Alla inlägg av Martina Reuter

Genusobalans

Martina Reuter
Martina Reuter.
Förutom inom ingenjörskonsten och vissa av de exakta naturvetenskaperna är kvinnor också underrepresenterade inom flera av de humanistiska och samhällsvetenskapliga disciplinerna. De typiska exemplen är filosofi och statskunskap. Detta har väckt en livlig debatt speciellt i USA, där de nationella organisationerna American Philosophical Association (APA) och American Political Science Association (APSA) förenar rollerna av vetenskaplig förening och facklig intresseorganisation. Dubbelrollen har gjort att organisationernas årliga megakonferenser utgör ett naturligt forum att diskutera yrkeskårens genusobalans ur både vetenskapliga och fackliga perspektiv. Det är allt annat än lätt att hitta tydliga orsaker till varför trenden verkar vara så seg inom vissa discipliner. Eftersom uttalad chauvinism är relativt sällsynt har den angloamerikanska debatten fäst uppmärksamhet vid mera subtila fenomen.

Det har framförts hypoteser om att implicita förhandsantaganden, till exempel gällande kvinnors filosofiska förmåga, under vissa omständigheter kan påverka också dem, som explicit försöker göra objektiva och jämlika bedömningar. Detta gäller förstås kvinnor i lika hög grad som män. Det har framförts att personer som uppfattar sig själva som objektiva jämlikhetsivrare kan vara speciellt utsatta för svåridentifierade implicita antaganden. Dessa hypoteser är omdiskuterade och långt ifrån empiriskt bekräftade, men de har fungerat som utgångspunkt för mångas självreflektion och den vägen gjort åtminstone mig mera försiktig gällande min egen omdömesförmåga.

samband med årets APSA-konferens analyserade redaktörer från internationellt ledande statsvetenskapliga tidskrifter varför kvinnor är underrepresenterade bland artikelskribenterna. Resultaten från de olika tidskrifterna visade entydigt att situationen inte beror på att kvinnor refuseras i högre grad än män, snarare tvärtom, andelen publicerade kvinnor är något högre än andelen kvinnor som skickar in artiklar. Problemet är med andra ord att tidskrifterna inte får in tillräckligt med manuskript där åtminstone en skribent är kvinna.

I publiken satt också en yngre kvinnlig forskare som gjort en bred analys av statsvetares publiceringsbeteende. Hennes enkät visade att procentuellt färre kvinnor än män börjar med att skicka in sina artiklar till de högst rankade tidskrifterna. Kvinnor satsar hellre på tidskrifter de upplever som säkrare kort  – vilket intressant nog också belyser varför andelen refuserade män är högre. De skickar in ofärdiga manuskript, refuseras lite oftare, men får också den feedback de behöver för att finslipa sina argument.

I diskussionen som följde var det flera som betonade vikten av att äldre kolleger uppmuntrar yngre kvinnor att satsa högt då de väljer tidskrift. En av de manliga redaktörerna ansåg att alla borde satsa på att skriva färre och bättre artiklar. Det har han förstås helt rätt i, men, vilket jag påpekade, är det inte lite farligt att genast övergå till problemet med en accelererande publiceringsspiral när man diskuterar varför kvinnor publicerar mindre än män.

Martina Reuter
är filosof och genusforskare

Twitterpolitik

Martina Reuter
Martina Reuter.
Twitterpolitiken nådde sin kulmen då Sveriges tidigare stats- och utrikesminister Carl Bildt besvarade USA:s president Donald Trumps angrepp på Sveriges invandrarpolitik med orden ”Sverige? Terrorattack? Vad har han rökt?” (Hbl 20.2.2017). Det är omöjligt att tänka sig att Bildt hade uttryckt sig så för fem år sedan.

Problemet med de så kallade sociala medierna är inte i första hand att populister som Trump ges möjligheten att sprida sina oneliners globalt, utan att det växande kravet att uttrycka sig snabbt, slagkraftigt och inom ramen för ett begränsat antal tecken fördummar också dem som i princip vet bättre. Bildt kom säkert också med mera nyanserade kommentarer, men då var det redan för sent. De första kommentarerna är avgörande för vilken vändning en politisk debatt tar och dessa kommentarer görs i allt högre grad på Twitter.

De sociala mediernas karaktär aktualiserar frågan om populismens strukturella förutsättningar. Den populistiska retoriken, med sin tendens att förenkla och åberopa människors känslor snarare än deras förnuft, är lika gammal som den politiska debatten, men dess frekvens varierar och denna variation har att göra med vilken typ av offentliga forum som står till buds. Vissa forum, såsom Twitter, verkar ha en tendens att göra populister också av dem som inte medvetet strävar efter att förenkla sin argumentation. Retoriken på Twitter styrs av ett krav på att uttrycka sig snabbt och kort, och då det finns sådana rent strukturella omständigheter som hindrar en från att motivera sina åsikter blir det allt mer legitimt att låta bli att göra det.

