Alla inlägg av Olga Pemberton

Handel eller bistånd?

Den 14 mars 2017 publicerade medborgarorganisationen Finnwatch en rapport som pekade ut det statliga utvecklings-finansieringsbolaget Finnfund‚ för att utöva aggressiv skatteplanering med avsikten att undvika skatt både i Finland och Malaysia. Finnfunds uppgift är att investera i socialt hållbara företag i utvecklingsländer och på så sätt stöda den lokala sysselsättningen och minska på fattigdomen.

Regeringen Sipilä beslöt 2015 att skära ner i budgetanslagen till biståndsorganisationer med 300 miljoner euro, samtidigt som Finnfund fick ett 130 miljoner euros kapitaltillskott. Finnfunds vd Jaakko Kangasniemi hävdade (Hufvudstadsbladet 27.9.2015) att det var vilseledande att tolka det som att Finnfund tar anslagen från biståndsorganisationerna. Men den signal som regeringens beslut sänder för ändå tankarna till nokiaårens optimistiska devis att ”det bästa biståndet är att bygga fabriker för mobiltelefoner i u-länder”, att det är handel och näringslivsinvesteringar, inte bistånd, som skapar hållbar utveckling.

Uppfattningen om biståndets ineffektivitet stärktes även 2015 då Finlands tidigare ambassadör i Mocambique och Kenya Matti Kääriäinen gav ut sin bok Kehitysavun kirous (ungefär Biståndsförbannelsen, Into 2015). Kääriäinen hävdade att biståndsmedel huvudsakligen går förlorade i korruption, och att korruptionen i sin tur stärker odemokratiska strukturer i mottagarländerna. Resultatet är, enligt Kääriäinen, att de länder som uppvisar en positiv utveckling är de länder som inte får något bistånd alls. Hans andra centrala poäng, att utvecklingsländer årligen förlorar tio gånger mera pengar i skatteflykt än de får i bistånd, väckte mindre uppmärksamhet, liksom alla biståndets försvarare som till exempel Pertti Haaparanta, professor i ekonomi vid Aalto-universitetet.

Det är ju korruptionen som är problemet, inte biståndet. Kampen mot både korruption och fattigdom i utvecklingsländerna skulle åtgärdas genom att västvärlden tar itu med att bekämpa skatteflykten globalt. I detta perspektiv är Finnfunds agerande talande (se artikeln intill), och visar på att innan skatteflykten begränsas kan man inte förvänta sig att handel skulle råda bot på utvecklingsländernas fattigdom – inte ens då verksamheten bedrivs av en statligt ägd investeringsfond med uttalade målsättningar om hållbarhet och långsiktighet.

I kampen mot skatteflykt sker glädjande framsteg. I år tar OECD-länderna i bruk ett gemensamt rapporteringssystem som inkluderar ett automatiskt informationsutbyte mellan ländernas skattemyndigheter och finansinstitut. Multinationella koncerner med en omsättning på minst 750 miljoner euro blir även skyldiga att lämna in landspecifikt insamlade uppgifter till skatteförvaltningarna om bland annat koncernbolagens inkomster och skatter, vilket ökar insynen betydligt. Problemet är att gränsen på 750 miljoner är så hög att endast mycket stora internationella koncerner drabbas, medan till exempel vårdkoncernen Mehiläinen hade en omsättning på 590 miljoner 2016 och därmed undgår den förpliktelsen. Lyydia Kilpi vid biståndsorganisationernas takorganisation Kepa poängterar även att land-för-land-rapporteringen inte gäller alla länder, utan bara för EU-länder och de länder som finns på EU:s lista över skatteparadis. Enligt henne kommer utvecklingsländerna inte att få det lättare att samla in sina skatter. Kampen mot skattesmitning fortsätter, men än så länge ser det ut som en lösning där skattesmitningen åtgärdas, men åter igen på ett sätt som närmast gynnar de rika länderna medan tillgångarna fortsätter att läcka ut från utvecklingsländerna.

Lasse Garoff

När biståndet smet skatterna

Finnfund, Finlands statliga investeringsbolag, har sedan 2016 haft en betydande roll inom statens utvecklingsbistånd. Statsstödet till biståndsorganisationer skars då ner med 300 miljoner euro, och Finnfund fick ett kapitaltillskott på 130 miljoner.

Medborgarorganisationen Finnwatch avslöjade i sin rapport i mars 2017 att Finnfund investerar utvecklingsbistånd i fonden Dasos Capital, som är registrerad i Finland men som har dotterbolaget Dasos SA i Luxemburg, som i sin tur förvaltar fonden Dasos Timberland Fund I, som också ligger i Luxemburg.

Enligt Finnwatch har bolagen och fonden grundat en kedja av holdingbolag som genom lånebaserad finansiering gjort det möjligt för dem att undvika att betala skatt både i Finland och Malysia. Finnfund har placerat biståndspengar i skogsfonden Dasos Timberland, som i sin tur har givit lån till mycket hög ränta åt bolaget Hijauan Asia Sdn Bhd, som äger och förvaltar plantageskogar i Malaysia. De höga räntorna betalade Hijauan Asia till Dasos Timberland i Luxemburg, och undvek därför att betala skatt i Malaysia där företagsvinst hade beskattats med 25 procent. Räntorna bokfördes i sin tur som vinst i Luxemburg, där Dasos SA i sin tur har utarbetat ett skatteavtal för immateriella tillgångar enligt vilket de bara betalar en femtedel av den skatt som bolaget i normala fall skulle vara förpliktigade att betala. För att skatteavtalet skulle gälla flyttades till pappers arbetstagare till Dasos SA, utan att dessa personer i verkligheten jobbade i Luxemburg. Eftersom bolaget betalar skatt för dessa immateriella tillgångar i Luxemburg, om än minimal, så betalas ingen skatt för dem i Finland.

