Alla inlägg av Linn Karlsson

Självdistans och svärta i hyllning av slampan

Humor blandas med vass samhällskritik när The Doggy Style Project presenterar slampan som norm. Föreställningen hoppar, kryper, juckar och putar – men vem tittar på vem?

Hypnotisk medeltida dans, food crushing och hundställningar i olika skepnader. Bland annat dessa ingredienser finns i Bravo Togas föreställning The Doggy Style Project. Den Stockholmsbaserade experimentella scenkonstgruppen gav tre föreställningar på Viirus i början av september.

The Doggy Style Project är det tredje kapitlet i gruppens slut shaming-trilogi. Det är en fysisk studie i synen på slampan, ett försök att återta begreppet eller kanske snarare att helt tillintetgöra det.

I vårt samhälle finns en märklig besatthet av att kategorisera den kvinnliga sexualiteten, den ses som skev i vilken form den än tar sig uttryck. Redan som barn får vi lära oss att slampighet är något fult och avvikande. Men i Bravo Togas tappning är slampan inget undantag, hon är norm. Lena Bondeson, Anna Kuusamo och Sara Ribbenstedt håller inte igen i föreställningen, deras interaktion i den lilla studiosalen är suggestiv och fascinerande. De omfamnar helhjärtat doggy style-estetiken, de hoppar, kryper, juckar och putar. Trots att vi är vana vid att se de här rörelserna som tecken på underkastelse och objektifiering, har skådespelarna hela tiden övertaget. Humorn och självdistansen är ständigt påtaglig i deras rörelser, men under ytan finns svärtan och allvaret.

I föreställningen ingår också inslag av food crushing, en fetisch som är populär inom porren. Bland annat syltlökar och ägg krossas på scen, samtidigt som skådespelarna stirrar oss intensivt i ögonen. Stämningen är minst sagt laddad. Vem är det som tittar, vem har makten?

The Doggy Style Project känns som ett helgjutet och självständigt verk, trots att jag inte har sett de två första delarna. Föreställningen spretar emellanåt åt lite väl många håll, men helheten imponerar. Också ljudbilden stöder föreställningen på ett fungerande sätt.

Efter själva föreställningen fick publiken delta i en dansövning som gruppen kallar för häxdans. Under 12 minuters tid fick vi på valfritt sätt dansa till techno i ett beckmörkt rum. Att få dansa utan hämningar i sitt egna lilla universum var en befriande avslutning på kvällen.

Text: Linn Karlsson Foto: Chrisander Brun

Regi, koncept, idé, medverkande:
Bravo Toga (Lena Bondeson, Anna Kuusamo och Sara Ribbenstedt)
Ljuddesign, medverkande: Bernt Karsten Sannerud
Scenografi: Linn Henriksson Strååt
Ljusdesign: Heiđa Kristín
Text: Olivia Schrøder
Körteknik: Amanda Lebert
Producent: Alexandra Olsson
Producentstöd: Sara Bergsmark
Konstnärlig konsult/bollplank: Linda Forsel
l

Hangö teaterträff – en handbok i att vara människa

Åskådarna fick sand mellan tårna och knut på hjärnan av existentiella frågor när Hangö teaterträff ordnades för tjugosjunde gången. Ny Tid var på plats och såg hela 11 föreställningar. Träffen bjöd även i år på ett digert utbud av intressanta föreställningar, diskussioner och övrigt program.

Under torsdagens öppningsceremoni vid den blåsiga stranden fick vi se lokala tonåringar kapa festivalen för en stund när teaterträffens ordförande Jonas Welander höll sitt välkomsttal. Den här interventionen var också ett slags smakprov på en av teaterträffens intressantaste föreställningar, Nightwalks with Teenagers (se bilden ovan).

Det övergripande temat för den första festivaldagens program var systerskap, inre monologer, bitterljuva tillbakablickar och inspiration av gamla klassiker.

