Alla inlägg av Janina Svart

Jägarinnor bland bönehus − en österbottnisk uppväxtskildring

“Jag sög av en av de många utbytbara killarna i ett baksäte på bönehusets parkering, och med hans hand i mitt hår kändes det som jag mottog ett nådemedel. Jesu Kristi blod, Jesu Kristi kropp, allt långt upp i gommen”. Tonen i Ellen Strömbergs debutroman Jaga vatten är alltigenom explicit och humoristisk med en känsla av uppriktighet. I centrum står relationen mellan jagberättaren Rakel och bästa vännen Hanna och den präglas av såväl kärlek som hat.

”Jag och Hanna var konstanta och killarna var utbytbara” säger Rakel, samtidigt som hon njuter av att Hannas ex kritiserar henne. Romanen är uppbyggd av tillbakablickar vars ordning inte begränsas av tidsmässig kronologi. Rakel tillbringar tid hos sina morföräldrar och cyklar omkring med Hanna, men i många av sekvenserna har cykeln blivit utbytt mot bilar och vännerna söker sig mot vatten eller möter pojkar och män i badhytter.

Gymnasietiden utgör en lätt fokuseringspunkt, samtidigt som läsaren också får följa Rakel långt upp i vuxen ålder. Morföräldrarna lever inte efter Rakels barndom och hennes mamma försvinner till Sverige, vilket utgör en jakt på vatten som går längre än till bilfärder i nejden. Även nattetid går Rakel och Hanna ner till havet, för att vara så nära Sverige och resten av världen som möjligt.

Stundvis ter sig helheten spretig och sträckläsning är därför på sin plats. Samtidigt bidrar det splittrade berättandet också till den uppriktiga tonen, då minnen sällan har en tydlig kronologi. Under ytan finns det ett hjärtskärande allvar i skildringen av Rakels och Hannas relation. Rakel är en jagberättare, men genom dialog och reaktioner får läsaren en större inblick i relationen än hon själv avslöjar.

På ett avdramatiserat sätt är det stort fokus på sex i romanen. Sex är främst ett tidsfördriv för Rakel och Hanna, liksom att köra omkring i den österbottniska bygden. Det är dynamiken i vänskapsrelationen som är i fokus och Strömberg lyckas skildra det ambivalenta förhållningssättet till en nära vän på ett nyanserat sätt.

Den österbottniska tillvaron skildras samtidigt träffsäkert med bönehus och rävfarmer i bakgrunden. Den råa beskrivningen av uppväxt starkt präglad av hemorten för tankarna till Kalmars jägarinnor (2014) av Tove Folkesson. Klassperspektivet är också närvarande, exempelvis då Rakel reflekterar över sig själv i relation till andra konststuderande som är alternativa på ”rätt sätt”. Liksom Folkesson är Strömberg även orädd inför att skapa osympatiska karaktärer, vilket i allra högsta grad bidrar till att göra Jaga vatten till en skickligt uppbyggd och högst trovärdig uppväxtskildring. Läsningen är inte alltid njutbar, men romanen är roande, hjärtskärande och rå, precis som livet och de relationer som präglar en uppväxt.

Janina Svart

Ellen Strömberg: Jaga vatten. Schildts &
Söderströms, 2018

Gripande saga om mörker och makt

Snön över Azharia av Minna Lindeberg och Jenny Lucander är en vackert illustrerad och rätt mörk berättelse om vänskap och fantasi. Lindebergs poetiska text griper tag i läsaren med sina oerhört väl valda ord och förmedlar en finstämd känsla som genast för tankarna till Lindebergs och Lucanders förra samarbete Vildare, värre, Smilodon (2016), som nominerades till Nordiska rådets pris för barn- och ungdomslitteratur. Med karaktärer i tioårsåldern riktar sig Snön över Azharia till en äldre läsare än den förra bilderboken som utspelar sig i dagismiljö, men vänskap mellan två flickor är återigen i fokus.

Berättarjagets bästa vän Siw har gjort slut på vänskapen och allvaret fångas: ”Det var som att dö”. I bild syns en sönderriven sida i en Mina vänner-bok och perspektivet blir otvivelaktigt en tioårings. Lika brännande är glädjen när Siw vill vara med henne igen, då ”[d]et kändes som att kunna flyga”. Samtidigt präglas berättelsen av skolbarnets förmåga att från vardagen övergå i rätt avancerad lek, då berättarjaget och Siw flyr från skidbacken och de övriga i klass 4B. I leken är flickorna Arrow Valadon och Amelie Wilson från byn Errit Seimir och det är då inte från skolklassen de flyr, utan från den hjärtlösa Mörkerfursten som har total makt över flickornas liv. Leken skildras med en annan font än resten av texten, vilket är ett intressant sätt att visuellt markera en annan tid och rentav en annan värld. En saga med skräckromantiska drag uppstår då inuti berättelsen och det är en saga som för tankarna till Bröderna Lejonhjärta (1973) av Astrid Lindgren och gärna hade fått bestå av ytterligare ett par uppslag. Lucanders illustrationer samspelar på ett utomordentligt sätt med texten och i lekskildringen är samspelet mellan text och bild som starkast.