På grund av dessa skatteavtal räknas Luxemburg som ett skatteparadis. Lånebaserad finansiering är enligt OECD en vanlig metod för att utöva aggressiv skatteplanering. Enligt Finnwatchs verksamhetsledare Sonja Vartiala har Finnfund visserligen inget inflytande över Dasos Capital eller dess fonder, men poängterar att ifall de hade handlat ansvarsfullt hade de undersökt fonden de investerat i utförligare.

Utrikesministeriet gav Finnfund i uppdrag att göra en utredning för att svara på anklagelserna. I utredningen hävdar Finnfund att Finnwatch inte haft tillräcklig information för att kunna dra sådana slutsatser, och att skatteplaneringen inte gjorts med avsikt att undvika skatt, utan snarare undvika dubbel beskattning.

Olga Pemberton
Foto Lauri Heikkinen/Statsrådets kansli

Varför är det svårt att komma överens?

Vad förknippar du med ordet vegetarian? Är det en cyklande balkongsodlare, eller någon som vill skapa mera parkeringsplatser i staden? I sin bok Mikä niitä riivaa? tar journalisten Johanna Korhonen med oss på en psykologisk resa för att hitta orsakerna till att samhälleliga debatter så ofta leder till polarisering och missförstånd.

George Lakoff hittade inget vettigt samband mellan frågorna. Men de som motsatte sig aborter försvarade nästan alltid privatpersoners frihet att beväpna sig och USA:s hårda utrikespolitik. Motstånd mot homosexuella och deras parförhållanden hörde också till paketet, fastän bögar inte brukar göra abort (om de inte råkar vara läkare och ha det som yrke), och de kan ha vilka åsikter som helst om utrikespolitik eller vapen. Vad handlade det här märkliga ihopbuntandet om?”

Den amerikanska lingvisten och kognitionsvetaren Lakoff, som är journalisten Johanna Korhonens huvudsakliga inspirationskälla i boken Mikä niitä riivaa? (Vad går det åt dem?), grubblade länge över vad som förenade de här till synes olika frågorna, tills han insåg att deras gemensamma nämnare var att han själv hade precis motsatta åsikter. Han drog slutsatsen att det måste finnas två strukturellt liknande tankemönster, som producerar två motsatta attityder.

”Ifall det finns två olika syner på samhället, finns det då också två olika syner på familjen – och är det möjligt att synen på familjen är en sådan tänkandets djupt liggande struktur, som också påverkar människans syn på samhället?”

Familjedynamik

Lakoff började undersöka saken utgående från det offentliga språkbruket och kom till slutsatsen att de två tankestrukturerna mycket riktigt produceras av olika sätt att se på familjen, och utvecklade teorin om ”sträng far” och ”vårdande förälder”. I ”sträng far”-familjer är fadern familjens auktoritet. Regler och vid behov straff används för det allmänna bästa. De som står högre i hierarkin har en plikt att tillrättavisa dem som inte följer reglerna. Barnen uppfostras till att se tydlig skillnad på rätt och fel, och värdegrundens oföränderlighet är en källa till trygghet.

Vårdande föräldrar ser det som viktigt att uppmärksamma och lyssna på barnen, och anser att barnen bäst lär sig ansvar då de själva blir omhändertagna. Könsrollerna kan vara flexiblare, och regler ska förändras om de inte är till nytta för någon. Det finns ingen tydlig auktoritet i familjen, istället betonas samarbete och jämlikhet.

Det förklarar också varför de häftigaste, mest polariserade och hänsynslösa diskussionerna förs om ämnen som sexualitet, äktenskapslagar och genusfrågor. De berör grunden för hur de två världsbilderna ser på familjen, inverkar på hur vi ser på samhällsstrukturer och är därför avgörande för vår politik.

I ett interaktivt grepp ber Korhonen läsaren ta ställning till en rad olika fenomen i samhället, till exempel vegetarisk skolmat, invandring och det nya privata barnsjukhuset i Helsingfors. Alla påståenden har två eller flera alternativa svar, och genom att välja bland dessa kan läsaren ta reda på ifall hen är mer av en vårdande förälder eller sträng far.

Grupptänk och generalisering

Eftersom tänkesätten lägger ramarna för vår världsbild och moral uppstår det lätt konflikter och missförstånd då människor ifrån de två olika referensramarna ska kommunicera med varandra. Korhonen lyfter fram debatten kring den jämlika äktenskapslagen som ett exempel. De som förespråkade lagen poängterade ofta att den inte fråntog någon några rättigheter, den bara utsträckte dem till flera. Men eftersom lagen bryter mot normer som ”stränga fäder” anser vara gemensamma så är det ingen individuell fråga för dem, det rubbar verkligen grunden för deras existens.