Då de sociala medierna var nya såg många dem som en möjlighet att föra en öppen politisk debatt, som inte reglerades av statliga eller ekonomiska intressen. Detta löfte verkar inte ha infriats. En politisk dialog förutsätter att olika åsikter möts och motiverar sig, men de sociala medierna består i hög utsträckning av segregerade åsiktsgemenskaper, som möts enbart genom ”troll”, med avsikten att störa, inte kommunicera.

Det finns värdefulla virtuella forum där likatänkande kan mötas, men dessa får politisk betydelse bara då de utmanar avvikande åsikter och påverkar beslutsfattandet. Detta sker sällan virtuellt. Den långvariga demonstrationen mot Finlands asylpolitik utgör ett gott exempel. Här hjälpte de sociala medierna mobiliseringen, men demonstrationen utspelar sig på ett reellt torg, där den möter motdemonstrationer och, som händelserna utvecklade sig, försvaras av ytterst reella polishästar, noggrant övervakade av de traditionella medierna och politiska beslutsfattarna. I skrivande stund har inrikesminister Paula Risikko meddelat att hon vill höja Finlands kvot av flyktingar som väljs direkt från flyktinglägren, så att de som i hennes tycke verkligen behöver asyl kan ta sig tryggt till Finland. Detta är politik. Inte det demonstranterna eftersträvar, men en kompromiss, som i sin tur lett till en reell konflikt mellan Samlingspartiet och Sannfinländarna.

Martina Reuter
är filosof och genusforskare

I periferin

Martina Reuter
Martina Reuter.
Vetenskapshistorikern kan konstratera att under renässansen var många universitet i periferin mera framstegsvänliga än universitet i Europas dåtida akademiska centrum. Denna trend blir speciellt tydlig om man jämför de norditalienska universiteten i Padova och Bologna med Sorbonne i Paris. I norra Italien utvecklade man nytänkande inom bland annat filosofi och medicin långt innan man i Paris övergav det medeltida skolastiska tänkandets dogmer.

Padova och Bologna är också de universitet där man sedan sen medeltid hittar en liten, men kontinuerlig ström av kvinnor, som inte enbart gavs möjlighet att lyssna på föreläsningar utan också att undervisa och avlägga universitetsexamina. Elena Cornaro Piscopia är veterligen den första kvinnan i världen som doktorerade, i filosofi vid Padova universitet 1678, men redan 1296 föreläste Bettisia Gozzadini i juridik vid Bologna universitet. Det är talande att Piscopia egentligen hade velat doktorera i teologi, men det tilläts hon ändå inte, så hon valde filosofi istället.

Då man granskar renässansens akademiska kontext handlar centrum och periferi ganska mycket om avståndet till kyrkan, som i sina katolska, anglikanska och protestantiska varianter var en avgörande universitetspolitisk maktfaktor. De konservativa strömningarna vid Sorbonne förstärktes av universitetets nära anknytning till den franska katolska kyrkan, som i sin tur hade nära band till den franska monarkin, medan Padova och Bologna låg på lagom avstånd från både Paris och Vatikanen och verkade i en politisk miljö bestående av relativt autonoma stadsstater.

Det är intressant att fundera på vad motsvarande relation mellan centrum och periferi skulle innebära idag. Det är lätt att se hur förväntningar om ekonomisk produktivitet har ersatt kyrkan som universitetspolitisk maktfaktor, men det är svårare att identifiera centrum och periferi, som i sig alltid är relativa begrepp. Vetenskapen i sig är internationell och de akademiska centren är i viss mån de samma som under renässansen, men vetenskapspolitiken är, trots allt prat om internationalisering, i allra högsta grad nationell i och med att nationalstaten och dess ekonomiska intressen har ersatt en till sin karaktär internationell kyrka.

Om man antar ett nationellt perspektiv så framträder Helsingfors universitet som centrum och landets övriga universitet som mer eller mindre perifera. Framtidens vetenskapshistoriker får avgöra om forskningen i Helsingfors skall ses som akademiskt konservativare än forskningen ute i periferin, men man kan redan i samtiden se att Helsingfors universitet visat stor undfallenhet inför den universitetspolitiska makten. Helsingfors universitet var det universitet som med sin dåvarande kansler Ilkka Niiniluoto i spetsen tydligast ställde sig bakom den nya universitetslag som trädde i kraft 2010 och har varit det universitet som samvetsgrannast implementerat den nuvarande regeringens universitetspolitik, med omfattande uppsägningar som följd.

Om man antar ett internationellt perspektiv och fokuserar på tongivande akademiska centrum, såsom Oxford, Cambridge eller Harvard, så framträder inte motsvarande undfallenhet. Detta beror förstås på att dessa är ekonomiskt starka och genuint autonoma enheter. Här verkar centrum och periferi inte alls handla om geografi eller akademisk tyngd utan snarare om hur långt avstånd man kan upprätthålla till olika former av extern styrning. Renässansens Sorbonne och dagens Helsingfors universitet befinner sig i maktens centrum, vars anspråk de inte kan fly undan, medan renässansens Padova och Bologna och dagens Oxford, Cambridge och Harvard har en autonomi som gör att de kan hålla sig i maktens periferi.