Då Arrow Valadon och Amelie Wilson flyr från mörkret in i friheten som är platsen Azharia är det otvivelaktigt kvinnlig frigörelse som flickorna leker. Triumfen är total och Snön över Azharia kan läsas som en feministisk hyllning till gemenskap som en strategi mot förtryck. Flickorna dikterar sina egna villkor redan i början av boken när de ”bara springer ifrån dem alla”. Frågan är däremot om det är barnläsaren eller en vuxen läsare som uppskattar boken högst. Likt Vildare, värre, Smilodon kräver Snön över Azharia en hel del uppmärksamhet av sin läsare och flera läsningar kan rekommenderas. Det är uppenbart att Lindeberg och Lucander inte skapar lättillgänglig litteratur utan känsloväckande berättelser som kräver eftertanke. Samtidigt är en bilderbok som riktar sig till mellanåldern en frisk fläkt, oberoende av om de mest begeistrade läsarna sist och slutligen är barn eller vuxna.

Janina Svart

Minna Lindeberg, Jenny Lucander: Snön över
Azharia.
Förlaget, 2017.

Rufsig ponny i magisk hästbok

Ett drottningpaket, en gnisterraket och ett språng!

Så beskrivs ponnyn Rosabel i sina drömmar i bilderboken Den ofantliga Rosabel, med text av Malin Kivelä och bild av Linda Bondestam. I boken kontrasteras drömmarnas pastelliga My Little Pony-värld mot en lerig vardag i stallmiljö, men det som är i centrum av berättelsen är Rosabels självkänsla och försök att orientera sig mellan förväntningar och verklighet.

Kivelä och Bondestam har tidigare tillsammans skapat bilderböckerna Den förträfflige herr Glad (2004) och Bröderna Pixon och tv:ns hemtrevliga sken (2013) och båda bilderboksskaparna hyllas stort. Bondestam tituleras den finlandssvenska bilderbokens stjärna och har såväl nominerats till som erhållit flera barnlitteraturpriser, av vilka det senaste är Nordiska rådets litteraturpris för boken Djur som ingen sett utom vi (2016) som skapades tillsammans med Ulf Stark. Tove Jansson har nämnts i flera recensioner av hennes verk och det är också tydligt att Jansson är en stor inspiratör. I Den ofantliga Rosabel betonas det här starkt av pärmen, som har ett titthål precis som Hur gick det sen? (1952). Titthålet har ingen direkt funktion, men pärmen sticker definitivt ut i biblioteks- eller butikshyllan.

Bondestam blandar olika tekniker och resultatet är färgstarkt och stilsäkert precis som hennes tidigare verk. Kontrasten mellan Rosabels drömmar och vardagslivet i spiltan är stor i både bildberättandet och i Kiveläs sparsmakade och välklingande text. I drömmarna har världen regnbågens färger och det är blommor och stjärnor över uppslagen, men vid uppvaknandet skiftar illustrationerna till en dovare skala med brunt och grått som huvudfärger. Från poetiska beskrivningar likt den inledande meningen skiftar texten samtidigt till mobbningsfraser som ”Tung och fet!” och ”Smidig som en död manet”. I stallet bor främst hästar med långa ben och namn som Raingirl, Pinkyslim och Sunday Morning och det är inte konstigt att en rufsig och fet ponny drabbas av mindervärdeskomplex genom sin olikhet. När Rosabel försöker tävla mot de andra förlorar hon på grund av sina korta ponnyben. Hon måste därmed hitta sitt eget sätt att förhålla sig till världen och skapa ett eget sammanhang där styrka och mod värderas lika högt som normativ skönhet.

Det finns inget överflöd av hästar i bilderböcker för en svensktalande publik. Å ena sidan finns översatta böcker utgivna av det amerikanska multinationella My Little Pony-franchiset, medan bokserier som Ingrid Flygares böcker om ponnyn Pytte, och Grethe Rottböll och Lisen Adbåges böcker om tio vilda hästar utges i Sverige. Det är därmed fräscht med en så välgjord fristående hästbok i den finlandssvenska utgivningen. Även om motivet med en liten ponny som mäter sig med stora hästar i sig inte är särskilt nyskapande, är Den ofantliga Rosabel en öm och bemäktigande skildring av en egensinnig ponny. En berörd läsare behöver inte dra sig från att våga kalla bilderboken för ett drottningpaket.

Janina Svart

Malin Kivelä (text) , Linda Bondestam (illustrationer): Den ofantliga Rosabel. Förlaget, 2017.

Naturlyrik i vacker förpackning

”Samla på vågor / Samla på sand / Samla på stunder av hand-i-hand // samla på allting som kanske kan bli / minnen av sommarn som rusar förbi”.

