Alla inlägg av Johannes Jauhiainen

Ambassadflytten hårt slag mot fredsprocessen

Trumps utlåtande om att USA:s ambassad i Israel ska flyttas från Tel Aviv till Jerusalem visar Washingtons äkta lynne.  Flyttbeskedet kom plötsligt men inte oväntat. De närmaste dagarna blir avgörande för den framtida fredsprocessen i Mellanöstern, men oberoende av vad som händer kommer ockupationen att bli allt mer hänsynslös, skriver Johannes Jauhiainen.

År 2017 utmärker inte bara hundra år av självständighet för Finland, utan även hundra år sedan Balfourdeklarationen och 60 år sedan Israel återerövrade Västbanken och inledde dess militära ockupation. Sedan grundandet av staten Israel har flera hundratusen palestinier ryckts upp med rötter och tvingats fly. De flesta av dessa har sedermera inte kunnat återvända.

Borde man då vara överraskad av det amerikanska utspelet om ambassadflytten? Inte egentligen, men ändå lite.

Donald Trump lovade redan under sin presidentvalskampanj att flytta ambassaden från Tel Aviv. I och med att hans övriga politiska framgångar lyser med sin frånvaro är detta en lätt manöver som skulle behaga både den Steve Bannon-sympatiserande delen av hans väljare, evangeliskt kristna samt en del av det judiska samfundet. I bakgrunden finns även kongressens lag från 1995 enligt vilken USA bör flytta ambassaden, ett beslut som skjutits upp av varje president i över tjugo år. Flytten kan även tänkas avleda en del av uppmärksamheten från den otäcka utredningen om Rysslands inflytande på presidentvalet.

I sitt utlåtande försökte Trump både äta kakan och ha den kvar genom att understryka att flytten inte utesluter en tvåstatslösning eller att Jerusalem i framtiden även kunde vara huvudstad för Palestina.

USA blir härmed det enda landet utanför Israel som erkänner Jerusalem som israelisk mark. Det internationella samfundet, inklusive alla USA:s västliga bundsförvanter, ser fortsättningsvis östra Jerusalem som olagligt annekterat och under ockupation. Därmed välsignar Trump inte bara annekteringen och ockupationen av Jerusalem, utan också förtrycket av den palestinska befolkningen, muslimer som kristna, i östra Jerusalem.  

Överraskningen består snarast i att så många inflytelserika parter misslyckats med att övertala Trump om att låta saken bero. Till dessa hör bland annat Jordaniens kung Abdullah, Turkiets president Erdoğan, samt tungviktare både inom EU och den amerikanska förvaltningen. Theresa May gav en gnutta hopp om att Trump skulle ändra sig då hon bara ett par timmar före deklarationen, lovade att försöka få Trump på andra tankar.

Abdullah, som har ansetts haft speciellt goda relationer med Trump, har även sin egen heder på spel. I egenskap av Jordaniens kung och ledare för Hashim-familjen, agerar han väktare för de islamska helgedomarna i Jerusalem, som till exempel Al-Aqsamoskén, därifrån profeten Mohammed enligt sägnen steg till himmelen.

Vad kan man då vänta sig inom de närmaste dygnen?

I Tel Aviv har tiotusentals demonstranter uttryckt sitt  missnöje med Benjamin Netanyahus regering. Kommer de att agera i frågan? Då jag ringer upp min Israeliska vän som bor i Galileen säger hon att något nog kommer att ske, men att hon inte känner till planerna i Tel Aviv.

För en fingertoppskänsla gällande palestiniernas reaktion under de kommande dagarna behöver man bara gå tillbaka till förra sommaren, då Palestinierna demonstrerade mot metalldetektorerna som installerats vid muslimernas ingångar till Tempelberget i Jerusalem.

Den palestinska auktoriteten har deklarerat en tre dagars generalstrejk. Demonstrationer kommer högst antagligen att bryta ut utanför Jerusalem i städer som Betlehem, Ramallah, Hebron och Nablus.  

I skrivande stund har den Israeliska militären ryckt in även i Hebrons H1-område och avfyrat tårgas och gummikulor. Även i Betlehem har miliären ryckt in, trots att både Ramallah och Betlehem hör till “A-området” där Israel varken har rätt att idka militär eller civil kontroll.

