Alla inlägg av Pär Jonasson

Jakobstad vill bli fristad

Helsingfors blir i år som första stad i Finland en del av det internationella nätverket ICORN som verkar för att ge skydd åt förföljda författare, musiker och konstnärer. Mycket talar för att Jakobstad följer i spåren.

ICORN, The International Cities of Refuge Network, är en fristående organisation med över 60 medlemsstäder och -regioner i Europa och Nordamerika. Verksamheten har funnits sedan 2006 och syftet är att erbjuda förföljda kulturutövare fristad under två år.

I Sverige är ett 20-tal städer och regioner medlemmar. Finland har hittills varit utan representation i nätverket, även om arbetet med att skapa fristäder har pågått i Helsingfors inom andra ramar under flera år.

Det kommunala projektet Kulturell Mångfald i Jakobstad hade i maj sitt slutseminarium. En av de frågor som projektkoordinator Lisen Sundqvist arbetat med är den om att låta Jakobstad bli en del av ICORN. Idén väcktes för två år sedan av författarna Lars Sund och Philip Teir, och under slutseminariet diskuterades möjligheten bland annat i form av en paneldebatt av en rad gäster. En av dem var Marita Muukkonen, medgrundare till Perpetuum Mobile rf som via Artist at risk erbjuder fristäder i Helsingfors och många andra platser i Europa. Sedan 2014 har gäster regelbundet bott på Sveaborg med stöd av kulturförvaltningen i Helsingfors. 

– Det har gått till så att vi anställt våra gäster med minimi-inkomst under ett år, säger Muukkonen.

Hon gläds åt att Helsingfors blir en del av ICORN. Det är resultatet av långt arbete.

– Tjänstemännen sa först nej. Men politikerna har förstått att det ger något till Helsingfors som stad att vara en del av det här, säger hon.

Man får åbäka sig en del

På plats fanns även Karin Hansson, nationell samordnare för ICORN i Sverige, för att berätta om vad det i praktiken innebär att erbjuda fristad. Kostnaderna får respektive kommun stå för och hur mycket man lägger är varierande.

– Men det handlar om mellan 350 000 och 500 000 kronor per år (ca 35 000-50 000 euro, red.anm) för exempelvis boende, bredband, resor och en koordinator.

Verksamheten sker utan statlig inblandning och kan vara svår att infoga i en kommunal, byråkratisk struktur.

– Det går, men man får åbäka sig en del. Det har beskrivits som att få in en elefant i ett exceldokument.

Det viktigaste att minnas är att det här inte kan jämföras med ett konstnärsresidens eller ett vistelsestipendium.

– Man erbjuder inte ett residens utan i första hand en trygg plats. Fristadskonstnären får göra vad hen vill och måste inte nödvändigtvis jobba, säger Hansson.

– Men de som kommer är ofta i en uppbyggnadsfas av sin karriär och behöver lugn för att komma vidare. Sedan händer det alltid saker när man har en kulturutövare på plats. Exempelvis var Ramy Essam från Egypten (”The voice of Tahrir”) i Helsingfors som fristadsmusiker och när han släpper ett nytt album är finländska musiker med på det. Gästerna gör också avtryck på olika sätt, som genom att delta i den allmänna debatten. När den syriske filmskaparen Issa Touma från Aleppo var här ville folk prata om vad som händer i Syrien, men han riktade lika gärna blicken hitåt och påpekade att vi i Finland har en högerregering som verkar skära ner på i princip allting, säger Muukkonen.

Karin Hansson ger också ett exempel från Malmö där Parvin Ardalan från Iran var fristadsförfattare 2010-12.

– Efter det initierade hon ett projekt, Women making history, för att berätta om invandrarkvinnor under 100 år i staden. Det resulterade bland annat i boken Women making herstory.

Moderatorn Jeanette Östman, Marita Muukkonen från Perpetuum Mobile rf och Karin Hansson, nationell samordnare för ICORN i Sverige.

Kostnaderna inte ett problem

En av debattens åhörare frågar om man med en enda mening kan motivera att Jakobstad borde gå med i ICORN med tanke på att politiker sällan har tid att lyssna på långa förklaringar och ofta vill veta vad som är mervärdet. Panelen menar att man som politiker måste hitta svaret på det inom sig själv, att det handlar om humanitet och att det inte går att sälja.