Ibland måste man ta ett steg bakåt, till de saker som bygger upp en persons tänkande, för att komma framåt igen och kunna bygga en dialog. Frågan är, finns det en vilja för detta? Ibland är det frågan om ren oförståelse gentemot den andra,
ibland lutar oförståelsen mera mot en faktisk ovilja att förstå. Kanske det rubbar ens egen världsbild, eller så vill man inte identifiera sig med den man kommunicerar med.

Enligt Korhonen är längtan efter att bli accepterad inom en grupp en stark motiverande faktor, och det leder lätt till att individer inte ifrågasätter de teser som framförs av gruppen utan så att säga köper hela paketet. Därtill måste människan kategorisera saker för att skapa sig en bild av världen, men ofta går det till ologiska eller till och med komiska överdrifter.

”Ingen människa har bara en identitet, utan många. Var och en. På grund av de stereotypier som styr vårt tänkande har vi svårt att tänka oss en vuxen finländsk människa som samtidigt är barn till föräldrar med afrikansk bakgrund, hjärtkirurg, ensamförsörjande för tvillingar, glidflygare, miljöaktivist, investerare, en operavän i blommiga klänningar, vänsterröstare, esbobo, i sin tro omvartannat agnostiker och väckelsekristen.”

Rätt röst i debatten

Eftersom Korhonen tar upp så grundläggande frågor är det synd att hon inte använder sig av flera teorier, vilket hade givit boken mera djup. Nu fungerar Lakoff som Korhonens referensram vilket gör denna bok till det den är: lättläst och enkel i sin argumentation, och dessutom underhållande. Hon lyfter fram flera exempel från Finland och världen.

En strävan som lyfter hela boken är Korhonens vilja att ge människor verktyg att förstå samhällsdebatter mera helhetsmässigt, och i mån av möjlighet också själva fungera som brobyggare i konfliktsituationer. Det hjälper ifall man inte antar att man hör det som man förväntar sig höra. Bara för att talaren kommer från ett visst sammanhang skall man inte tro att man vet vad den personen har att säga. Korhonen hoppas att vi i stället för att polarisera skall kunna se den ibland mångfacetterade sanningen, som ligger någonstans där emellan. Hon talar själv med den röst hon eftersträvar i den politiska debatten.

Text Olga Pemberton
Foto Markus Koller /CC

Johanna Korhonen: Mikä niitä riivaa?
Suomalaisen julkisen keskustelun tuska – ja eräitä etenemismahdollisuuksia. Kirjapaja, 2016.

”Dekonstruera myterna kring islam”

Diskursen kring flyktingar och islam har kört fast i mystifiering och stereotypier, säger forskaren Karin Creutz.

Den allmänt utbredda moralpaniken gällande människor som flyr krigshärjade länder spårat ur. Det har alltid funnits flyktingskap, men nu har det blivit en säkerhetsfråga. Diskussionen har blivit så inflammerad att en mängd olika fenomen rörs ihop utan kunskap och analys, säger Karin Creutz.

Creutz forskar vid Centret för forskning om etniska relationer och nationalism vid Helsingfors universitet om hur islam representeras i medier. I sitt arbete har hon bland annat granskat mediedebatter om islam, intervjuat muslimska samfundsarbetare som arbetar med unga muslimer, intervjuat familjer till ungdomar som anslutit sig till IS, samt gjort deltagande observationer med människor som anhållits eller undersökts för terrorismrelaterade brott. (se personporträttet i Ny Tid 1/2016)

– När man söker förklaringen till terrordåd i islam missar man problemets kärna, till exempel varför våldet i dess nuvarande utsträckning är ett nytt fenomen inom regionens extremrörelser. Al-Qaida till exempel använde terror som instrument, medan det för IS snarare är en regel än ett undantag.

Importerad hotbild

Vi glömmer ofta att islam varit närvarande i Europa sedan 700-talet. Islam kom till Finland med tatarerna, som kom från Ryssland under 1800-talets senare hälft. Det man kanske inte tänker på när man följer med diskussionen i medierna är att det funnits muslimer i Finland redan innan självständigheten.

– I Finland har de islamska samfunden levt i samklang med resten av samhället, det är huvudsakligen inte frågan om marginaliserade grupper. Finland är från ett världspolitiskt perspektiv ett neutralt land och har inte heller samma koloniala historia som andra länder i Västeuropa. Minoritetspolitiken har också varit relativt inkluderande.

När Creutz säger ”relativt inkluderande” jämför hon med till exempel Frankrike, som drivit en hård assimilationspolitik och strävat efter en homogenisering av landets minoriteter, också genom förbud av religiösa symboler. Gamla kolonialvälden har inom sina länder en helt annorlunda maktdynamik gällande minoriteter, som kan leda till att det uppstår segregerade samfund, ”parallella samhällen” inom samhället. Detta har inte skett i Finland.

Medieforskaren Anssi Männistö konstaterar i en medieanalys från 1999 att islam på 1980- och 90-talen inte framställdes som hotfull i de finländska medierna, men att islam sedan fått ta över den roll som kommunismen brukade spela i medierna.

