Alla inlägg av Ida Sulin

Idén med asylprocessen

Ida Sulin
Ida Sulin
Efter det som hände i Åbo känns det omöjligt att skriva om något annat än avvisade asylsökande. Debatten som förts efter attacken har karaktäriserats av okunskap, rädsla och en politisk strategi att använda asylsökanden som handelsvara.

En sanning med få undantag är att ingen människa som har andra möjligheter att få uppehållstillstånd ställer sig i kö för ett asylbeslut. Alltså är människorna i asylprocessen antingen skyddsbehövande, vilket närapå automatiskt betyder att de har grymma upplevelser i bagaget, eller så pass desperata att skapa ett nytt liv, att de famlar efter halmstrån.

Man måste med stort allvar se på hur alla som får avslag på sina ansökningar hanterar sin tillvaro. Ett besked som drar mattan undan det enda hopp som finns är tungt för vem som helst, men en människa som redan är på upphällningen av sina resurser kan ha mycket svårt att fungera efter det.

I debatten under de senaste dagarna har det skrikits mycket om missbruk av asylprocessen och att den infiltreras av terrorister och spioner. Och jo, i asylprocessen finns det också människor med andra intressen än uppehållstillstånd. Spioner har sänts ut bland asylsökande så länge systemet har existerat, som ett redskap för underrättelsetjänster att hålla reda på oppositionsmedlemmar och dissidenter.

Att asylprocessen skulle vara ett system för att föra in terrorister i västländer är alltså säkert realitet till viss del. Och på den punkten är det klart att också Finland måste göra allt som står i sin makt för att ta övertaget över dessa intressen.

Men vad är då alternativet? Att vi stänger asylprocessen för marockaner? Eller att vi slutar med förfarandet helt och hållet? Det, om någonting, är att låta terrorn ta makt.

Det fina med Tortyrkonventionen och den Europeiska människorättskonventionen är ju att de inte ger oss något alternativ. En människa som riskerar förföljelse, tortyr eller omänsklig behandling får inte avvisas om hen en gång tagit sig hit.

En annan lösning som presenterats är uppsamlingsläger. Utgångspunkten är att Finland sänder tillbaks dessa antingen till sina hemländer eller till det EU-land som är ansvarigt för deras ansökan. Problemet är ju att 1+1 inte blir 2 i detta sammanhang.

Alla länder går nämligen inte med på att ta emot sina avvisade landsmän, och i så fall är det litet Finland kan göra. Avvisad eller inte så kan inte en före detta asylsökande återvända till sitt hemland om hemlandet vägrar ha något med hen att göra.

I princip föreslås alltså evigt fängelse för personer som inte har rätt att vistas i Finland och inte är välkomna i sina hemländer.

I och för sig borde jag ju inte bli överraskad – efter de senaste årens lagändringar har vi gått från att vara ett land som beviljar tidsbundna uppehållstillstånd (och med dem en möjlighet att leva ett ordentligt liv) till de som väntar på att en avvisning skall verkställas, till att vara ett land som kastar ut avvisade asylsökande på gatan utan någon form av uppehållstillstånd eller samhälleliga rättigheter.

Ida Sulin
som inte längre vågar tänka på hur jag skulle klara mig som asylsökande

Fem år efteråt

Ida Sulin
Ida Sulin.
Det är ungefär fem år sedan jag slutade med direkt klientarbete. Idag träffar jag sällan asylsökande i arbetet, men dessförinnan var det min huvudsakliga arbetsuppgift att under asylprocessen juridiskt bistå de som sökt om asyl.

Fem år är både en lång och en kort tid. Det är en så pass kort tid att jag kommer ihåg arbetet, mina kunder och mina kollegor. Jag minns både tråkiga och svåra arbetsuppgifter, liksom de roligare. Men fem år är också en så pass lång tid att både hjärta och hjärna hunnit ta in de människoöden jag mötte.