Teatr Weimars Tre systrar är en monologföreställning som väver samman fragment av Anton Tjechovs klassiska drama. Föreställningen är lågmäld, rentav introvert. Den avskalade scenografin, de drömska videoprojektionerna och Liv Kaastrup Vesterskovs minimalistiska uttryck väcker starka associationer till de känslor jag genomgick som ung flicka och kvinna.  Också Årets pjäs av Lina Ekblad är till sin form en monolog, men en helt annorlunda sådan. Föreställningen är ett slags studie av teaterkonsten och skådespelaryrket som sträcker sig från 1600-tal till nutiden, Ekblad är i ständig dialog med oss i publiken, hon skriver om manuset under föreställningens gång och publicerar bilder på Facebook och ber oss att gilla dem.

De langerhanska öarna i regi av Ulrika Bengts utspelar sig i sin tur på ett hotellrum där två excentriska systrar befinner sig. Stämningen är närmast dystopisk, men samtidigt fjäderlätt. Det är en fröjd att se på Ylva och Stina Ekblads noggranna skådespelararbete. Deras likartade fysiska uttryck, ståtliga hållning och nästan identiska röster skapar en alldeles unik stämning i kombination med Susanne Ringells poetiskt exakta och krävande pjästext. En oemotståndlig scen utspelar sig när de två systrarna i djupt samförstånd sitter och spräcker de luftfyllda bubblorna i bubbelplast.

Efter själva föreställningarna, bjöd torsdagens kvällsprogram på bland annat talkaraoke, som går ut på att deltagarna håller ett känt eller mindre känt tal istället för att sjunga en sång. Konceptet har utvecklats av den finländska konstnärsgruppen The Speech Karaoke Action Group. Under kvällen fick vi höra bland annat president Bill Clintons ökända ”I did not have sex with…” –tal, skådespelaren Ashley Judds ikoniska tal från kvinnomarschen i Washington efter Trump valdes till president, samt ett tal av Adolf Hitler.

Den här gången hade jag själv inte modet att ställa mig i talarstolen, men speech karaoke var definitivt en intressant ny bekantskap.

Anni Puolakka övertygade vid torsdagens talkaraoke.

OM UNGDOMEN OCH UNIVERSUM

Universum, mansrollen och den sköra ungdomen. En sådan, inte helt enkel tematik fick publiken bekanta sig med under fredagens föreställningar.

I föreställningen Den autonoma skådespelaren som utarbetats inom ramen för gruppen LUST:s (Långsiktig utveckling av svenskspråkig teater) treåriga fortbildningsprojekt, fick vi se och själva delta i korta demoföreställningar som utarbetats i samband med projektet. Flera av föreställningarna tangerade skolan med dess inrutade regler och krav och väckte många intressanta följdfrågor. Ska vi faktiskt gå med på det vi blir tillsagda att göra istället för att tänka själva och vad har det för konsekvenser? Att demona äger rum på Hangö centralskola bidrar till den autentiska stämningen.

Trots det underliggande allvaret är demoföreställningarna gjorda med glimten i ögat och skådespelarna lyckas engagera oss deltagare på ett fyndigt sätt.  I en demo får vi placera ut föremål som symboliserar olika livsskeden på en tidslinje – det är en fascinerande och överraskande svår uppgift.

Mr. Playbackboy (Laura Murtomaa) – en avväpnande karaktär.

Mr. Playbackboy, det vill säga scenkonstnären och musikern Laura Murtomaa, fortsätter i sitt andra politiska tal Greatest Love Songs att utforska mansrollen och toxisk maskulinitet. Och hon gör det på ett mycket älskvärt och underhållande sätt. I den musikaliska monologens repertoar ingår allt från Coolio’s “Gangsta’s Paradise” till tal av Juha Sipilä, de populärkulturella referenserna är många och de är ett fungerande grepp. Föreställningen äger rum utanför stadshusets ingång i Hangös absoluta centrum, också det kan ses som ett ställningstagande. Förbipasserande personer som stannar för att kolla in vad som försiggår och deras nyfikna reaktioner är en viktig del av föreställningens dynamik.

