Alla inlägg av Jolin Slotte

Gästkolumnbloggpoddchodd

Dagens webbkolumn levereras av författarna Jolin Slotte och Heidi von Wright, som tillsammans gör chatpodden – eller chodden – Om oss och kring oss. Chodd är antagligen för de flesta ett rätt obekant begrepp, men i praktiken handlar det alltså om en podcast i textform – i stället för att sitta och lyssna på vad deltagarna i podden säger åt varandra, får vi i följa med vad de skriver åt varandra, så att säga i realtid. Läs mera om Slottes och von Wrights chodd på webbsidan Om oss och kring oss.

Se videon nedan:

Inte just nu. Inte just idag.

Jolin Slotte
Jolin Slotte
Det är över 15 år sedan jag klev över tröskeln tillsammans med två vänner. Jag har aldrig frågat dem vad det var som fick dem att fatta det beslutet och jag hade inte särskilt mycket att göra med det. Jag var främst lättad över att någon meddelade mig hur vi skulle göra, för jag hade inga krafter kvar att tänka tankar till slut, eller resonera logiskt.

Något var det som fick dem att ta mig i handen och tålmodigt vänta den där fredagskvällen, medan jag ensam gick in och talade med en nervös människa som flera gånger under vårt samtal lämnade mig ensam för att konsultera någon med mera erfarenhet. Det är faktiskt det jag kommer bäst ihåg. Att han var nervös – och väldigt ung. Att han sade att han inte ännu var helt färdig med sina studier, men nog färdig för att sköta det här jobbet.

Jag kommer inte ihåg särskilt mycket av vad jag sade. Jag mumlade väl något om att jag inte använde droger, inte uppfattade att jag drack särskilt mycket. Men att jag var fruktansvärt trött, ledsen hela tiden och inte egentligen såg någon större poäng i att leva heller.

Vi satt där en stund. Han på ena sidan om bordet och jag på den andra. Han avslutade med att fråga att jag väl förstår att han inte kan ge mig några tabletter och jag svarade att det inte var det jag tänkte heller. Sedan fick jag höra att jag inte uppfattades som en direkt fara för mig själv och därför uppmanades gå hem, sova ut och på måndagen som följde ringa de nummer som jag fick i handen innan jag lämnade rummet.

De facto hade jag redan ringt de där numren. Vid både studenthälsan och hälsocentralen hade jag fått höra att jag inte är ett brådskande fall eftersom jag fortsättningsvis kan studera och jobba vid sidan om studierna och att de bara har möjlighet att hjälpa dem som mest akut behöver hjälp, för att det är så ont om resurser. ”Så länge du kommer upp ur sängen klarar du dig.” Och sant var ju det. Men det började bli svårare och svårare och några dagar senare klev jag på en buss som jag trodde skulle föra mig till jobbet och vaknade till nån tid senare av att jag inte visste var jag var. Utmattningen hade tagit över.

Jag tänker på det här ganska ofta idag när jag ser på vänner och bekanta och den arbetstakt som dikterar så mångas liv idag. Jag tänker på att jag kom tillbaka, hittade mig själv igen och blev färdig med studier, får jobba med sånt jag älskar, har en underbar familj och för det mesta mår riktigt bra. Men jag ljuger om jag säger att jag lärde mig av den första gången jag mådde så dåligt att två av mina vänner inte såg någon annan lösning än att ta mig till jouren.

”If you work hard enough you can replace depression with exhaustion” läser jag i mitt sociala flöde och stänger snabbt mobilen. Och jag vet att det inte är mig det gäller. Inte just nu. Inte just idag. Jag är inte deprimerad och jag jobbar inte för mycket. Inte just nu. Inte just idag. Jag jobbar bara med sånt som jag gillar. Jag jobbar aldrig för långa dagar eller ens dygnet runt. Inte just nu. Inte just idag.