Bilden av islam som ett hot är en importerad uppfattning, den har inte uppstått organiskt. Den kom relativt sent till Finland i jämförelse med resten av Europa. I Storbritannien skedde denna skiftning redan i mitten av 1990-talet. Hotbilden har kommit till Finland med extremhögern, genom riskretorik som de finländska medierna anammat, som i sin tur spridits med hjälp av sociala medier.

Mångfald i medier

I dag är det mest i nyhetsförmedlingen kring flyktingfrågor gällande somalier och irakier där motståndet mot islam syns. Fastän klimatet är polariserat påpekar Creutz att de traditionella medierna axlat ett större ansvar än år 2005 då den danska dagstidningen Jyllands-Posten publicerade sina Muhammedkarikatyrer. I kombination med Sannfinländarnas frammarsch föddes det hetsiga diskussionsklimatet som idag tar sig i uttryck i hatprat och hets mot folkgrupp. Bilden av ”vi” som européer och ”de” som muslimer förstärktes. Islam förknippades med impulsivitet, irrationalitet och fundamentalism, prekoloniala attribut.

Överlag har islam sällan förknippats med rationalitet, vetenskap eller kunskap fastän mycket av vårt vetenskapliga arv kommer från Mellanöstern.

– Det första verket som klassats som sociologiskt är islamskt, skrivet av Ibn Khalduun (1332–1406), men fastän jag läst samhällsvetenskaper togs denna bok aldrig upp i undervisningen.

Creutz tycker att journalistkåren tar mera ansvar nuförtiden, ifall man jämför med de stereotyper som började få spridning genom nyhetsförmedlingen kring 11 september 2001 och som slog igenom i debatten om karikatyrerna av profeten Muhammad 2005–2006. Mediebevakningen är mera mångfaldsorienterad, den beaktar den mänskliga verklighetens kulturella diversitet.

Analys fattas

Enligt Creutz är det viktigt att minnas att terrorism, eller olika extrema grupper, inte uppstår i ett vakuum, utan alltid är ett resultat av många olika samhälleliga faktorer. Det är viktigt att se bakom fasaderna, att förstå problemen. Man måste analysera olika faktorer och se fenomen i sina samhälleliga kontexter.

– I samhällsdebatten har frågan mystifierats. Man måste kunna tala specifikt om olika problem utan att generalisera.

Man kan inte säga att islam som religion i sig är våldsam eller icke-våldsam, man måste bena ut vilka aspekter som man syftar på. I alla världssyner finns potential till våld och icke-våld. På samma sätt får muslimer överlag stå för en mängd stereotyper som inte härstammar från islam, som stympning av kvinnor, tvångsäktenskap och så vidare. Creutz ser detta även i den säkerhetsdiskurs som flyktingdiskussionen har tagit och i svårigheten att analysera samhällsfenomenet kring extremrörelserna i Mellanöstern.

Creutz påpekar att ”terrorism” ofta förknippas direkt med islam i offentligheten. ”Terrorism” ses sällan i en europeisk kontext, trots att terror användes av europeiska politiska rörelser innan det togs upp av palestinska grupper och spreds i Mellanöstern. Samtidigt förbiser man det militära våld som väst utövat under de senaste årtiondena i regionen.

För att förstå behovet av att skapa en fiende kan man ta begreppet Den Andre till hjälp, som används inom samhällsvetenskaper, filosofi och psykologi. Den Andre syftar på dem som man inte anser att hör till ens egen kulturella grupp, och genom att skapa en bild av Den Andre förstärker man sin egen identitet. Genom att skapa en bild av det man inte är, bekräftar man, i alla fall till synes, vad man själv är. I europeisk kontext kan man se att ”vi” i Europa ofta vill se islam och muslimer som något främmande och som De Andra.

Vem är fri?

Creutz har gjort intervjustudier och deltagande observationer med unga muslimer från olika referensgrupper.

– Jag lär mig konstant om mina egna fördomar. Fast jag forskat länge har jag mött mina egna antaganden om att religiösa människor skulle vara på något sätt mera ofria än andra. Vi är alla ofria i den kulturella kontext vi kommer ifrån. Jag har lärt mig om hur starkt jag styrs av min egna kulturella position, och hur blind jag är för den.

Ofta talar man om att det är de muslimska männen som inte vill skaka hand med kvinnor, fast då förbiser man att det är en gemensam praxis, inte heller starkt religiösa muslimska kvinnor skakar hand med män.

– Jag har aldrig känt mig mindervärdig eller behandlats utan respekt i muslimska sammanhang, tvärtom. Kvinnor har haft en central roll sedan religionens begynnelse, och det var till exempel en muslimsk kvinna som startade det första universitetet i världen. En stor del av de muslimer som talar i finländska medier är kvinnor.

När man talar om frihet är det viktigt att se vad det är som är normen. Vad är det som definierar att en kvinna är friare då hon visar mycket av sin kropp än då hon täcker den om det är hon själv som väljer?

För en del unga muslimska kvinnor är det ett sätt att utrycka samhällelig opposition och självbestämmanderätt att använda niqab (huvudduk som täcker allt annat än ögonen) i ett samhälle som uppfattas översexualiserat, det är ett sätt att visa sin egen integritet och makten över den egna kroppen. Samtidigt ska man inte förbise att det förekommer förtryck av kvinnor i samma form.

