Alla inlägg av Linn Karlsson

Stark kvinna som tar för sig – provocerar då som nu

Komplext kvinnoporträtt målas upp på Lilla Teatern i Cilla Backs nytolkning av Fassbinders klassiker Maria Brauns äktenskap.

Händelseförloppet i Rainer Werner Fassbinders film Maria Brauns äktenskap (1978) utspelar sig i Tyskland i slutet av andra världskriget. Maria och Herman Braun har just ingått äktenskap, men hinner bara vara gifta i några dagar innan maken tvingas ut i kriget.

Medan han är borta tar Maria för sig av vad livet har att erbjuda. När Hermann återvänder blir Maria ertappad på bar gärning. Hon tar då livet av sin älskare, den amerikanska soldaten Bill. Hermann bestämmer sig för att ta på sig skulden och avtjäna fängelsestraffet.

Aktuell och avväpnande

I regissören Cilla Backs händer hamnar tysk historieskrivning i bakgrunden. Hennes Maria Braun är rakt på sak och rapp i käften och känns aktuell också år 2018.

Rollen som Maria är fysiskt krävande, men Linda Zilliacus tar sig an rollen med stor intensitet från första stund. Det finns inte mycket kvar av filmversionens sköra Maria Braun, spelad av Hanna Schibylla.

Zilliacus Maria Braun har en dragningskraft och uppfriskande ärlighet som är fullständigt avväpnande. Humorn finns också ständigt där. Scenen där Maria läxar upp en närgången amerikansk soldat i en tågvagn är underbar.

Maktbegär och tomhet

Som karaktär är Maria Braun ändå inte oproblematisk. Hon utnyttjar män för sina egna syften och går till och med så långt som att mörda, hon är en hänsynslös person på många sätt.

Hon kan få vem hon vill och vet om det. Hon suktar ständigt efter något mer, både ekonomiskt och i kärleksväg och tar till vilka medel som helst för att få det hon vill ha. När Hermann slutligen återvänder har Maria Braun blivit ekonomiskt oberoende, men känner sig ihålig och tom.

Maria Brauns karaktärsutveckling är också en allegori för Tysklands uppbyggnad efter kriget. Välståndet ökade men samtidigt gick något förlorat, samhällsklimatet blev kallare och mer materialistiskt.

Praktfulla kläder och suverän dans

Trots att föreställningens handling kretsar kring Maria Braun, ger de övriga rollkaraktärerna viktiga inblickar i hur det är att befinna sig under hennes inflytande.

Pia Runnakko som modern vars eget liv också förändras i takt med Marias ökande välstånd, väninnan Betti (Anna Victoria Eriksson), som Maria står mycket nära och maken Hermann (Niklas Häggblom), som offrar sig för Marias skull. Joachim Wegelius imponerar i rollen som affärsmannen Karl Oswald, vars kärlek Maria utnyttjar för egen vinning. Wegelius förmedlar på ett berörande sätt den vånda som Marias nyckfulla beteende orsakar.

Kläderna och modet är en viktig del av föreställningen. Cilla Backs estetiska vision syns in i minsta detalj, hon har bland annat införskaffat flera av de eleganta dräkter som Maria har på sig. Den avskalade scenografin i grå färgskala har skapats av den ungerska scenografen Csörsz Khell. Med ljus trollas olika sinnesstämningar fram.

På ett suveränt sätt vävs också dans och fysisk teater in i helheten. Att dansaren Mikko Makkonen spelar flera av Marias män är en fungerande lösning. Danselementen skapar också en nödvändig distans till filmversionen.

Cilla Back lyckas med konststycket att uppdatera Maria Braun till en relevant karaktär som beskriver även dagens samhällsklimat. En stark och driven kvinna som vägrar vara behaglig, provocerar fortfarande. I och med den här nya versionen av Marias Brauns äktenskap fortsätter Back skildra kvinnor som inte låter sig inordnas i den snäva kvinnoroll som är norm.