Men om utmattning kan ersätta depression kan också depressionen ta över utmattningen. Det vet jag och det vet nog också du. Det jag hoppas då, är att det både i din och i min omgivning finns någon som kan ta oss i handen och säga: ”Nu får det vara nog”. Och även om det kanske inte finns professionell hjälp att få direkt, så hoppas jag att det finns en människa som kan fortsätta hålla oss i handen, också på hemvägen från jouren.

Just nu. Just idag.

Jolin Slotte
är författare

Enskilda fall

Jolin Slotte
Jolin Slotte.
Hon har hållit på i flera dagar. Skurit, format, limmat, limmat på nytt och ännu på nytt. Men ändå (eller kanske just därför?) händer det som inte borde hända. I samma stund som vi tillsammans ska börja paketera in örhängena som hon själv designat och tillverkat till väninnan som har födelsedag, faller de i golvet och det ena går itu på ett sätt som gör att det inte längre går att reparera. Hon är förkrossad. Och jag är förkrossad över den sorg och den förtvivlan som drabbar henne.

I klassrummet tittar tjugo par ögon på mig. De ser ivriga ut, men jag undrar ändå om de tror på mig när jag säger att jag verkligen vill veta vad det är som gör dem glada. Riktigt glada. Att vi ska skriva dikt om det som gör oss glada och att föräldrarna, mor- och farföräldrarna och alla andra också ska få läsa den dikten. Och att vi kan hitta på, men att det är roligare om vi skriver om något som verkligen betyder någonting för oss.

Och jag tänker att de här barnen inte känner mig, inte vet om de kan lita mig, men att det är otroligt hur öppet de ändå berättar om sina känslor. Vi skriver vidare om vad som gör oss arga och vad som gör oss ledsna. När jag kommer hem renskriver jag dikterna och blir rörd över hur fint de formulerat sina ord inför sina klasskamrater, sin lärare och mig.

En kväll samma vecka sitter jag vid ett runt bord tillsammans med någon jag känner bra och andra jag inte alls känner, aldrig har träffat. Vi läser dikter högt för varandra. Vi blundar och lyssnar på orden, rytmen, melodin och känslan som förmedlas. Vi samtalar om dikterna. Vad de betyder för oss, hur det känns att läsa dem och hur vi upplever att få höra dem läsas av någon annan. Det är allt från Athena Farrokhzad och Elsa Boström till Nils Ferlin och Gunnar Björling och ett par timmar efter att vi satt oss stiger vi upp och går våra skilda vägar.

På vägen hem tänker jag på hur det här samtalet kring dikter har varit en av de bästa stunder jag upplevt under hösten. Hur viktigt det har varit att få möta andra människor och dela det långsamma, eftertänksamma samtalet. Samtalet där det finns plats och rum att överväga varje ord man säger och tar in. För det samtalet saknar jag så ofta i dag, när allt sker i en så snabb takt och känslointrycken är så många och också nyhetstexterna ska beröra mitt känsloregister med nyhetsberättelser i stället för nyhetsbevakning.

Men jag vidhåller att min empatiförmåga inte kan grunda sig på att jag känner varje, eller ens enskilda fall av människor i nöd. Jag lider med min dotter, jag blir berörd av barnens känslor och jag känner med de poesiälskande människor jag delar en intim stund med. Jag känner också medlidande med de berättelser som media lyfter fram i sin nyhetsbevakning. Men jag måste kunna kräva av mig själv att jag värdesätter andra människors välmående också utan att jag vet deras livshistoria och jag måste begripa att det finns grymhet, utan att jag ser bilder på döda eller lidande barn. En människa som är ansiktslös för mig är också en människa.

Och när jag läser att min statsminister berörs av enskilda fall blir jag arg. I hans position ska inte de enskilda fallen få avgöra, utan han måste kunna begripa helheter. För om berättelsen är det centrala skiftar ju fokus till vem det är som avgör vems berättelse som säljer mest och bäst? Vems berättelse som får plats?

Jag tror på ordens makt, inte bara på berättelsens makt. Jag tror på poesin, inte bara på prosan.