– Det är fråga om två sidor av samma mynt, kvinnors rätt att själv bestämma om sin klädsel. Själva diskussionen om hijab (huvudduk som inte täcker ansiktet) är ofta förtryckande, vita ickemuslimska experter debatterar frågan från sina egna kulturella positioner, ofta utan att de muslimska kvinnor som saken berör får uttala sig.

En central uppgift vi står inför i Finland och Europa är enligt Creutz att dekonstruera den kollektiva myten om islam och muslimer, vilket skulle hjälpa med att ta bort essensen i islamofobi och en stor den av den invandringsfientliga retoriken. En central utgångspunkt är att inse hur inflätad den europeiska och islamska historien är och att ändra på de fördomar vi har om islam.

Text & foto Olga Pemberton

Vår väldigaste reform ångar på

Den första januari 2019 ska den största reformen av Finlands förvaltning någonsin träda i kraft, om allt går enligt regeringens planer. Social- och hälsovårdsreformen, eller ”Sote”, drivs igenom med en hårt pressad tidtabell utan att någon egentligen vet vilka följder den kommer att ha.

Inte mindre än 215 000 offentligt anställda får nya arbetsgivare då 18 självstyrande landskap tar över ansvaret för social- och hälsovården i samhället och organiserar den i ett nätverk av tjänsteproducenter. Landskapen existerar ännu inte som organisationer, men förbund som motsvarar de kommande landskapen har redan fått i uppgift att förbereda hur de kommer att ta emot reformen. De flesta av dem har webbplatser som redogör för hur de tänker möta de nya utmaningarna. Till exempel Lapplands förbunds hemsidor poängterar den ökande vikten av virtuella tjänster:

”I organiseringen av social- och hälsovårdstjänster krävs ett helt annat slags tänkande än förut. I stället för att satsa på väggar och byggnader måste nya sätt att producera tjänster utvecklas. I Lappland kan till exempel en stor del av tjänsterna erbjudas digitalt, så att kommuninvånaren slipper resa hundratals kilometer för att få service.”

Det som påstås vara den naturliga utvecklingen som vi är tvungna att följa uppmanar till effektivering, centralisering och digitalisering, och enbart ur det perspektivet kan den här reformen kännas logisk. Men risken finns att den istället skapar stress och nya problem, och att möjligheterna att fatta lokala beslut försämras. Reformen förutsätter att möten kan ske virtuellt, att vård inte kräver möten, att väggar och byggnader kan bytas ut mot datorskärmar. Det är en logik där förvaltning och beslutsfattande kan flyttas över till högre och mer avlägsna instanser utan att det kräver mera arbete, byråkrati eller pengar.

Efter Sote-reformen kommer kommunerna att ta hand om ”främjandet av hälsa och välfärd”, vilket inkluderar motion, skolornas kuratortjänster, och förebyggande arbete som till exempel stödtjänster för familjer och barn.

I samband med reformen träder den nya valfrihetslagen i kraft, och de tjänster som berörs av den kommer att privatiseras. Kommuninvånarna kan själv välja om de vill anlita en offentlig eller privat producent, och även producenter av basservice måste börja tävla om kunder för att trygga sin verksamhet. Tjänster som kräver avancerad specialkunskap kommer inte att omfattas av valfrihetslagen.

Privatiseringen av tjänster förändrar utgångspunkterna och möjligheterna att erbjuda tjänster. Kan ett kommersiellt tänkande överföras på social- och hälsovårdsbranchen, också på orter där ”kunderna” inte alltid räcker till? Idén är att vissa bastjänster ska vara tryggade också på mer glest bebodda platser, men frågan är ifall resurserna i slutändan kommer att räcka till för detta. När tjänster privatiseras ändrar det också på dynamiken emellan tjänsteutövaren och kunden. När motivationen blir pengar, kan man då lita på att de som erbjuder tjänsten faktiskt tänker på kundens bästa?

Mindre jämlikt

Maarit Sulavuori, avdelningschef för familje- och socialtjänsterna vid social- och hälsovårdsverket, ingår i en arbetsgrupp i Nylands nätverk som arbetar med att förbereda reformen. Arbetsgruppen ansvarar för frågor kring barn, unga och familjer. Hon tror att det kan finnas en större risk att det uppstår klyftor i samhället då tjänsteutövare enligt det nuvarande lagutkastet kan välja vilka kunder de vill betjäna. En privat aktör kan alltså välja att inte ta emot kunder med mycket svåra problem, och då övergår vårdansvaret för dem till landskapet. Hon misstänker att detta kan leda till att tjänsterna segregeras, så att det uppstår två olika marknader för tjänsterna. En privat som sköter de lätta fallen och en offentlig som sköter de svåra.

– Detta stöder inte samhällets sammanhållning utan ökar ojämlikheten och polariseringen, säger hon.

Så landskapens stora utmaning och ansvar blir att säkerställa vården av de mest utsatta i samhället samt invånarna i mindre kommuner.

Mycket i reformen är ännu oklart och under planering. För tillfället har social- och hälsovårdsministeriet och finansministeriet lagt ut ett lagutkast om valfrihetslagen på remiss, och experter kan ge utlåtanden om lagen till och med den 28 mars. Finslipningen av lagarna kommer att fortsätta också efter att remisstiden löper ut. I lagutkastet bestäms vilka tjänster som blir valfria, där kunden själv kan sätta ihop sin vårdhelhet genom att kombinera tjänster från privata, offentliga och tredje sektorn.