I dikten ”Samla sekunder” av Hanna Lundström i Rassel prassel promenad: Poesi bland barr och blad uppmanas läsaren att samla på stunder från en sommar som går snabbt, medan Maija Hurmes ljuva illustrationer på uppslaget visar en person som samlar pinnar och insekter och håller hand med en kär person. Genom hela boken förmedlas livsglädje och kärlek till naturen och Hurmes skira men realistiska illustrationer bidrar till bokens påfallande skönhet. Personerna på bilderna reflekterar mångfald med olika hudfärger och åldrar och stundvis är det naturen själv som kommer till liv, då löven ser ut som små möss eller åskan ser ut som en skurk.

Av Lundström och Hurme gavs föregångaren Rassel prassel puss ut 2015. Dikterna i den utspelar sig främst i hemmet, men även i naturen. I Rassel prassel promenad är naturen i centrum och läsaren får ta del av allt från smältande snö och sommarregn till de första och sista gulnande bladen. Beskrivningarna av naturens förunderlighet för tankarna till Eva-Stina Byggmästars glada naturlyrik och det är fräscht med en motsvarighet i barnlitteraturen. Hurme rör sig vant då hon avbildar naturen, vilket hon även gör i de aktuella böckerna Titta skogen och Titta havet, som är delar av en pekboksserie med årstidstematik som utkommer på Olika förlag. Rassel prassel promenad blir lämplig läsning senast då pekboksåldern börjar vara förbi, men det finns inget som tyder på att en äldre läsare inte skulle njuta av den lika mycket som ett yngre barn.

Lundströms poesi tål upprepande högläsning i och med dess onomatopoetiska inslag, allitterationer och roliga rim. Dikterna är underhållande samtidigt som de är finstämda. En liten pärla är den korta dikten som handlar om växterna i odlingslådan och rentav kan läsas som ett finurligt ställningstagande för en vegetarisk livsstil:

”Det växer ingen knackkorv här / för korv har inga rötter / Här växer endast alla de / som ej har egna fötter”.

Naturen och årstidsväxlingarna är inga nydanande ämnen i barnlitteraturen, men i kombination med dikternas rytm och de drömska illustrationerna känns de inte förlegade. Istället erbjuder Rassel prassel promenad en möjlighet att sakta och njutningsfullt närma sig naturen på nytt från barnets perspektiv.

Janina Öberg

Hanna Lundström (text) och Maija Hurme (illustrationer): Rassel prassel promenad: Poesi bland barr och blad. Schildts & Söderströms, 2017.

Humoristiska vardagsglimtar ur förorten

Sagor om Siri består av berättelser av Åsa Mendel-Hartvig och svartvita illustrationer av Cara Knuutinen. Kapitelboken kan läsas för sig, men utspelar sig tidsmässigt före boken Siri flyttar till landet, som utkom 2015. I Sagor om Siri skildras livet under vintern och våren innan flytten till landet. Huvudpersonen Siri går bland annat på dagis, får en ny kompis, är rädd för en granne och fyller fyra år under berättelsernas gång.

Eftersom boken är skriven ur Siris perspektiv uppstår många underhållande situationer, som då pappa vill att hon och den äldre systern Rosa ska städa, men varje försök bara leder till nya roligare lekar med mera stök. Mer än en gång för Siris liv tankarna till Astrid Lindgrens böcker om Lotta på Bråkmakargatan. Vardagsglimtarna ur Stockholmsförorten Bagarmossen innebär dessvärre inte mycket spänning för den vuxna läsaren, men situationerna och konflikterna som skildras har goda förutsättningar att leda till givande diskussioner med barnet som får ta del av boken genom högläsning. Sagor om Siri är därmed en bok som blir ännu bättre i dialog med barnläsaren.

Mendel-Hartvigs skildring av familjelivet och relationen mellan syskonen Siri, Rosa och spädbarnet Tuva-Lisa osar av värme och barnperspektivet är beundransvärt välskapt. Det kan däremot vara utmanande att hålla uppe barnets intresse under flera kapitel i och med kombinationen av vardagsrealism utan större äventyr och kapitelboksformatet som innebär att det är sparsamt med bilder.

Mendel-Hartvig har tidigare skapat bilderböcker för såväl yngre som äldre barn, bland annat bilderböckerna om Otis tillsammans med Ane Gustavsson. Cara Knuutinen har å sin sida illustrerat bland annat böckerna om Saga Blom samt de humoristiska böckerna om kon Betty, i vilka Anna Gullichsen står för texten. De mjuka svartvita bilderna i Sagor om Siri passar berättelsen, men samtidigt kunde Knuutinen ta ut svängarna lite mer, då den underliggande humorn är bokens största styrka och lätt kunde understrykas ytterligare med hjälp av bilderna.

Humorn i det vardagsnära och bekanta lär ändå fånga många barns intresse och det gäller att inte se ner på formatet. Att berättelserna kallas sagor kan tolkas som en uppmaning att se det fantastiska i vardagslivet, men det kan även syfta på godnattsaga. Boken rymmer många dråpliga men relaterbara situationer och sagorna är perfekta att läsas en och en innan läggdags.

Janina Öberg

Åsa Mendel-Hartvig (text) och Cara Knuutinen
(illustrationer): Sagor om Siri. Schildts & Söderströms, 2017.