Detta betyder att invånare i H2-området kommer att försättas under utegångsförbud. Folk kommer att gripas och fängslas. Misstänks någon för att kasta sten, kan Israel  tillämpa kollektiva straff, till exempel genom att upphäva en hel familjs arbetsvisum. 

Något som dock tillfälligt kan lugna demonstrationerna är att enligt väderprognosen kommer att regna på flera ställen i Västbanken under de kommande dagarna.

På längre sikt kan beslutet även leda till ett nytt folkuppror eller intifada, som Hannu Juusola, professor vid Helsingfors Universitet, förutspådde i en intervju för Helsingin Sanomat.  

Människor i Hebron, Västbankens största stad. Foto: Alberto Conti/Oxfam/CC.

Vad palestinierna rent konkret skall ta sig till är en annan fråga i och med att de saknar en ledare som kunde ena folket. Marouan Baroghouti sitter fängslad, som så många andra politiska aktivister, och Mahmoud Abbas har sedan länge förlorat sitt breda folkliga stöd. Därav är Trumps manöver ytterligare ett hårt slag mot hoppet om ett slut på ockupationen och om att palestinierna kunde få leva ett någorlunda normalt och suvevärnt liv. Två generationer har vuxit upp under militär ockupation på Västbanken. De har aldrig kunnat besöka Medelhavet, som inte ligger mycket längre än ett stenkast bort. 

Hamas och den libanesiska hybridorganisationen Hezbollah kommer högst antagligen att hålla sig till verbala påhopp.

Hezbollah har fullt upp med kriget i Syrien medan Hamas möjligtvis kommer att avfyra en raket eller två, vars militära förmåga kan jämföras med att strida med tändstickor mot stridsvagnar.  Något som dock kommer att sätta press på Hezbollah att reagera är att de i sin propaganda sedan länge betonat Jerusalems heliga roll för alla muslimer. Men jag tror ändå Nasrallah kommer att nöja sig med att observera hur situationen utvecklar sig innan han gör sitt egna drag.

USA kommer däremot att bli allt mer ensamt. Hur storskalig och bestående bristen på förtroende gentemot Washington blir återstår se och den kommer antagligen bero på hur länge Trump sitter kvar i Vita huset. Washingtons inkonsekvens är ändå alarmerande. För så sent som i december 2016 bekräftade USA Västbankens och östra Jerusalems status genom en resolution i FN:s säkerhetsråd. Varför skulle en aktör inom internationell politik nu ha någon tillit för att göra avtal med USA då de kan brytas ett år senare?

För Israel innebär det hela ett orubbat stöd från Washington, vilket i sin tur driver landet allt längre bort från förhandlingsbordet. Varför förhandla då de istället kan fortsätta bygga olagliga bosättningar, fängsla palestinier under administrativt häkte och kanske bomba Gazaremsan en till omgång nästa sommar. 

Trots att hopp om fred, jämlikhet och samlevnad just nu, verkar tvina,  kan det även handla om en tillfällig nedförsbacke och oro. För att citera en god vän i Hebron, eller Al-Khalil som det heter på arabiska:

”De trodde att de kunde begrava oss, men de visste inte att vi är frön”.*

Text: Johannes Jauhiainen
Foto: Haim Zach/GPO/Israels utrikesministerium/CC

Nils Torvalds fegar ur om vapenexport

Johannes Jauhiainen
Johannes Jauhiainen
Tankesmedjan Saferglobe, som forskar kring freds- och säkerhetsfrågor offentliggjorde en färsk rapport om vapenexport i oktober. Rapporten fick många att sätta kaffet i vrångstrupen: Finland säljer vapen till Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Bägge strider i Jemen, där kriget lett till två och en halv miljon interna flyktingar.

I och med vapenexporten bryter Finland mot Europeiska Unionens uppförandekod som bland annat förbjuder vapenhandel med parter som aktivt deltar i en konflikt. Därtill förbjuder uppförandekoden vapenhandel ifall det kan leda till att en pågående konflikt fördröjs. Vilket låter begripligt eftersom det är omöjligt att följa upp hur de sålda vapnen används. I och för sig är en uppförandekod inte jämförbar med en lag, utan mer som en överenskommelse som EU-länderna har bundit sig att följa utan juridiska påföljder.