Oklara konsekvenser

Lagutkastet inkluderar också en konsekvensbedömning som är mycket kritisk mot de föreslagna lagarna. Den ifrågasätter de beräknade inbesparingarna och hävdar att resultatet också kan vara det motsatta. Den frågar också om varje landskap kommer att ha tillräckligt med kunskap och kompetens för att verkställa reformen på ett smidigt sätt. Följderna kan se väldigt olika ut beroende på ort, och utvecklingen kan gå i väldigt olika takt och riktning. Dessutom är det osäkert om det alls går att påverka utvecklingen ifall den tar en oönskad riktning.

Speciellt för detta lagutkast är också en ny lag om produktionen av social- och hälsovårdstjänsterna. Maarit Sulavuori förklarar att alla instanser som vill erbjuda tjänster kan anmäla sig till ett speciellt register för tjänsteutövare som landskapet upprätthåller. Idén med detta register är att landskapen kan kontrollera vilka instanser som erbjuder tjänster för att kunna upprätthålla en minimistandard. Organisationer och föreningar som förut fått bidrag eller finansiering via kommunen och vill ha finansiering av landskapet kan anmäla sig till registret, och landskapet förbinder sig i princip att finansiera dem. Det är ännu oklart på vilka grunder landskapet kommer att erbjuda finansiering för dem som anmäler sig till registret. Ska finansieringen ske enligt hur mycket en viss tjänst används, eller fastställs den enligt speciella grunder? När konkurrensen blir större, hur kommer pengarna att fördelas? Sådana frågor finslipas i lagutkastet.

– Utan kunder kan tjänsteutövaren ändå inte få finansiering, finansieringen grundar sig på kundmängden, säger Sulavuori.

Brist på konkreti

Aila Puustinen-Korhonen jobbar på Finlands Kommunförbund och är specialist inom barnskyddsområdet. Hon beklagar sig över att det i informeringen samt den offentliga debatten om social- och hälsovårdsreformen talats mest om hälsovården, men att socialarbetet blivit i bakgrunden.

– I de fall där socialarbetet tagits fram har det gjorts på en mycket allmän nivå. Specifika frågor i socialvården, till exempel barnskyddet, har inte behandlats.

Barnskyddsarbetet är ett fält där det är oklart hur valfriheten kan implementeras. Detta arbete baserar sig inte alltid på att en kund väljer en tjänst, utan på ett tätt samarbete mellan socialarbetare och familj, och mycket förebyggande arbete. Redan hittills har barnskyddsarbetet till stor del skett via privata tjänster som kommunerna köpt in, men konstellationerna ändras om det blir föräldrarna som måste ta kontakt med tjänsteproducenten. Puustinen-Korhonen poängterar att det blivit vanligare med utmattning, ekonomiska problem och andra svårigheter bland småbarnsföräldrar.

– Ifall föräldrarna är utmattade har de inte nödvändigtvis tillräckligt med krafter för att navigera i det system som nu föreslagits. Det finns en risk att de inte lyckas skaffa sig tillräcklig vård, eller att de inte får den när den behövs. Tjänstehelheten har i den föreslagna valbarhetsmodellen blivit mycket komplicerad och splittrad, ingen instans ansvarar för koordineringen. Det kan uppstå betydliga dröjsmål i tjänsterna vilket kan skada barnen i familjerna.

Dessutom kan mängden av olika tjänster och instanser också göra saker svårare för socialarbetaren.

– Hur kommer den socialarbetare som ansvarar för barnets hälsa och helhetsvård överlag att kunna bilda sig en helhetsuppfattning och försäkra och övervaka barnets bästa?

Hur och om helheten av vårdproducenter kommer att fungera hänger i stor utsträckning på om dessa instanser kommer att kunna sammarbeta, och vem som kommer att hålla i alla trådarna.

– Enligt lagen ska kundens tjänster integreras, det ska byggas ett starkt nätverk mellan producenterna, och på så sätt skall kundens betjäning vara smidig, säger Sulavuori.

Der är extremt viktigt att barnskydds- och motsvarande förebyggande och stödande tjänster  finns nära till hands och lätt tillgängliga.  Om de är det beror i slutändan på i vilken mån producenter inom den tredje sektorn, som står för en stor del av de lätttillgängliga tjänsterna, får finansiering av landskapen. Bra förebyggande arbete syns inte alltid i kundmängder, och ifall konkurrensen om pengar blir intensivare kan det leda till att människor speciellt i mindre kommuner riskerar att bli utan viktiga tjänster.

– Det kommer säkert att ske förändringar och jag skulle gissa att de största och starkaste producenterna blir kvar på marknaden. Men det betyder inte nödvändigtvis att de ur barnens synpunkt viktigaste tjänsterna finns kvar, säger Puustinen-Korhonen.

Den nya lagstiftningen om social- och hälsovårdsreformen borde bli klar på sommaren 2017. Enligt Sulavuori kommer kommunerna under 2017-18 att arbeta med att integrera tjänster och utveckla fungerande modeller för det.