Någonting som jag reflekterat över den senaste tiden är att jag träffar allt fler av mina gamla klienter. Ibland möter jag dem i vardagliga situationer ute på stan, i mataffären eller på en promenad. Ibland dyker de upp på de mest oväntade ställen och de mötena känns alltid arrangerade. Både de vardagliga och de mer oväntade mötena har börjat ”äga rum” under det senaste året – innan dess träffade jag ytterst sällan någon jag kände igen.

Kanske dessa möten beror på att fem år är lagom tid för någon form av anpassning och integration. För fem år sedan var de flesta av dessa människor mitt uppe i slutskedet av sin asylprocess, och eftersom de ännu befinner sig här så har de uppenbarligen fått stanna, på ett eller annat sätt. De har många år av kaosartad asylprocess bakom sig, då de lärde sig litet om vårt samhälle. Efter uppehållstillståndet har de nu haft några lugnare år, då de förhoppningsvis kunnat koncentrera sig på framtiden i ett litet längre perspektiv. Efter några år av relativt lugn och framtidstro kanske det är möjligt att börja leva ”vanligt” igen, åtminstone på ytan, och handla i butiken på samma tider som alla andra (dvs. jag), gå på söndagspromenader runt Tölöviken och arbeta som taxichaufför under andra tider än mitt i natten.

Under dessa fem år har jag blivit mamma. Att bli mor är något som förändrat mig på djupet. Jag känner mera och det känns emellanåt som om en del av mig lever ett okontrollerat, vilt och farligt liv i form av mitt barn.

Jag har många gånger tänkt tillbaka på de mödrar jag träffade bland de asylsökande.

Vilken styrka behöver en ung mor för att ensam resa genom Europa med tre små barn i jakt på ett nytt liv? Hur gör hon när barnen trilskas, är hungriga och blir sjuka? Vad händer i lastrummet på långtradaren där hon håller sig gömd med de små när de passerar gränsbevakningen och ingen får säga ett knyst, men minstingen blir hungrig? Hur gör hon?

Och om jag kände mig vilsen, ensam och gråtmild när min dotter kom till världen, hur känner sig då flickan som föder sitt barn genom sönderskuren hud ensam på ett sjukhus, så otroligt långt borta från allting som är henne nära och välbekant?

Fem år är en lång tid. Jag känner mig mer och mer avskärmad från verkligheten, och finner det lättare och lättare att hålla distans. Det skrämmer mig.

Ida Sulin
är jurist

Nötter och blåbär

Ida Sulin
Ida Sulin.
Under sommaren har jag besökt några av våra grannländer i väst. Jag har rest med ett litet barn och har därför varit oturistig. Vi har hängt på stränder, i lekparker, vid glasskiosker, på lokaltåg och i några lekparker till.

Lekparkshäng är ett socialt fenomen i sig. Hemmamammor och -pappor med begränsat socialt umgänge, sömnskuld och korta nerver skapar kring sandlådan det drama som tycks nödvändigt i vuxenvärlden medan barnen bygger kakor. Så långt verkar allt i princip fungera på samma sätt i alla lekparker jag besökt under sommaren.

I Stockholms Tantolund finns Drakenparken som är ett superställe för barnen heta sommardagar. När vi besökte stället hade också en grupp föräldrar med rötter i mellanöstern slagit sig ner mellan träden för att röka vattenpipa, äta nötter och umgås. I sommarhettan påminde dofterna om ett besök på ett egyptiskt torg. Sättet som de halvlåg och dåsade i gräset medan barnen rände runt förde också mina tankar till någonstans långt borta.

I Köpenhamn var det grilldags när vi dök upp i parken. Det var kväll och flera familjer hade samlats för fest. På grillen låg ett helt djur, jag vet inte vad det var, men dofterna var exoktiska. Stämningen var också festlig, trots lekparksomgivningen – med sång, dans och lekande barn. Jag kände inte igen mig och jag kände mig inte hemma i miljön.

Inget av dessa möten har egentligen varit någonting jag reflekterat över eller tänkt på som isolerade händelser. Jag har registrerat dem i mitt minne, men väl hemkomna dök de upp igen.