En vecka efter att den oberoende tankesmedjan Saferglobes rapport publicerades konstaterade Svenska folkpartiets presidentkandidat Nils Torvalds till Svenska Yle att problemet är moraliskt men inte juridiskt och att Finland agerar på samma sätt som våra grannländer. Gröna presidentkandidaten Pekka Haavisto däremot krävde ett förbud på vapenhandeln till Mellanöstern. På samma linje var även Tuula Haatainen (Sdp) och Merja Kyllönen (Vf).

Tidigare har Torvalds agerande varit mindre teknokratiskt. År 2013 skrev han under en adress för den finländska grenen av Israeli Committee against House Demolitions där han tillsammans med bland annat Heidi Hautala (gröna) och Thomas Wallgren (Sdp), krävde ett förbud av vapenhandeln med Israel. Adressen hänvisade till just EU:s uppförandekod och mänskliga rättigheter. I EU-parlamentet röstade Torvalds 2 februari 2016 för ett uttalande om kriget i Jemen, som kräver ett slut på vapenhandeln med Saudiarabien. Så vad är det som har förändrats?

Då jag ringer upp Torvalds på Svenska dagen svarar han hurtigt, medan det i bakgrunden hörs operamusik. Han understryker att beslut gällande vapenexport inte hör till presidentens uppgifter och att han därför i egenskap av presidentkandidat inte kan låtsas kunna kräva något förbud, trots att han personligen förhåller sig kritiskt till vapenhandeln till bland annat Saudiarabien och den Förenade Arabemiraten. Att Haavisto kräver ett förbud anser Torvalds vara opportunistiskt.

Torvalds har enligt egen uppfattning alltså inte ändrat sig. Utan agerar som presidentkandidat enligt nya omständigheter.

Då jag ringer upp Ilkka Rentola på utrikesministeriet berättar han att det första beslutet gällande tillstånd för vapenaffärer görs av försvarsministeriets tjänstemän tillsammans med ministern. Ifall summan överskrider en miljon euro, eller ifall affären behöver en politisk utvärdering behandlas den av ett organ vid utrikesministeriet som har en politisk representation.

Presidenten har inte några formella möjligheter att ingripa i processen men blir nog hörd och kan agera som en vägvisare för värderingar om hen så vill, säger Rentola.

Delvis handlar det alltså om process, men även preferenser. För att göra en kanske populistisk jämförelse, så är det inte heller presidenten som bestämmer om ett eventuellt NATO-medlemskap. Eftersom det för medlemskapet krävs ett brett folkligt stöd. Därför kan även frågan om NATO ses som något presidentkandidaterna antingen kan ta ställning till, eller vädja till en process. Allt beror på tolkning.

Slutligen vill jag presentera ett önskemål till massmedierna: sluta kalla krigen i Syrien och Jemen för inbördeskrig. De är högst antagligen världens mest internationella konflikter där även Finland, i en pytteliten skala, har sina smutsiga fingrar inblandade.

text: Johannes Jauhiainen

foto: Campaign Against Arms Trade

Läs även Ny Tid-artikeln “Finsk vapenindustri beväpnar diktatur” (2012), där dåvarande försvarsminister Stefan Wallin inte ser några problem med vapenexport till Saudiarabien.

 

Det här är Aishi Zidan, Jerusalem

Ny Tid träffade Aishi Zidan, som under hösten 2017 jobbar som Yles korrespondent i Jerusalem, för ett samtal om krigsjournalistik, säkerhet och jämställdhet på nyhetsredaktioner.

En soldränkt dag i början av juli sitter journalisten Aishi Zidan i ett pansarfordon i Irak. Hon har vaknat under småtimmarna i Erbil, irakiska Kurdistans huvudstad, för att bege sig till Mosul med den irakiska armén som följeslagare. Efter långa stridigheter har ISIS förlorat staden men till ett högt pris: byggnader, basarer och huvudgator har förvandlats till grus och ruiner.

Politkovskaja tände gnistan

Vi förflyttar oss ändå för en stund från Mosul till Helsingfors och bakåt i tiden, mer specifikt till början av 2000-talet då Zidan gick i skolan och var fascinerad av journalistik.

– Det måste ha varit antingen på sista årskursen i grundskolan eller första året i gymnasiet under en kurs i livsåskådning, då vi med ryska skolan fick gå på en av Anna Politkovskajas föreläsningar. Amnesty International hade organiserat hennes besök till Finland och då hon berättade om sin rapportering från Tjetjenien var jag alldeles begeistrad. Jag kände att det hon gör är typ världens viktigaste, och att det skulle vara fint att få göra något liknande, säger Zidan.