FAKTA: Skattereformen och finansieringen av tjänster

I samband med reformen sker också en reform av beskattningen. Staten ansvarar för finansieringen av landskapen. Landskapen tar över budgeten för största delen av social- och hälsovårdstjänsterna, allt som inte räknas under ”främjande av hälsa och välfärd”. Kommunalskatten kommer att sänkas i motsvarande grad som statsbeskattningen ökar. Landskapen har i sig ingen beskattnings- eller lånerätt, vilket gör landskapen mycket beroende av det stöd de får av staten. Det är beräknat att reformen inte borde inverka negativt på kommunernas budget eftersom deras utgifter borde minska i samma grad som intäkterna minskar. Enligt Maarit Sulavuori, chef på avdelningen för familje- och socialtjänster i Helsingfors, kommer finansieringen av kommunens förebyggande och hälsofrämjande tjänster fungera som förut. De har redan nu skild budget inom kommunen, alltså kommer deras pengar inte ifrån social- och hälsovårdens budget.

FAKTA: Förvaltningen

I stort kommer förvaltningen att ha tre nivåer: kommunal nivå, landskapsnivå samt statlig nivå. Staten kommer att ha större makt än förut i organiseringen av tjänsterna. Ett riksomfattande organ, som ägs av de självstyrande landskapen, grundas för att överblicka förvaltningen. Varje landskap kommer att ha en verkställande chef som leder förvaltningen av hälsovårdstjänsterna, men som inte är involverad i beslutsfattandet. Inom landskapen grundas landskapsråd där kommunerna har representanter i proportion till deras invånarantal. Fem geografiska samarbetsområden grundas, inom vilka landskapen mera intensivt kan samarbeta om organiseringen av tjänster. Tanken är att landskapen kan välja ifall de vill organisera sina tjänster själva eller samarbeta med andra landskap. De kan också välja att anlita privata eller tredje sektorns producenter.

FAKTA: Valfriheten – Hur väljer du?

I praktiken går valfriheten till så att du väljer en hälsovårdsstation och en tandvårdsenhet du vill binda dig till för ett år framåt. När du behöver vård görs en vårdplan upp som bedömer vilken vård du behöver samt vad denna vård kommer att kosta. Det gör du i ett ”affärsverk”, som alltså kan vara till exempel ett sjukhus eller en hälsostation. Du kan också göra upp vårdplanen utanför ditt eget landskap. Efter att vårdplanen gjorts kan du välja ifall du vill få din vård av en privat eller offentlig enhet. Du kan vid behov sätta ihop din vård genom att kombinera många olika tjänstgivare. Ifall du inte vill välja din vårdenhet själv kan du bli hänvisad till en sådan. Om ditt vårdbehov ändras under vårdens gång, om ditt tillstånd till exempel försämras, kan affärsverket göra ändringar i din budget. Så som redan nu är praxis inom privatvården kommer en lagstadgad summa att tas som klientavgift, och den kommer att vara den samma för privata och offentliga bolag och organisationer. Du kommer att kunna välja att ta emot klientsedlar av affärsverket för att betala för dina tjänster. Detaljer om hur klientsedlarna används är ännu under planering i det nuvarande lagförslaget. Det samma gäller lagar om assisterat beslutsfattande, som handlar om i vilken mån du kan ha tillgång till en stödperson som hjälper dig att göra val i det förnyade systemet.

Text Olga Pemberton
Illustration Otto Donner

”Vi har alla samma historia”

Mitt i Helsingfors livligaste rusning finns ett ställe som trotsar den fortsatta rörelsen, där tiden stannat i ett ständigt väntande. Asylsökande, främst från Irak och Afghanistan, har valt att demonstrera så länge som det behövs för att förändra Finlands omänskliga flyktingpolitik.

På det lilla torget invid Museet för nutidskonst Kiasma står några tält uppställda mitt i en folkmassa. Folksamlingen omges av en mängd färggranna banderoller. Stämningen är hektisk. Ett ständigt utbyte av information sker irakierna emellan. Många väntar på sitt andra beslut från Migri om huruvida de får stanna i landet, efter att de redan fått sitt första nekande beslut. Jag anländer till demonstrationen med en kamera runt halsen, och bemöts vänligt och med nyfikenhet. Då jag besöker demonstrationen har den pågått i en vecka, och då denna tidning utkommer nästan sex veckor.

Risken att bli tvångsdeporterad har ökat sedan Migri i januari meddelade att de håller fast vid sin ståndpunkt att säkerhetssituationen i Irak, Afghanistan och Somalia inte förändrats till det sämre. Migris ståndpunkt gäller största delen av Irak,men Mosul är ännu ett område som klassas som farligt. Det innebär att många asylsökande, vars behandling skjutits upp i väntan på denna linjedragning, nu kan få ett negativt beslut.

Det problematiska är att säkerhetssituationen inom de olika länderna är beroende av många faktorer inom landet och är mycket växlande, men trots det klassas få områden som så otrygga att deportering dit skulle vara förbjuden.

Vissa av Migris bedömningar ifrågasätts av rättsväsendet. Migri anser att säkerhetssituationen i Afghanistan växlar med årstiderna, medan förvaltningsdomstolen klassar vissa områden som otrygga, och Migri har bett högsta domstolen utreda saken. Förvaltningsdomstolen uppmanar även Migri att beakta den dåliga säkerhetssituationen i södra och mellersta Somalia.