Jolin Slotte
är författare

Statsministern

Jolin Slotte
Jolin Slotte är författare
Hemma hos oss bor en blivande politiker. Det hävdar åtminstone 10-åringen själv. Hon grubblar redan över vilka ämnen hon ska läsa i gymnasiet och vad det lönar sig att studera för att hon ska nå målet – posten som statsminister.

Jag försöker att inte krossa hennes drömmar. Inte för att jag skulle betvivla hennes målmedvetenhet eller hennes förmåga, men jag tänker att om hon inser hur korrumperad politiken är, så tappar hon gnistan.

Men vi tittar på nyhetssändningar tillsammans och hon bläddrar i dagstidningen för att hon vill bilda sig en uppfattning om det samhälle hon lever i och den globala verkligheten som råder.

Det är inte lätt att som 10-åring se hur orättvis världen är. Det är inte heller helt enkelt att inse att du är privilegierad och att många i din ålder har lidit ända från födseln, men att dina påverkningsmöjligheter ändå är mycket begränsade. Det är inte heller helt lätt för henne att förstå de prioriteringar som idag görs i riksdagen, även om också hon inser att pengarna sinar och problemen hopar sig.

Hon tappar inte hoppet! I stället gör hon det som hon själv tycker är viktigt: hon läser. Skönlitteratur, faktaböcker och dagstidningar. Hon frågar, diskuterar och testar sina åsikter på de vuxna i familjen. Och när hon har bestämt sig för att hon kan formulera sina egna tankar, så skriver hon brev. Tre brev har hon skrivit, bett om att få språkgranskade för att göra ett gott intryck på mottagaren, skrivit om och slutligen postat.

Sedan har hon väntat.

Vi har talat om hur svårt det är att få svar. Att mottagaren har bråda tider och många arbetsuppgifter. ”Men om ett barn skriver om hur viktiga skolor, bibliotek och åldringar är, så måste han väl förstå det och svara på brevet. Och han har väl anställda, som kan svara om inte han själv hinner”, säger hon.

Av erfarenhet vet hon att till och med kungligheter besvarar brev och att de har anställda som sköter deras korrespondens. När kronprinsessan Victoria gifte sig med sin Daniel var hon så betagen av Daniels tal att hon skrev till paret. ”Nu förstår jag varför du älskar Daniel”, stod det och ett tack-kort med bröllopsfotografi och text skriven med guldbokstäver kom på posten några månader senare.

Även den här gången fick hon svar. För en tid sedan kom det ett kuvert med Statsrådets stämpel på. Lyckan var obeskrivlig. ”Ni hade fel”, sa hon med gnistrande ögon och lycklig röst. ”Han tycker visst att barns åsikter är viktiga!” Och svårt var det att argumentera mot det. För det hade ju kommit ett brev med hennes namn på.

Försiktigt öppnade hon kuvertet och plockade ut innehållet. En stund var det helt tyst. Sedan kom besvikelsen.

Det enda som fanns i kuvertet var ett fotografi på statsministern och hans tryckta autograf på bilden. Inte ett tack, inget svar, ingenting.

Till all lycka övergick besvikelsen till skratt ganska snabbt. ”Kanske han inte ännu lärt sig skriva”, sa hon efter en stund. Och så blev skrattet till ilska. ”Så här får man inte göra mot barn!”

Svarsbrevet författades i ilska, men tonen var ändå relativt god.

”Barn är viktiga. Barn är framtiden. Det är vi som bestämmer när ni politiker är gamla”, var budskapet. Att lämna barnen med en stor statsskuld är förstås ett problem, men att påstå att barnen är viktiga, men att samtidigt göra stora nedskärningar som påverkar deras vardag och deras möjligheter just nu är orättvist. Också barn kan se genom en välpolerad yta och ett glansigt fan-foto och inse att det är ett försök att undvika frågor.

Jolin Slotte
Bild: Louis XV av Frankrike, tavla av Rigaud