I den finska lekparken fanns det nämligen inte slöande familjer med vattenpipor i högsta hugg. Inte heller fanns det grillfest med toner från Tusen och en natt. Däremot har vi här under sommaren stött på familjer som lärt sig spela volleyboll. ”Agenter” har erbjudit oss att köpa blåbär av asylsökanden.

Bollspel är bra och blåbär goda. Men vad är integration? Scenen med den stora klungan människor som låg mellan träden och på samma gång var så otroligt icke-svenska men ändå så perfekt lekparksanpassade har inpräntat sig på min näthinna. Det svåra i ekvationen är kanske inte att definiera integrationen i sig, eller att komma överens om att nötter fungerar precis lika bra som blåbär, utan att hitta ett sätt för kulturer att mötas likvärdigt. Så att läran om hur nötter öppnas för oss alla blir lika värdefull som läran om hur blåbär rensas.

Ida Sulin
är jurist

Att ändra på rättigheter

Ida Sulin
Ida Sulin
Justititeministeriet har i januari lagt fram ett ändringsförslag till nuvarande lagstiftning som, om det går igenom, skär kraftigt i de asylsökandes rättsskydd. I ändringsförslaget föreslås bland annat att rättshjälp inte längre skall betalas för biträden i myndighetsskedet och att tiden för ändringssökande förkortas till 14 dagar. De ändringar som föreslås strävar till att göra asylprocessen mer effektiv både tids- och pengamässigt.

I sig kan jag ha en viss förståelse för att vårt rättsmaskineri inte rent praktiskt (eller ekonomiskt) klarar av den markanta ökningen av ansökningar som nu är ett faktum. Högsta förvaltningsdomstolen är översvämmad av besvär, det finns knappt jurister att få tag på för den som vill överklaga ett ärende och Migrationsverket verkar ha en kontinuerlig rekrytering. Det är inte förvånande att det blir praktiska problem när något oväntant händer i en så pass tungrodd omgivning.

Däremot har jag svårt att gå med på att asylsökande, asylförfarandet och asylprocessen hos oss och i de flesta västländer ses som ett marginellt juridiskt fenomen där man kan göra ändringar i för rättssäkerheten centrala element, utan att någon bryr sig. Jag har också svårt att gå med på att lösningen på de svårigheter som vårt system nu upplever är att sänka rättsskyddet för de sökande. Alternativ finns ju – vi kunde ju helt enkelt satsa mera på processen och se till att allt fler domare får kunskap om asylärendena.

Som jag ofta påpekat undervisar man inte i Finland i asylrätt på de juridiska utbildningarna. Arbetsvillkoren för de jurister som ger sig in på fältet är svåra, i och med att ingen intressebevakning finns gentemot makten. Asylrätten är ett bortglömt område inom juridiken, för alla andra än de som arbetar med det.

Och om man ger sig i kast med asylrätten, så märker man snart att det i processen gäller frågor om liv och död, om stora värden och om hela människoöden. Det enskilda ärendet kan ha en avgjort större betydelse för den enskilda sökande, än någon annan form av administrativt förfarande eller juridisk process. Trots detta faktum är det alltså enklare att markant sänka rättssäkerheten för de sökande än att satsa litet mer på själva processen.

Hur kan detta komma sig, och varför känns det inte ens förvånande? Kanske för att ändringarna inte rör mig, eller oss, utan bara dem, dom andra. Det blir inte vi som måste höja skatten litet till för att anställa fler domare eller för att se till att det finns rum för de sökande att bo i under en långdragen process, utan det blir dom, de asylsökande, som får en ännu osäkrare process.

Kombinationen av den ofantliga vikt som de enskilda besluten har för individen och den nästan totala avsaknaden av intresse för området är en svår ekvation. Varför finns det så mycket mer forskning, anslag och intresse när det gäller byggnadslov än när det gäller humanitära grunder för uppehållstillstånd i Finland?

Ida Sulin 
är jurist
Foto: Pixabay

Up, up and away!