Via studier på Helsingfors universitet och Sanomas journalistskola kom Zidan att bli utrikesjournalist, vilket har fört henne på uppdrag till bland annat Tunisien, Gazaremsan, Lesbos i samband med flyktingkrisen och nu senast till Irak.

Hur väl beaktar redaktionerna i Finland sina arbetstagares psykiska välmående?

– Jag kan uppriktigt berömma mina arbetsgivare och jag har aldrig upplevt att jag skulle bli tvingad att ta emot ett uppdrag som jag inte känner mig bekväm med. De finländska mediehusen har på det stora hela ett rykte om sig av att ta det säkra före det osäkra gällande arbete i krigszoner, säger Zidan.

Trots att det funnits stunder på fältet då hon varit rädd, upplever Zidan att det i sig inte är något konstigt. Tvärtom: det är hälsosamt att reflektera över sina känslor.

– Ibland är det så att stressen eller ångesten bryter ut först efter att man kommit tillbaka hem från en konfliktzon. Så gick det efter att jag återvänt från Gazaremsan i och med konflikten år 2014. Det som hjälpt mig genom dessa år är det stöd jag fått av mina jämngamla kvinnliga kolleger. De har gjort mig till en bättre journalist.

Könsroller och krig

Krig och konflikter kopplas ofta till uppfattningar om manliga könsroller och enligt Marte Høiby från högskolan i Oslo, kan patriarkala strukturer förstärkas under till exempel krig och konflikt. Det påverkar också journalister som arbetar på fältet. Enligt Høiby finns det i konfliktzoner en tendens att nonchalera kvinnors åsikter i säkerhetsbedömningar. Høiby lyfter även fram att män ofta får uppdrag i krigzoner just för att de är män, inte på grund av deras meriter. I sin forskning har Høiby intervjuat journalister från sju länder och fyra kontinenter tillsammans med professor Rune Ottossen.

– I Finland upplever jag att redaktionerna i allmänhet är rätt jämställda. Vi har mycket kvinnor på höga positioner. Kanske könsrollerna framkommer mer på gräsrotsnivån, i och med att kvinnor i branschen fortsättningsvis måste tåla mer ovett av arga läsare än män, och därtill får man som kvinnlig journalist fortsättningsvis sin dos av mansplaining. Till exempel var det en äldre manlig kollega som, efter att jag blivit utnämnd som korrespondent till Jerusalem, berättade om hur givande det kan vara att tala med aktörer i civilsamhället. Alltså, hallå? Jag kan faktiskt det här och har hållit på med det ganska länge, skrattar Zidan.

Trots att det länge främst varit män som rapporterat från konfliktzoner upplever Zidan inte att det varit en nackdel att genomföra arbetsuppdrag i Mellanöstern som kvinna – tvärtom.

– I vissa situationer har det till och med varit en fördel att jag är kvinna. Till exempel då vi passerade militärens kontrollstationer i Irak väckte jag antagligen ingen rädsla bland soldaterna. Sedan har jag haft tillgång till utrymmen som varit segregerade för antingen kvinnor eller män i mer konservativa sällskap. I allmänhet har jag upplevt att jag ofta blir behandlad som ganska könlös som västerlänning i Mellanöstern.

Starka reaktioner

Aishi Zidan

Yle har inte tidigare haft en bestående korrespondent i Jerusalem, men etablerar nu en kortvarig tjänst på grund av världsläget. Yle har tidigare haft likadana kortvariga korrespondenttjänster i exempelvis Libanon, Ukraina och Brasilien.

– Mellanöstern står på många sätt inför stora förändringar och därför är regionen speciellt aktuell. Israel och de palestinska områdena har i internationell rapportering ändå blivit i skuggan av de länder som berörts av arabvåren, konstaterar Zidan.

Att rapportera från det heliga landet innebär alldeles speciella utmaningar. För till och med så långt norrut som i Finland, finns det många läsare som har ett känsloladdat förhållande till vad som händer på den relativt lilla nyckelformade landplätten mellan Medelhavet och Jordanfloden.

– Religion är en orsak till varför så många i Finland förhåller sig så starkt till rapporteringen. Vissa vill även se konflikten som i grund och botten religiös, vilket inte motsvarar verkligheten. Jag efterlyser att folk skulle se konflikten som en del av en större helhet och försöka förstå de olika parternas perspektiv.