Text: Linn Karlsson

Foto: Cata Portin

Översättning, bearbetning, regi, dräkter och musikplanering: Cilla Back. Dramaturgi: Marina Meinander. Scenografi: Csörsz Khell. Ljus: Ville Aaltonen. Ljud: Niklas Lundström. Mask och peruk: Jaana Nykänen. På scen: Linda Zilliacus, Niklas Häggblom, Joachim Wigelius, Pia Runnakko, Mikko Makkonen, Anna Victoria Eriksson, Emilia Nyman. Spelas fram till den 7.2.2019.

Kvävande tvåsamhet i norénsk tappning

Kommunikationssvårigheter och djup mänsklighet i nyskriven pjäs av Lars Norén.

Föreställningen Episod, som hade Finlandspremiär i september, är ett samarbete mellan fyra teatrar i Sverige och Svenska Teatern i Helsingfors. Arbetet har letts av gruppen Jupither Josefsson Theatre Company, som redan en längre tid har samarbetat med Norén.

Händelseplatsen är en bostadsvisning ute i förorten. Ett äldre par (Jonas Sjöqvist och Åsa Persson) står i beråd att sälja sitt hus. Två par, ett yngre som väntar barn (Elisabeth Wernesjö och Isak Hjelmskog) och ett par i medelåldern (Mitja Sirén och Cecilia Lindqvist), besöker visningen, alla med något slags förhoppningar. Kanske kunde den nya bostaden lappa det som skaver i det egna förhållandet?

Trots att alla paren kommer från olika samhällsklasser och bakgrund tampas de med liknande problem. Bostadsvisningen, som borde symbolisera ett lyckligt nytt livsskede, blir i stället en kvävande påminnelse om alla de krav som tvåsamheten symboliserar.

Scenografin, i form av en intetsägande beige huskonstruktion samt skådespelarnas positionering på scen, stöder den minimalistiska regin av Sofia Jupither.

Skådespelararbetet är helgjutet och alla skådespelarna tecknar skarpa personporträtt.  I synnerhet Åsa Persson, som spelar den uppgivna äldre kvinnan, berör på djupet. Hon lyckas förmedla en total förvirring och uppgivenhet utan att röra en min. ”Jag hör inte vad du säger”, vrålar hennes man när han försöker diskutera med henne. Den repliken beskriver egentligen hela föreställningens andemening. Alla tre paren har svårt att nå varandra. De tolkar avsiktligt varandra fel eller försöker gömma sig genom att göra sig osynliga.

En lågmäld humor genomsyrar också hela föreställningen. Det krystade kallpratet mellan paren på bostadsvisningen är besvärande att se och har hög igenkänningsfaktor.
Trots att Episod inte ger en särskilt upplyftande bild av tvåsamheten som livsform, förmedlar den ändå en djup mänsklighet och slutet inger trots allt lite hopp.

text Linn Karlsson
foto Urban Jörén

Episod. Text: Lars Norén.
Regi: Sofia Jupither. Skådespelare: Jonas Sjöqvist, Åsa Persson, Elisabeth Wernesjö, Isak Hjelmskog, Mitja Sirén, Cecilia Lindqvist. Scenografi: Erlend Birkeland. Ljusplanering: Ellen Ruge. Ljudplanering: Michael Breschi. Mask: Rebecca Azfelius.  Spelas på Svenska Teatern fram till den 10.11.2018.

Klimatsaga där obehaget kryper in på bara skinnet

Hisnande scenlösningar i brännande aktuell föreställning.

Två byar som skiljs åt av en flod. Byborna lever friktionsfritt sida vid sida, men plötsligt förändras tillvaron drastiskt.

Det är premissen för den tyska dramatikern Roland Schimmel-pfennigs saga Den Stora Elden. Föreställningen hade urpremiär i Tyskland i fjol. Att Viirus sätter upp pjäsen redan nu visar att teatern återigen är på hugget. För regin står Anders Carlsson.