Universums skönhet är ett återkommande tema inom konsten. Ett ämne som Emil Uuttu och Ilmari Paananen i verket High Definition Earth Viewing Experience tacklar genom ingenjörsmässig exakthet. Istället för översvallande beskrivningar av hur vackert universum är, låter Uuttu och Paananen kamerabilder och fakta tala för sig. I verket får vi ta del av deras fascination för den realtidsvideo som sedan 2014 sänts från Internationella rymdstationen. Kamerabilderna är tillgängliga för vem som helst som har tillgång till en dator eller smarttelefon.  Projektionen i slutet av föreställningen, där vi i publiken med hjälp av en flyttbar skärm får se kamerabilder på jorden både på nära och långt håll är mäktig i all sin pixliga enkelhet. High definition earth viewing experience lyfter upp vilka hisnande upplevelser vi kan få med hjälp av smarttelefonens lilla skärm. Det är en fräsch infallsvinkel och står i kontrast till den kritik och de hotbilder som ständigt målas upp kring människans överkonsumtion av ny teknologi och beroendet av diverse applikationer och apparater.

Fredagens höjdpunkt är ändå Nightwalks with Teenagers som den kanadensiska forsknings- och konstgruppen Mammalian Diving Reflex har skapat tillsammans med lokala ungdomar.  Ungdomarna leder oss deltagare genom Hangö sent på kvällen. Mammalian strävar efter att undersöka den sociala kretsen och att upplösa barriärer mellan människor från olika bakgrund. Det här lyckas de verkligen med. Stämningen bland deltagarna, bestående av allt från barn i skolåldern till pensionärer, är nyfiken och uppsluppen.

Ungdomens sårbarhet är ständigt närvarande, trots att programpunkterna (allt från dans och talangtävling till trasiga telefonen) är lättsamma. Det här med att bara vandra omkring utan någon egentligen slutdestination för mig tillbaka till den egna tonårstiden då jag rörde mig i närliggande skogar och parker med mina vänner och pratade om allt mellan himmel och jord eller ensam grubblade över tillvaron. Frågan infinner sig: varför gör jag det inte längre som vuxen?

Jag blir också hoppfull inför framtiden när jag ser hur Hangöungdomarna interagerar med varandra och oss som deltar i vandringen och hur de får alla att känna sig inkluderade.  Trots att vandringsrutten inte är helt tillgänglig på alla ställen, har ungdomarna skött det på ett fint och okonstlat sätt, och sänder till exempel direkt på Instagram då det är svårt att ta sig fram.

Nightwalks with Teenagers är en varm och inkluderande performansföreställning.

KULTURFINANSIERING, FEMINISTISK KAMP OCH TAXICHAUFFÖRERS MINNESTEKNIKER

Lördagens teaterskörd bjöd bland annat på reflektioner kring kulturfinansiering, ett feministiskt slutarbete och studier i vad det är att vara människa.

På Greifswaldsgatan – en dröm om en föreställning handlar om arbetsgruppen Schimmels hängivna arbete med att sätta upp en intressant pjäs skriven av den tyska dramatikern Roland Schimmelpfennig. Arbetsgruppen sökte finansiering under flera års tid utan någon nämnvärd framgång, trots att allt såg bra ut på pappret. Hela den här utdragna och mödosamma processen beskrivs på ett ärligt och humoristiskt sätt. Föreställningen väcker intressanta frågor om hur konst ska värdesättas. Trots att alla projekt självfallet inte kan få finansiering, vore det onekligen intressant att få veta hur rangordningen går till. Efter föreställningen ordnades ett diskussionstillfälle om kulturfinansiering och på kvällen hölls en liten begravningsceremoni för projektet, som på det här sättet fick ett värdigt avslut.

På eftermiddagen var det dags för Sannah Nedergårds och Minni Gråhns examensarbete från Konstuniversitets teaterhögskola. Arbetsprocessen har haft feministisk utgångspunkt och resulterat i föreställningen L’espirit de l’escalier. Inledningen är explosiv – vi möter Super Girl och Dike till tonerna av öronbedövande musik. Nedergård och Gråhn har skapat en föreställning om två kvinnor som negligerats av det omgivande samhället.  Trots destruktiva strukturer som försöker bryta ned dem, lyckas de ta makten över sina egna liv.

