Alla inlägg av José João

Felaktigt dömd

José João
Josè João.
Hej jag heter José och jag har beslutit att integrera mig på svenska.

Helsingforsinvånarna himlar kollektivt med ögonen och ger dig den tyngsta av domar. Ordlöst faller det slutgiltiga avgörandet. Du har dömts i den viktigaste av alla domstolar – samhället.

Skyldig.

Skyldig till integration på ett språk som många ser som mindre värt, som förlegat, eller som borde fråntas sin officiella status i Finland. Är det inte ironiskt att det enkla valet att vilja integreras är det val som segregerar en, bara för att man inte vill göra det på finska?

Då man sitter fast i storstadens kakofoni, är det lätt att irra bortom den rätta stigen i livet. För det första har vi papperskriget – för att leva i Finland måste man registrera sig, få ett socialskyddssignum, öppna ett bankkonto, fylla i blankett nummer 23AZ94/16D, man måste arbeta på heltid med att förvalta sin arbetslöshet, man måste äta lakritsglass på vintern, man måste … (lägg i en andningspaus här). Sedermera inser man att det kan vara en knäckande upplevelse att flytta till ett annat land. För att inte gråta, börjar man i stället skatta åt småsaker i livet. Det är bara i Finland som ett affärsbiträde kan fråga: ”Är du en heltidsperson?”. Endast i Finland kan en anmälningsblankett på nätet innehålla frågan ”Är din familj politisk?” Man kan inte rå för att man fnissar lite – men bara ett litet fniss och aldrig ett skratt, för Finland kräver återhållsamhet.

Och sedan måste man lära sig språket, och på den punkten är mina bevekelsegrunder tydliga. Min man och hans familj kommer från Jakobstad och de har alla svenska som modersmål. Hans närmaste vänner talar också svenska. Dessutom var det ett språk som jag hade lärt mig lite redan innan jag träffade honom. Det skulle alltså vara ett språk som jag snabbare och lättare kunde lära mig för att kunna ta mig in på arbetsmarknaden. Varför ska då samhället tvinga mig att lära mig finska i stället?

Efter mitt beslut anmälde jag mig till Arbis integrationskurs i Helsingfors. Där kunde nyanlända invandrare – genom en kombination av ämnen som sträcker sig från Finlands historia till svenska i nyheterna – skrida till verket med att återuppbygga sina liv. Men Arbis erbjöd mig också något betydligt viktigare: ett rent papper utan tidigare domar. Institutet tillät mig att växa och frodas, och accepterade mig som en del av den svensktalande familjen, förenade men inte fängslade av språket.

Således, då vår lärare första gången gav oss i uppgift att skriva en essä på svenska, försökte jag skriva följande:

Kära Finland,

Innan jag flyttade till Finland hade jag hört att du var fräck och allt det där. Men oberoende av mina förutfattade meningar, trodde jag bortom allt tvivel att detta var effektivitetens högborg. Denna din byråkrati kan helt enkelt inte fortgå. Dina statliga institutioner fungerar inte som de borde. Vi kan tolerera det dåliga vädret, de långa nätterna, det komplicerade finska språket, de dyra biobiljetterna, de ännu dyrare nya böckerna, och allt annat du förmår slänga mot oss. Men dina tjänster måste fungera. Om jag ville ställa mig i kö fem på morgonen för att få betjäning fyra på eftermiddagen, hade jag stannat i Portugal. Där lyser åtminstone solen varje dag och jag kan se så många filmer jag vill. Fixa det.

Med vänliga hälsningar.

P.S. Jag integrerar mig på svenska och det var det bästa beslutet jag kunde ha fattat.

Skydlig, säger du. Kanske har du rätt.

Men jag bär endast skuld för en oansenlig synd: en längtan efter att vara delaktig.

Josè João
deltar i Arbis integrationskurs på svenska

Illustration: Ulla Donner

Att bygga vårt Finland

José João
José João.
Jag minns fortfarande levande den dag år 1995 då jag fick min första atlas. Där nämndes ett land som hette Finland. Bredvid landets namn fanns redan då Europeiska Unionens flagga, och boken hade bilder av Sibeliusmonumentet, salmiak och renar. Landet verkade inte ha mycket gemensamt med mitt hemland Portugal, och jag har sedan dess inte fäst speciellt mycket uppmärksamhet vid det.

Tills nyligen.

Jag flyttade till Finland i april. För kärlekens skull övergav jag mitt tidigare liv, som inkluderade ett hus och ett bra jobb. Jag fick omforma mina drömmar och förväntningar för att acceptera ett liv tillsammans.

Jag ville älska det här landet. Jag ville kalla det mitt hem. Jag ville känna att jag var en del av det.   

Men småningom började jag ifrågasätta om det någonsin skulle hända. Jag hade antagit att min flytande engelska, mitt EU-medborgerskap, samt studier och arbetserfarenhet skulle garantera en relativt smidig integration. Jag hade fel.

Hur kan Finland neka mig uppehållstillstånd på grund av familjeband när jag är gift med en finsk medborgare? Den muntliga förklaringen från Migri var helt enkelt att det rör sig om ny lagstiftning som initierats av den sittande regeringen. Personen jag talade med tillade att jag skulle ha haft rätt till uppehållstillstånd om jag hade gift mig med en finsk medborgare i ett annat EU-land eller om jag inte var en EU-medborgare. Är inte detta diskriminering?

Hur kan Finland misslyckas med att erbjuda mig grundläggande offentliga tjänster på svenska, trots upprepade påminnelser om mina språkpreferenser? Hur kan Finland med sådan beslutsamhet avskräcka invandrare från att lära sig svenska, till och med på tvåspråkiga orter? TE-centralen envisas med att skicka all post till mig på finska. Den ger mig inget ekonomiskt stöd för mina studier i svenska, men skulle ha betalat om jag hade valt att studera finska.

Hur kan Finland behandla sina invandrare som siffror och inte som människor? Hur kan landet inte ta deras tidigare kunskaper i beaktande? Det är sant att många invandrare och asylsökande kommer hit utan någon utbildning eller arbetserfarenhet att tala om. Men vad händer med dem som besitter kunskap och erfarenhet? De verkar falla mellan stolarna. Dessa människor börjar, liksom jag, fråga sig om de styrkor som de upplever sig ha verkligen är verkliga. De börjar förlora sin identitet, eftersom samhället behandlar dem som en börda.

Det jag varit med om leder mig till slutsatsen att Finland för tillfället är dåligt utrustat för att framgångsrikt integrera utbildade och kunniga arbetare. Det här är något som å det snaraste måste åtgärdas om Finland vill uppehålla sig med en arbetsför befolkning som känner sig hemma här.

Jag förstår att den största bördan för lyckad integration måste läggas på dem som flyttar hit. Och jag har också försökt mitt bästa … Jag har läst böcker om Finlands historia och kultur, deltagit i president Mauno Koivistos begravning och fortsätter äta ärtsoppa på torsdagar. Men det här kan inte och borde inte vara en enkelriktad process.

Jag vill fortfarande älska det här landet. Jag vill fortfarande kalla det mitt hem. Jag vill fortfarande känna att jag är en del av det. Trots motgångarna är barnet i mig nöjt. Jag har nu besökt monumentet som jag först såg i min atlas. Jag äter också renkött och salmiak regelbundet.

Men som vuxen finns det vissa saker som är ganska svåra att svälja.

José João
deltar i Helsingfors arbis integrations-utbildning på svenska.
Översättning: Janne Wass.