Sagan börjar med ett gräl mellan den ena byns rika vinodlare (Oskar Pöysti) och den andra byns rika djuruppfödare (Maria Ahlroth). Efter grälet har byarna väsensskilda förutsättningar för tillvaron. Den ena byn drabbas av stor nöd i form av torka, epidemier och svält. Den andra byn har däremot rikligt med resurser och välstånd. Ingen förklaring ges, det är bara så det är.

Polariseringen sker stegvis och byborna står som handfallna. Motsättningarna handlar inte enbart om klimat, men att det är västvärldens växande klimatångest som skildras står utom alla tvivel.

Byarna iscensätts genom miniatyrmodeller, skapade av Janne Vasama. Landskapet filmas i närbild och panorama. För den mästerliga kamera- och videoplaneringen står Jonatan Sundström och Ville Kabrell respektive Lauri Lundahl för ljud och ljus.

Skådespelarna riktar sig i sin tur både mot kamerorna på scen och direkt till publiken. Det här ställer höga krav på skådespelararbetet, men samspelet inom Viirus-ensemblen är smidigt. Den ålderdomliga texten skapar ändå en viss distans och ger inte så mycket utrymme för de enskilda skådespelarna att lysa.

Föreställningens största behållning är de nyskapande och hisnande scenlösningarna, som lyckas förmedla den brännande aktuella tematiken på ett sätt som engagerar. Obehaget kryper in på bara skinnet – och det är just det vi behöver. Med den här föreställningen visar Viirus återigen prov på varför teatern är en så angelägen konstform än i dag.

text Linn Karlsson
foto Janne Vasama

Teater Viirus: Den Stora Elden. Text: Roland Schimmelpfennig Översättning: Ulf Peter Hallberg Regi: Anders Carlsson På scenen: Maria Ahlroth, Martin Bahne, Iida Kuningas, Oskar Pöysti, Jessica Raita Konceptplanering: Maria Lundström Scenografi och kostym: Janne Vasama Ljudplanering: Ville Kabrell Ljusplanering: Lauri Lundahl Videoplanering: Jonatan Sundström Kameratekniker: Colin Thaa, Jodie Sinclair. Spelas fram till den 2.2.2019.

Roligt med tragisk underton

Ett dyrt tavelköp får vänskapen mellan tre män att krackelera i Svenska Teaterns nya komedi, som är en träffande skildring av ihålig individualism.

Föreställningen ART, skriven av franska Yasmina Reza, har spelats på otaliga scener runtom i världen sedan början av 90-talet. Inte heller för Svenskfinland är den ny. Den här gången står Paul Garrington för regin.

Populariteten är lätt att förstå – en enkel och universell handling berör många. Här skildras vänskapen mellan Serge, Marc och Yvan. Serge har köpt en helvit tavla för 50 000 euro, vilket Marc tycker är helt befängt. Yvan blir något av en medlare i det massiva grälet om Serges val som uppstår mellan de två vännerna.

I början känns upplägget ändå mer än lovligt gammaldags. Texten får ändå mer djup och mer intensitet ju längre föreställningen framskrider. Marcs uppdämda raseri och Serges tillgjordhet tolkas övertygande av Simon Häger (till vänster i bild) respektive Mikael Andersson.

Det är ändå bortkomna Yvan (Max Forsman, mitten på bilden), som till varje pris vill behaga alla i sin närhet, som står för de komiska poängerna. Stundvis verkar det ändå som att den texttunga dialogen hindrar skådespelarna från att ta ut svängarna helt.

Erik Salvesen har skapat en fungerande inramning för det tragikomiska händelseförloppet som utspelar sig hos en av vännerna. Fönstret som vetter mot Mannerheimvägens trafik skapar en intressant kontrast till den i övrigt minimalistiska scenografin.