Säg att det här skulle bli ohållbart för mig och min familj. Säg att någon rör om i trygga Finland och gör samhället till en oroshärd. Säg att vi tillbakadragna finnar själva lyckas ställa allting på sitt huvud, slopa de värderingar som vi nu tror är heliga.

I så fall behöver jag en plan, pengar och en hel del tur. Mina värderingar, min identitet och min bakgrund skulle knappast vara en tillgång, och om inte för min egen skull så för mina barns skull tror jag att jag, om jag kände rädsla, skulle försöka komma iväg, åtminstone tillfälligt.

Jag säger tror, för jag vet inte hur stark rädslan måste vara för att överge ett hem. Hur rädd jag måste vara för mina barns räkning för att rädslan skall väga mer i vågskålen än hela  deras bagrund, deras grundtrygghet, deras kamrater, deras hälsa och deras lugn. Jag tror att rädslan för något som kommer att ske, något helt abstrakt, väldigt sällan mäter sig med detta. Men rädslan för något man sett, något som är konkret och som finns i min närhet kan säkert väga mera än allt det där.

Jag säger också att min flykt skulle vara tillfällig. Hur krasst vi än har det, så kommer det att bli bättre, och när det är bättre kommer vi tillbaka hem. Självklart.

Om det går så långt att rädslan vinner måste jag fundera på praktiska saker. Pengar, vägen ut och vem som ska åka.

Först pengarna. Lönar det sig att lösa in de placeringar jag har och sälja huset, spara pengarna på kontot? Hur mycket behöver jag i rena kontanter under resan och hur ska jag transportera dem? Bostaden skulle ju vara bra att behålla, vi skulle ju knappast vara borta speciellt länge, men det finns nog inga garantier för att den är vår när vi kommer tillbaka. Och kan jag verkligen lita på banken om allt blir anarki, eller måste jag stoppa in kontanter i ungarnas mjukdjur? Om jag visste var vi hamnar kan jag ju skicka pengar på förhand, men det är nog risky business. Det blir väl att fördela risken på sätt eller annat, men bostaden säljer jag nog.

Och vem blir det som åker? Om rädslan vinner så är det nog mest mina barn jag tänker på, så åtminstone barnen. Jag, om det inte finns en anledning att stanna som överväger vikten av att finnas där för mina barn. Min man, barnens pappa. Jag tror att det är mer självklart att min man åker med barnen än jag, på samma sätt som det är självklart att om vi hamnar i trubbel så är det på grund av mig, inte honom.

Men sen blir det svårt. Våra föräldrar, barnens mor- och farföräldrar? Kan jag stå ut med att låta dem ta skulden för mina val, för det är nog vad som skulle hända? Kan jag stå ut med att ta med gamlingar på flykten, att tvinga dem iväg från sina rötter som avgjort är hundra gånger starkare än de rötter mina barn har? I slutändan är det ju deras beslut, men hur vi än gör så kommer det att bli fel och jag kommer att må dåligt över det resten av mitt liv.

Jag tror att förstahandsvalet för resevägen är rätt enkelt, ett eller annat grannland, beroende på hur landet ligger. Bara det är tillräckligt säkert har grannländerna klara fördelar i förhållande till länderna längre bort: det är lätt att återvända när allting lugnat ner sig, samhället fungerar på ett för oss bekant sätt och resevägen är inte svår. En så genomförbar reseväg som möjligt är viktigt, eftersom vi knappast kommer att komma ut ur landet utan problem och därmed inte behöver extra utmaningar i form av svåra transporter. Och eftersom vi säkert kommer att ha vår egendom med oss skulle det ju vara bra om vi kunde resa på ett sätt som ger oss möjlighet att ha koll på resegodset.

Om också grannländerna är osäkra blir det betydligt svårare att komma iväg – hur som helst säkert via ett grannland. I så fall går det knappast att planera resan speciellt långt, utan det gäller att bara ge sig av och se var man hamnar. Det finns säkert hjälp att få på vägen.

Ida Sulin
Foto: Rebecca Harms