Den franska titeln syftar på fenomenet med att komma på goda argument och svar på tal först när det är för sent. Den upplyftande föreställningen är visuellt effektfull och modern.

Minni Gråhn och Sannah Nedergård i det feministiska slutarbetet L’esprit d’escalier. Foto: Arbetsgruppen

Vad är det att vara människa, frågar sig i sin tur lördagens sista föreställning Workshop.  Genom saker vi får berättat för oss och olika slags ritualer lär vi oss hur mänskliga varelser förväntas bete sig, till exempel hur en baby ska skötas och hur man går på rätt sätt. Genom utförliga beskrivningar och demonstreringar, som för tankarna till en instruktionsmanual, lyckas Mart Kangro, Juhan Ulfsak och Eero Epner blottlägga det absurda i hela den här processen. Samtidigt finns det något oerhört trösterikt med den här tanken – om det ändå vore så enkelt att vara människa att bara följa rationella instruktioner.

Trion Kangro, Ulfsak och Epner hör till Estlands internationellt mest framstående scenkonstnärer och det är sannerligen en omskakande teaterupplevelse de bjuder på. Emellanåt väcker föreställningen direkt olustiga känslor, till exempel då Ulfsak under några minuter som känns som en evighet ligger på golvet och demonstrerar den korrekta andningstekniken vid förlossning. Det är något hjärtskärande och brutalt med lätet han åstadkommer, som åtminstone hos mig orsakar en instinkt att vilja lämna salen för en stund. Men det är också konstens främsta uppgift, att ruska om våra invanda tankemönster. Den där litet obekväma känslan som infinner sig gör att Workshop blir den av årets föreställningar som gör det största intrycket på mig.

På lördagskvällen var det dags för fest på Smörmagasinet, där bland annat årets Antonia-pris delades ut. Priset delas ut för konstnärligt mod och mångfald inom finlandssvensk teater. I år gick priset till Teaterhögskolans föreställning Weimar – jakten på Zodiaken. Efter midnatt levererade den feministiska duon SOFA, som består av skådespelarna Sonja Kuittinen och Fanni Noroila, en explosiv spelning för en entusiastisk festivalpublik.

Under den sista festivaldagen stod Gunilla Heilborns föreställning The Knowledge på programmet. Heilborn är en scenkonstnär, koreograf och filmare baserad i Stockholm. The Knowledge, som uruppfördes år 2015, är uppbyggd som en föreläsning och den för tankarna till ett skickligt koreograferat TED-tal. Föreställningen, som fått sitt namn från Londons taxichaufförers högsta kunskapsnivå, handlar bland annat om navigering, minnestekniker och hur vi ska bära oss åt om vi tappar bort oss.

Heilborn lyckas på ett förträffligt sätt popularisera vetenskap utan att för den skull ge avkall på ämnets komplexitet – hon gör det dessutom med en stor portion humor och självdistans. Föreställningen är njutbar från början till slut.

Kritikerförbundets ordförande Maria Säkö ledde kritikerpanelen.

UNIKT KONCEPT SOM KUNDE UTVECKLAS

I år låg festivalens fokus på människans förmåga att ta till sig kunskap. I festivalprogrammet står att flera av föreställningarna ”reflekterar över människans förmåga och oförmåga att hantera kunskap.”  Den beskrivningen är lätt att skriva under efter att ha tagit del av föreställningarna.

Ett nytt inslag under årets teaterträff var den kritikerpanel som samlades varje förmiddag för att tillsammans med publiken diskutera föregående dags föreställningar och även kritikens utmaningar ur ett bredare perspektiv. I panelen ingick Kritikerförbundets ordförande Maria Säkö, som är teaterrecensent vid Helsingin Sanomat, Matti Tuomela från kulturtidskriften Mustekala och jag som representant för Ny Tid.

Det ger en helt nya dimension till den rätt så ensamma skrivprocessen att först kunna diskutera och reflektera verken tillsammans med andra. Förhoppningsvis blir kritikerpanelen ett bestående inslag under kommande teaterträffar i Hangö.