Martina Reuter
undervisar i genusforskning i den relativa periferin vid Jyväskylä universitet.

Foto: Miguel Virkkunen Carvalho

Trakasserier

Martina Reuter
Martina Reuter.
Missförstå mig rätt. Det är utmärkt att polisen fäster uppmärksamhet också vid relativt milda former av sexuella trakasserier. Kvinnor och män i alla åldrar bör kunna röra sig i sina hem, skolor, på sina arbetsplatser och ute på stan utan att utsättas för oinbjuden beröring. Det är inte omöjligt att den pågående debatten om sexuella trakasserier i det långa loppet för något gott med sig, men optimismen stärks inte när man läser om polisens nyaste vapen i kampen, på platsen utfärdade ordningsböter med brottsrubriceringen trakasserier (Hbl 26.2.). Problemen verkar snarare hopa sig.

För det första är det svårt att förstå hur man kan begränsa ordningsbot med denna rubricering uttryckligen till sexuella trakasserier. Borde inte till exempel rasistiskt motiverade trakasserier automatiskt omfattas av samma praxis? Intervjuad av Hbl hänvisar Helsingforspolisens chef Lasse Aapio till ”klara fall” där till exempel busschaufförer ingripit och kallat på polis. Men borde inte då ett fall där en bussåkande somalisk tonåring utsätts för glåpord och knuffar leda till samma sorts ingripande, inklusive ordningsbot, oberoende av om orden och knuffarna är sexuellt motiverade eller inte?

Särbehandlingen av sexuella trakasserier är inte ett problem bara därför att den behandlar offer för olika typer av trakasserier ojämlikt, utan lika väsentligen därför att den baserar sig på och förstärker en snedvriden uppfattning om problemets natur. Under den pågående särbehandlingen verkar polisen glömma att sexuella trakasserier inte är brottsliga därför att de ur förövarens synvinkel eventuellt är sexuellt motiverade, utan därför att de också i sina mildare former utgör ett kränkande av en persons kroppsliga integritet, och därmed bör betraktas som våldsdåd, jämförbara med andra våldsdåd.

Problemen tar inte slut här. Den allra mest grundläggande frågan handlar om vid vilken typ av brott man överhuvudtaget kan berättiga användandet av ordningsbot. Det är ingen slump att den korrekta svenska översättningen av finskans ’pikasakko’ ingalunda är det ordagranna ”snabböter” som Hbl använder, utan uttryckligen ordningsbot. Traditionellt har polisens befogenheter att skriva ut böter på platsen använts speciellt i samband med trafikförseelser, där de lämpar sig relativt väl, eftersom trafikreglerna oftast är entydiga och övervakningen sådan att man lätt kan slå fast om någon brutit mot till exempel hastighetsbegränsningarna eller inte.

Då en polis utfärdar böter agerar hen samtidigt ordningsmakt, brottsutredare och domare och ju mera tolkningsutrymme det finns i ett specifikt fall, desto mera problematisk blir det att samma person axlar alla dessa roller. Enligt Aapio, intervjuad av Hbl, behöver polisen ”bara den målsägandes godkännande om att det handlar om trakasserier” för att kunna utfärda böter. Det är i och för sig utmärkt att polisen tar offrets beskrivning av det skedda på allvar – den feministiska forskningen har i decennier pekat på att så ofta inte är fallet vid utredningen av sexuellt våld – men härav följer inte att gatupatrullerande poliser utan juridisk kompetens skall börja utfärda snabbdomar på basen av enbart offrets vittnesmål.

På kort sikt misstänker jag att en sådan praxis bidrar till att trivialisera snarare än till att åtgärda olika former av sexuellt våld. Man jämställer trakasserier med att kissa i stadens blomrabatter eller krossa glasflaskor. Och i det långa loppet utgör alla former av snabbdomar ett hot mot rättssamhället och gör livet otryggare för såväl kvinnor som män.

Martina Reuter
är filosof och genusforskare

Spetsforskning

Martina Reuter
Martina Reuter är filosof och genusforskare

Överdirektör och riksdagsvalskandidat Juhana Vartiainen har vandrat långt från att under sina år som direktör för svenska Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning kritisera Finlands låga skatter, till att som överdirektör för finländska Statens ekonomiska forskningscentral förespråka mer eller mindre nyliberala lösningar på den rådande ekonomiska krisen. På den politiska kartan har detta inneburit en resa från socialdemokraternas vänsterkant till Samlingspartiet. Samarbetet med Sverige fortsätter, men fackföreningsrörelsen har ersatts av Anders Borg, finansminister i Moderaternas senaste regering. Fortsätt läsa Spetsforskning