Zidan har noterat att läsare ofta med avsikt missförstår, inte bara artikelns innehåll, utan även journalistens roll.

– Det kan tidvis kännas som om folk inte ens har ett intresse av att se saker som en del av en större helhet.

En annan utmaning, som inte bara berör rapportering från Jerusalem utan Mellanöstern i allmänhet är den frodiga grogrunden för konspirationsteorier. Läget underlättas inte av att teorierna får gigantiska proportioner via djungeltrumman och situationen i dagens samhälle där faktiska sakförhållanden väger lätt.

– För att filtrera sanningen genom informationsflödet i Mellanöstern gäller det att känna igen vissa av de ofta förekommande narrativen. Journalistens traditionella tumregler om att dubbelkolla fakta och använda en så stor mångfald av källor som  möjligt är till stor hjälp, säger Zidan.

Under de senaste åren har vi som läsare och följare av utrikesnyheter översköljts av nyheter om Mellanöstern men också om massmediernas kris, den senare har även lämnat tydliga spår i utrikesjournalistiken.

Vore det inte logiskt att läsare i en globaliserad värld allt mer skulle uppskatta kvalitativ rapportering från världens alla hörn?

– Finland är ingen isolerad ö, och därför är det viktigare än någonsin förr att få kvalitativ och mångsidig utrikesjournalistik. I många mediehus har det skurits ned på antalet korrespondenter, som tur är upprätthåller exempelvis Yle fortsättningsvis ett brett nätverk av korrespondenter. N

Text: Johannes Jauhiainen
Foto: Saana Sarpo

Hopp om framgång i Frankrike trots en splittrad vänster

Vänstern i Frankrike är mer splittrad än någonsin förr, med ekonomiska visioner som vattendelare. Kampanjerna har även präglats av korruptionsåtal, vilket bådar illa för tilltala sådana väljare som mist förtroende för politiken men som skulle behöva ett fungerande politiskt beslutsfattande allra mest.

År 2017 kan ännu bli en riktig rysare för europeisk och internationell politik, trots att parlamentsvalet i Nederländerna lade den första käppen i populisternas hjul. I Frankrike har kampanjerna inför presidentvalet åskådliggjort två tvister. I den första tvisten står patriotism (läs: främlingsfientlighet) mot en en öppen, mångkulturell och global värld. Den andra tvisten handlar om vänsterns framtid.

En kliché bland journalister som följer politik är att de kommande valen är de viktigaste hittills. Trots att det kanske låter som en överdrift kan det ändå vara sant denna gång. Frankrike är en tidigare kolonialmakt, vars språk enligt Organization internationale de la francophonie (OIF) talas av 274 miljoner människor. Därtill är Frankrike befolkningsmässigt det näst största landet i EU, och i dess statsskick är presidenten den mest inflytelserika politikern. Därför kommer valresultatet i någon form att avspeglas bland annat i de tyska förbundsdagsvalen i september 2017 – och på grund av Brexit kommer dessa två länders politik och samarbete att bli allt mer inflytelserikt inom EU.

Tre till vänster

Vänstern i Frankrike är däremot mer splittrad än någonsin förr. Enligt den vision som förs fram av socialistpartiets kandidat Benoît Hamon bör välfärdsstaten och jämlikheten vara prioritet nummer ett. I den andra visionen, som i Frankrike personifierats av Emmanuel Macron, kröker sig vänstern mot en politisk mitt där Tony Blair och varför inte Hillary Clinton kunde känna sig hemma. Den tredje vänsterkandidaten är gamylen Jean-Luc Mélenchon (grundaren av medborgarrörelsen Det upproriska Frankrike) med ett stöd kring elva procent. I förhållande till de ovannämnda ideologierna placerar han sig närmare Hamon och har under kampanjen erbjudit starka ställningstaganden för fred, jämlikhet och mänskliga rättigheter. Därtill har han levererat en hel drös vassa pikar mot Marine Le Pen och lovat att minska på presidentens makt ifall han blir vald.

Konkret handlar alltså den väsentligaste skillnaden mellan vänsterkandidaterna om arbetsskyddet och fördelningspolitiken. Resten är nyanser av samma färg, mer eller mindre.