Jag åkte från teaterträffen på söndagen med många nya insikter och upplevelser i bagaget. Konceptet och miljön är unik och festivalens småskalighet har en alldeles egen charm. Men finns det utrymme för festivalen att växa och locka en ännu bredare publik i framtiden?

Text Linn Karlsson
Foto Ernest Protasiewicz om inte övrigt nämns

Human resource – absurda anvisningar ger unika universum

Det är ingen vanlig teaterupplevelse kollektivet Track bjuder på. Human Resource är ett spel och ett kreativt experiment.

Föreställningen, som gästar teater Viirus i Helsingfors som bäst, riktar sig i första hand till gymnasie-elever.

Publiken får sätta sig vid en jättelik spelbräda i den mörka studiosalen. Framför oss finns ett titthål och olika slags små tillbehör, våra resurser, bland annat modellera och glasspinnar. Mittemot oss sitter den så kallade grannen – vår närmaste medspelare under spelets gång.

Genom att följa de anvisningar vi tilldelats utforskar, skapar och upplöser vi sedan världar innanför titthålet. Under varje föreställning konstrueras alltså helt nya och unika universum.

Föreställningen är både tankeväckande och lekfull. Under spelets gång hörs med jämna mellanrum uppsluppna skratt från publiken.

Barndomsassociationer väcks till liv – för egen del stundvis någon form av trauma över utebliven inspiration på bildkonsttimmarna i skolan. Ändå känns det uppfriskande att få skapa med sina egna händer och att delta i att utforma föreställningen. Att göra publiken till deltagare är ett fräscht grepp, som förhoppningsvis kommer bli allt vanligare.

Då vi i slutet får granska den gemensamma skapelsen ovanifrån är det lätt att dra slutsatsen att absurda anvisningar leder till kaos.

Linn Karlsson

Arbetsgrupp: Tom Rejström, Otto Sandqvist, Mikki Noroila, Julia Jäntti. Föreställningar ges ännu den 3.5 och 5.5 på teater Viirus i Helsingfors.

Njutbart om hopplös förälskelse

Poeten och essäisten Ester Nilsson håller ett föredrag om den ansedda konstnären Hugo Rask. Efteråt träffas de för intensiva och akademiska samtal och så älskar de några gånger. Ester blir helt betagen, men Hugo är inte emotionellt engagerad på samma vis. Ett narrativ de flesta kan känna igen sig i på något plan.

Det har nu blivit Lilla Teaterns tur att sätta upp Lena Anderssons Augustprisbelönade och mycket omtalade roman Egenmäktigt förfarande om olycklig kärlek och maktförhållanden. Den första scenversionen fick svensk premiär för tre år sedan. Ann-Luise Bertell står för regin denna gång.

”Att gå till sängs är inte som att snyta sig”, sade Andersson i en intervju för HBL inför premiären, apropå Esters syn på förhållandet med Hugo. Det beskriver premisserna rätt väl.

Ester upplever att hon och Hugo mötts både på ett intellektuellt och fysiskt plan och hon varken vill eller kan släppa taget om det destruktiva förhållandet, som ändå ger henne så mycket stimulerande tankestoff. Hon hittar ständigt nya ingångar till och tolkningar av Hugos kyliga ignorans. Ester tolkar Hugos avvisande beteende och varje motstridigt ord han yppar som tecken på att han visst är intresserad.

Linda Zilliacus gör en rollprestation som känns. Hon personifierar med kroppsspråk och minspel och med varje replik den egensinniga Ester Nilsson, som med sitt skarpa intellekt försöker skärskåda den hopplösa förälskelsen. Också Johan Fagerudd övertygar som den olidligt självupptagna kulturmannen Hugo Rask, trots att rollen inte är lika mångfacetterad som Esters.

Esters väninnor, ”väninnekören”, spelas av Anja Bargum och Emilia Nyman. De är pjäsens sanningssägare och comic relief. Deras dråpliga synpunkter på Esters kärleksliv ger föreställningen en underhållande och lättsam ton. Det sker i viss mån på bekostnad av den förtätade stämningen och allvaret i romanen. I Karin Parrot-Jonzons dramatisering får den festliga farsen ta mer plats än den plågsamma skildringen av Esters Nilssons fullständiga hängivelse och vånda.