Finland och Irak har förhandlat om ett avtal som skulle underlätta Finlands deportering av asylsökande till Irak, men detaljerna och formen för avtalet är ännu oklara. Finlands strävan är att underlätta tvångsdeportering av asylsökande, men Irak vill inte godkänna det. Iraks migrationsminister Jasim Mohammed Al-Jaf påstår att tvångsutvisningar strider mot de mänskliga rättigheterna. Förhandlingarna ligger som ännu ett hot i luften på demonstrationen. Finland har redan slutit ett liknande avtal med Afghanistan.

Viktigt att demonstrera

Irakiern Haidar är en av demonstrationens huvudorganisatörer. Jag lyckas få en pratstund med honom fastän han håller i många trådar och ständigt svarar på frågor från höger och vänster, både av finländare och irakier. Han tycker att det är extremt viktigt med demonstrationen, eftersom han är rädd för att staten snart kan inleda nya tvångsdeportationer av asylsökande.

– Vi har ännu en chans att påverka saken. Vi har via Facebook försökt sprida en inbjudan till riksdagsledamöterna att komma och tala med oss, säger han.

Irakierna ställer sig i en klunga bakom banderollerna och en man med megafon börjar ropa slagord. Resten, barn och vuxna, stämmer in i ropen. Detta är också ett sätt för demonstranterna att få ut sitt meddelande till reportrarna, som nu börjar ta bilder av den ropande massan.

Mohammed bär en orange väst som tecken på att han är en av huvudorganisatörerna och att han fungerar som kontaktperson för alla som har frågor om demonstrationen. Han verkar också hålla koll på informationsgången till medierna. Eftersom irakiernas situation i Finland är ett känsligt ämne tycker han att det är viktigt hur situationen representeras i medierna. Ofta är det personliga historier som lyfts fram

– We all have the same story, poängterar han.

Fastän varje asylsökande har en unik historia, är de alla här med samma avsikt och ett gemensamt budskap. De kräver att tvångsutvisningarna till Irak och Afghanistan skall sluta. Migrationsverkets uppskattning av Iraks och Afghanistans säkerhetsläge ändrar inte på det faktum att de som flytt hela den långa vägen från Irak och Afghanistan till Finland gjort det av situationens nödvändighet, och för många skulle det vara en dödsdom att bli skickade tillbaka. Enligt Mohammed är Irak som land för stunden förstört.

– Irak får stöd från andra länder, men struntar i sin egen befolkning. Det finns inga mänskliga rättigheter, och både unga och gamla blir hotade av olika militanta grupper att antingen dö eller ansluta sig till gruppen.

Finlands ansvar

Ett annat krav som demonstranterna ställer är att Finland skall trygga alla asylsökandes mänskliga rättigheter. Bland annat ska flyktingförläggningarna sluta slänga ut asylsökande som fått det första eller andra nekande beslutet. Sådana fall förekommer och leder till att asylsökande hamnar på gatan utan något tak över huvudet eller annat stöd. Det bryter mot grundlagen, som slår fast att Finland har en skyldighet att ”främja allas rätt till boende”, vilket även gäller asylsökande.

Dessutom finns en skild lag, Lagen om mottagande av personer som söker internationellt skydd, om hur Finland skall ta emot människor som söker asyl. I den står att alla som söker asyl har rätt att bo i en flyktinganläggning så länge de vistas i Finland, även om de fått ett eller flera negativa beslut. Vidare kräver demonstranterna att flyktinganläggningarna skall sluta neka tillgång till finansiellt stöd till dem som fått ett eller flera negativa beslut. Enligt samma lag har alla som söker skydd eller är under tillfälligt skydd, rätt till finansiellt stöd i form av mottags- eller brukspenning.

Finland har även förbundit sig att följa FN:s konvention om mänskliga rättigheter, till vilka det bland annat hör att inte utsätta människor för risk att bli torterade. Flera negativa beslut har överklagats med motiveringen att Migris uppskattning av säkerhetssituationen i länderna varit alltför optimistisk. Kan Migri garantera att deporterade asylsökande inte kommer att utsättas för tortyr i hemländerna?

– Många irakier har valt Finland som sin destination eftersom Finland anses vara ett humant land, men många regler har ändrats i Finland, säger Mohammed.

Sadiq Bahrooz från Afghanistan berättar att han valt Finland på grund av att landets utbildning sägs hålla hög standard. I hans fall vägrar förvaltningsdomstolen beakta dokumentärserien Exodus: Our journey to Europe som BBC gjort om honom som ett bevis på hans allvarliga situation. Han har flera gånger blivit hotad till livet av talibanerna.

Enligt Mohammed är finländarna delade i två grupper: de som är mycket vänliga och vill stöda asylsökande på alla sätt, vilket också syns på mängden mat, mediciner och annan hjälp som hämtats till demonstrationslägret. Även många politiker har besökt lägret för att tala med demonstranterna och visa sitt stöd för dem. Sedan finns det gruppen som förhåller sig mycket kyligt och skulle vilja se alla asylsökande samt flyktingar deporterade.

Text & foto Olga Pemberton

Sedan Ny Tid besökte demonstrationen har den flyttat till Helsingfors järnvägsstation. Migri har också gått med på att höra demonstranterna, men man kan ännu inte veta ifall detta kommer att ändra på Migris politik angående tvångsdeportationerna.