Trots att Macron värderar till exempel offentlig sjukvård anser han att man gott kunde höja på pensionsåldern. Detta diskuterades under Francois Hollandes regering vilket ledde till demonstrationer i äkta fransk anda. Macron skulle även vilja införa mer flexibilitet i arbetsveckan, utan att det skulle ske på bekostnad av 35-timmarsprincipen. Exakt hur det skulle gå till vet vi inte ännu, och det är här som en av Macrons svaga sidor kommer fram: hans ställningstaganden är tidvis oklara och svårförstådda. Till exempel i TV-kanalen TF1:s tretimmarsdebatt den 20 mars var det svårt att greppa hans svar, trots att han nog var mån om att påminna tittarna om att han är en utomstående kandidat som inte fungerat länge i politiken men ändå lyckats i arbetet som minister.

Hamons ekonomiska politik är däremot inspirerad av keynesianismen – vilket i detta fall skulle innebära en ökning av offentliga utgifter i och med stimulans. Hamon har till exempel presenterat en basinkomstmodell enligt vilken varje fransk medborgare skulle få 750 euro per månad.

Under kampanjen har både Hamon och Macron försökt framstå som kandidater med förmåga att förena väljare, istället för att tävla om vem som är bäst på att kasta sten i glashus. Det är inte alls någon dum idé eftersom vänsterkandidaternas sammanlagda stöd är nästan femtio procent.

Korruption till höger

En annan faktor som förenar Mélenchon, Hamon och Macron är att de undgått korruptionsåtal som i dessa val varit ett återkommande tema. Republikanernas kandidat Francois Fillon anklagas för att ha fifflat arvoden till sin hustru för assistentarbete som hon aldrig gjort. Marine Le Pen anklagas i sin tur för att ha mjölkat EU-arvoden åt sina livvakter för påhittade jobb. Trots smällarna har ytterhögerns alternativa onlinemedier vinklat uppståndelsen som elitens försök beröva Le Pen en legitim kandidatur.

I och med att Le Pens stöd stagnerat kring tjugofem procent har även den nationella fronten tvingats skärpa sin profil. Trots att partiets budskap är ett traditionellt recept som blandar etnocentrism och protektionism är det intressantaste de symboler som används. Till skillnad från då Le Pens far Jean-Marie Le Pen ledde partiet, finner man nu en bild på Charles de Gaulle i partisekreteraren Florian Philippos arbetsrum, och på samma sätt som det handlade om en förändring då Trump ersatte Martin Luther Kings skulptur med Winston Churchills så är det avgörande vilken forntida farbror man ser upp till i Elyséepalatset.

Traditionellt har den patriotiska högern betraktat de Gaulle som en förrädare eftersom han förlorade protektoratet för Syrien och Libanon, inledde Algeriets självständighetsprocess och därmed avslutade den fjärde franska republiken. I den femte (och nuvarande), som de Gaulle grundade var Frankrike geopolitiskt mer isolerat än någonsin förr men med ett statsskick som gav presidenten mer makt. Därför är det inte konstigt att de Gaulles tankar gjort en comeback: i Le Pens värld bör Frankrike rösta om utträde ur EU och dra sig ur NATO. Det är också anmärkningsvärt att observera hur islam och invandring enligt Le Pen är orsakerna till alla problem. Dålig ekonomi? Säkerhetsproblem? Svårigheter på landsbyggden? Burkini på stranden? Enkelt, skyll på islam och invandring.

Så hur kommer det att gå? Enligt opinionsmätningarna kommer den andra omgången att stå mellan Marine Le Pen och Emmanuel Macron. Vilket antagligen kommer att leda till en omplacering av spelbrickorna i stil med presidentvalen år 2002, då pappa Le Pen klarade sig till andra rundan, men förlorade valet på grund av att vänstern gick över den politiska kartan för att stöda Jacques Chirac. I det kommande valet pekar opinionsmätningarna på att det kommer att gå tvärtom. Det är inte så konstigt, Macron är en affärsman vars ekonomiska politik redan nu beskrivs med superlativ av den konservativa men kvalitativa tidningen Le Figaro.

Klass utan hemvist

Trots att år 2017 ser ut som att bli ett slag i luften för populisterna så förblir vänstern splittrad både i Frankrike och andra europeiska länder. En av dess många utmaningar är att lyckas nå väljare på landsbygden som inte fått smaka på globalismens frukter och men nog fått uppleva samarbetsförhandlingar, konkurser, tynande industri och krympande lönsamhet i lantbruket. Dessa har förlorat sin tidigare levnadsstandard. Kanske har de till och med fallit från medelklassen – ett begrepp som i den offentliga debatten i Finland visat sig allt mjukare i konturerna.