ART handlar i grund och botten om vänskap, om hur lätt vi glider ifrån varandra. Skildringen av hur ungdomens intensiva gemenskap byts ut mot individualism och ihåligt statussökande är berörande.

”Tidigare fick jag dig att skratta” säger Marc bittert till Serge – en replik som på ett träffande sätt beskriver det bekräftelsebehov som så ofta är inbyggt i våra vänskapsrelationer.

I en värld där vi värderas utifrån våra prestationer och publicerar förskönade bilder med rätt statusmarkörer på sociala medier i stället för att umgås med dem vi verkligen bryr oss om, känns Rezas pjäs överraskande nog mer aktuell än någonsin.

Text: Linn Karlsson
Foto: Cata Portin

ART på Svenska Teatern
Manus: Yasmina Reza. Regi: Paul Garrington. Kostym, scenografi och målningar: Erik Salvesen. Ljusdesign: Tom Laurmaa. Ljuddesign: Andreas Lönnquist. Spelas fram till den 1.12.2018.

Självdistans och svärta i hyllning av slampan

Humor blandas med vass samhällskritik när The Doggy Style Project presenterar slampan som norm. Föreställningen hoppar, kryper, juckar och putar – men vem tittar på vem?

Hypnotisk medeltida dans, food crushing och hundställningar i olika skepnader. Bland annat dessa ingredienser finns i Bravo Togas föreställning The Doggy Style Project. Den Stockholmsbaserade experimentella scenkonstgruppen gav tre föreställningar på Viirus i början av september.

The Doggy Style Project är det tredje kapitlet i gruppens slut shaming-trilogi. Det är en fysisk studie i synen på slampan, ett försök att återta begreppet eller kanske snarare att helt tillintetgöra det.

I vårt samhälle finns en märklig besatthet av att kategorisera den kvinnliga sexualiteten, den ses som skev i vilken form den än tar sig uttryck. Redan som barn får vi lära oss att slampighet är något fult och avvikande. Men i Bravo Togas tappning är slampan inget undantag, hon är norm. Lena Bondeson, Anna Kuusamo och Sara Ribbenstedt håller inte igen i föreställningen, deras interaktion i den lilla studiosalen är suggestiv och fascinerande. De omfamnar helhjärtat doggy style-estetiken, de hoppar, kryper, juckar och putar. Trots att vi är vana vid att se de här rörelserna som tecken på underkastelse och objektifiering, har skådespelarna hela tiden övertaget. Humorn och självdistansen är ständigt påtaglig i deras rörelser, men under ytan finns svärtan och allvaret.

I föreställningen ingår också inslag av food crushing, en fetisch som är populär inom porren. Bland annat syltlökar och ägg krossas på scen, samtidigt som skådespelarna stirrar oss intensivt i ögonen. Stämningen är minst sagt laddad. Vem är det som tittar, vem har makten?

The Doggy Style Project känns som ett helgjutet och självständigt verk, trots att jag inte har sett de två första delarna. Föreställningen spretar emellanåt åt lite väl många håll, men helheten imponerar. Också ljudbilden stöder föreställningen på ett fungerande sätt.

Efter själva föreställningen fick publiken delta i en dansövning som gruppen kallar för häxdans. Under 12 minuters tid fick vi på valfritt sätt dansa till techno i ett beckmörkt rum. Att få dansa utan hämningar i sitt egna lilla universum var en befriande avslutning på kvällen.

Text: Linn Karlsson Foto: Chrisander Brun

Regi, koncept, idé, medverkande:
Bravo Toga (Lena Bondeson, Anna Kuusamo och Sara Ribbenstedt)
Ljuddesign, medverkande: Bernt Karsten Sannerud
Scenografi: Linn Henriksson Strååt
Ljusdesign: Heiđa Kristín
Text: Olivia Schrøder
Körteknik: Amanda Lebert
Producent: Alexandra Olsson
Producentstöd: Sara Bergsmark
Konstnärlig konsult/bollplank: Linda Forsel
l