Det är ändå en ytterst njutbar föreställning Lilla Teatern bjuder på. Ensemblens samspel är förträffligt och såväl ljud och ljus som scenografi och scenkläder stöder berättelsen.

Text Linn Karlsson
Foto Henrik Schütt

Lilla Teatern: Egenmäktigt förfarande
Regi: Ann-Luise Bertell. Dramatisering: Karin Parrot-Jonzon. Medverkande: Linda Zilliacus, Johan Fagerudd, Anja Bargum, Emilia Nyman. Scenografi och dräkter: Antti Mattila. Ljus: Ville Aaltonen. Ljud: Antero Mansikka.  Spelas till 12.5.2018.

Apati som lämnar djupa avtryck

Människor står på ett långt rullband, som på en flygplats eller i en passagerarhamn. Vid slutet av rullbandet faller de döda ner och forslas vidare på ett annat band. Tanken går osökt till ett slakteri. Scenen beskriver den mänskliga tendensen att bli likgiltig inför maktmissbruk och skoningslöst våld.

Teater Viirus episodföreställning Den andra naturen handlar om hur olika arter lever sida vid sida, åtskilda men ändå så lika i sin sårbarhet. Anni Klein har regisserat föreställningen och Pipsa Lonka står för manuset.

Våldet och makten ur rullbandsmetaforen blir tydliga inte minst i hur vi behandlar djuren. Både Lonka och Klein har under arbetet med föreställningen inspirerats av filosofie doktor Elisa Aaltolas bok Johdatus eläinfilosofiaan (Introduktion till djurfilosofi). Djuren finns på ett subtilt sätt med i hela föreställningen och människan behandlas som en art bland andra.

En absurd stämning genomsyrar föreställningen. De komprimerade episoderna och lakoniska replikerna gör det enkelt att dra paralleller till Roy Anderssons filmer, till exempel i episoden där en kvinnlig präst helt oväntat börjar sjunga en vemodig aria vid köttdisken i ett snabbköp. Köttförsäljaren och besvärade kunder står som handfallna. Till slut blir kvinnan utsläpad av en vakt inför de stirrande kunderna. Trots den tragikomiska undertonen, fastnar skrattet i halsen.

Inte bara den anderssonska estetiken är närvarande, också inhemska idéer får skina. Det konstnärliga uttrycket och ljudbilden i Den andra naturen grundar sig på den playback-metod som Klein och ljuddesignern Heidi Soidinsalo använt i de prisbelönta föreställningarna Play Alter Native och WunderKinder. Replikerna är bandade på förhand – att ge dem fysiskt uttryck på scen blir skådespelarnas uppgift.

Skådespelarnas masker tillåter nästan inga ansiktsuttryck. De här uttrycksmässigt strama tyglarna skapar en förtätad stämning. Det ligger något väldigt befriande i att maskerna och de tiotals olika perukerna som används gör skådespelarna närmast oidentifierbara. Den till synes opersonliga och uttryckslösa estetiken gör konstigt nog att karaktärerna berör på ett djupare plan. Deras tomma, apatiska blickar säger ändå så mycket och lämnar ett avtryck som stannar kvar länge.

Trots det samhällskritiska greppet kommer föreställningen inte med några moraliska pekpinnar. Däremot väcker den många frågor, precis som en utmärkt föreställning ska göra. Den andra naturen gör det lätt att med tillförsikt se fram emot Kleins och Lonkas kommande alster.

Text Linn Karlsson

Foto Mark Niskanen

Den andra naturen.
Text: Pipsa Lonka. Regi: Anni Klein. Skådespelare: Maria Ahlroth, Martin Bahne, Iida Kuningas, Oskar Pöysti. Scenografi och kostymdesign: Laura Haapakangas. Ljuddesign Heidi Soidinsalo. Ljusdesign & video:
Jani-Matti Salo & Mark Niskanen. Spelas till den 11.5.2018.
Pipsa Lonkas manus kan läsas i sin helhet på svenska, finska och engelska på Viirus webbplats (viirus.fi).