Oberoende av samhällsklass utgör denna folkgrupp ett starkt stöd för Marine Le Pen och hennes parti Nationella Fronten. Kanske beror det på att de än så länge varken låtit sig övertygas av Hamons basinkomst och stimulansförslag eller Macrons ekonomiska reformer i stil med ”Vi höjer skatt Y med tre procent, och lägger till en tolv års trappstegsmodell på utgifterna inom program X”.

Så vad skall man ta sig till? Inför parlamentsvalen i Nederländerna diskuterade den rödgröna kandidaten Jesse Klaver i stor omfattning med väljare som stödde Gert Wilders populistparti. Klaver, som har rötter i Marocko, motiverade detta med att han inte tror att de är rasister, men att de har accepterat rasistiska bortförklaringar för sina problem. Han såg det som viktigt att förklara för dem att svårigheterna med att till exempel hitta rimligt prissatta bostäder är inte invandrarnas fel, utan beror på tidigare regeringars beslut. Därför är det viktigt, som Klaver har sagt, att känna sin fiende.

Text Johannes Jauhiainen

En allt ensammare ny värld

Johannes Jauhiainen
Johannes Jauhiainen.
Detta är inte slutet på världen, utan början på en ny!

Dessa ord yttrade en euforisk Marine Le Pen, efter att Donald Trump valts till Förenta staternas president. Marine Le Pen är ordförande för det franska högerpopulistiska partiet Front National och för henne innebär valresultatet en chans att ta över Élyséepalatset efter Francois Hollande.

Le Pens förakt för EU och nära relationer med Ryssland har inte varit någon hemlighet. År 2011 sade hon i en intervju till den ryska tidningen Kommersant att hon som Frankrikes president skulle erkänna Krim som en del av Ryssland och leda landet ut ur NATO.

Trots att det är svårt att förutspå vilka kampanjlöften högerpopulister som Trump kommer att genomföra finns det orsak till rädsla och EU befinner sig i en prekär situation. Enligt ”utrikesminister” Federica Mogherini innebär valresultatet i USA en större beställning för EU att erbjuda kontinuitet och säkerhet på en global nivå. Däremot har unionens gemensamma säkerhets- och försvarspolitik aldrig varit en populär fråga.

”Europa är en ekonomisk jätte, en politisk dvärg och en militär mask”, som Belgiens förra utrikesminister Mark Eyskens sade.

I Finland hör Stefan Wallin till de politiker som gällande NATO velat betona allt annat än organisationens egentliga uppgifter, det vill säga säkerhet och militärt samarbete. Wallin har sagt att man inte skall frukta NATO eftersom det egentligen bara är ett samarbetsorgan för länder med samma värdegrund, nämligen demokrati och frihet. Svenska folkpartiets inställning till NATO bekräftades ytterligare sommaren 2016, då partiet skrev in i sitt partiprogram att Finland bör vara medlem av försvarsalliansen senast år 2025.

År 2017 gäller dock inte längre resonemanget om NATO som ett kafferep för likasinnade, ifall det nu någonsin gjorde det. NATO är nu en samling antidemokratiska muppar som Donald Trump, Viktor Orban och Recep Tayyip Erdoğan.

Men säkerhetsgarantin i och med ett kollektivt försvar då? Även det argumentet håller på att tvina bort. Tungviktare inom det republikanska partiet, såsom Newt Gingrich, förhöll sig under presidentkampanjen kritiskt till försvaret av de baltiska länderna. Gingrich sade bland annat att han ”inte ser någon orsak till att inleda ett kärnvapenkrig för något ställe i Sankt Petersburgs förorter”.

Trumps, Le Pens och andra europeiska högerpopulisters förhållningssätt till internationell politik, samt deras romans med Putin, indikerar en återgång till de stora spelarnas geopolitik med tillfälliga allianser och handlingar som inte är förankrade i internationell lag och praxis.

Världen har inte gått under då Finland fyller hundra. Men i den nya värld, som Marine Le Pen hoppas forma, känns tyvärr texten som är inristad i Kungsporten på Sveaborg allt mer aktuell:

Ifrån ödemarker äro desse Vargskiärsholmar ombytte till ett Sveaborg. Eftervard, stå här på egen botn, och lita icke på främmande hielp.

Johannes Jauhiainen
är journalist