– Vi måste välja att hjälpa, om inte den viljan finns inom politiken, vad finns då där? Frågar sig Johanna Sillanpää, styrelseledamot i finska PEN som tillsammans med bland andra Finlands konstnärs- och musikerförbund är del av Artist at risk-arbetet i Helsingfors.

För Kulturell Mångfalds projektkoordinator Lisen Sundqvist var det delvis denna fråga som fick henne att också engagera sig politiskt. Sedan kommunalvalet förra året representerar hon Vänsterförbundet i kommunpolitiken.

– Jag tänkte att man borde kunna få det här att hända genom politiskt arbete. I mina ögon är Jakobstad en perfekt stad att vara värd för någon i behov av det. Vi har ett starkt teater- och musikliv och för att vara i Finland ett bra flyktingarbete. En enda person kan göra stor skillnad när hen berättar om sina erfarenheter. Förhoppningsvis kan det fungera som ögonöppnare. Folk från andra platser i världen blir ofta ansiktslösa och osynliga för allmänheten, säger hon.

I Jakobstad har frågan behandlats i politiska nämnder och tidsplanen är att staden ska ansöka om medlemsskap i ICORN i början av 2019. Panelisterna tror att det är en attitydfråga om tankarna blir verklighet. Kostnaderna borde inte vara ett problem.

– Politikerna är positiva. Det känns som att vi börjar förstå strukturerna och verkligen tro på det här. Även om Jakobstad blir fristaden tror jag att vi måste samarbeta regionalt om det här, säger Maria-Leena Pitkäaho, kultursekreterare i Jakobstad.

– Som jag ser det vore det naturligt. Det finns en egen själ och en humanitet i den här trakten. Nu är det nästan 40 år sedan jag bodde i Nykarleby, men ju längre tiden går desto mer ser jag mig själv som just Nykarlebybo, säger Peter Sandström, ordförande i Finlands svenska författareförening.

På översta bilden  Baran Caginli, kurdisk artist at risk-konstnär I Helsingfors, Johanna Sillanpää, styrelseledamot i finska PEN, Marja-Leena Pitkäaho, kultursekreterare i Jakobstad och Peter Sandström, ordförande i Finlands svenska författareförening.

Text & Foto Pär Jonasson

  

  

Ekon av en landsbygd som var

Månskensbonden gör musik på österbottniska om gränslandet mellan jordbrukssamhället och urbaniseringen, traktorn och cappuccinon, bland nedlagda fabriker och bortglömda hektar. 

PoLänge var utbudet av pop- och rockmusik med berättande ambition tunt på österbottniska, men för några år sedan hände något som skapat en våg av österbottnisk pop på svenska. För Markus Bergfors, som gör musik under namnet Månskensbonden, var det som att öppna en fördämning att börja skriva på modersmålet.

I titellåten på Månskensbondens debutalbum Vårat ödeland möter lyssnaren en person som beskriver ett landskap av ”bortglömda hektar” och ”Sädin som böjd sig lätt för både fotsteg och för synd/när vi gömd oss för heliga händers tyngd”.

– Det är något slags konceptplatta. Det finns ett samband mellan låtarna. Det är det som är orsaken att göra en hel fullängdsskiva. Man kan säga att albumet beskriver ett slags skärseld, något väldigt mittemellan, ett ofruktbart ödeland. Det handlar om någon som längtar bort, men samtidigt inte riktigt kan lämna en plats och därför befinner sig i lite av ett ingenmansland mellan stad och land, säger Bergfors när vi ses strax före en spelning på Musikcafé After Eight i Jakobstad i slutet av april några veckor efter att albumet släppts.

Han är uppvuxen i Kvevlax, Korsholm, strax norr om Vasa där både hans pappa och farfar brukat åkrar vid sidan av vanliga dagjobb. Bergfors följer på sätt och vis en urbaniseringsnorm såtillvida att han, inte helt utan dåligt samvete, avstått från att ta över jordbruket.

– Jag är från landet och ser mig väldigt mycket som en landebo, men jag gillar också cappucino. Väldigt mycket i mitt liv handlar om två saker samtidigt. Det är också det som namnet Månskensbonden syftar på, någon som kontors- eller fabriksjobbar på dagarna och är bonde på kvällarna.

Punk och frikyrka

”Vi är alla, var och en av oss, mer avancerade än det samhälle vi tvingas leva i”, skrev en gång poeten Göran Greider. Bergfors ger prov på något kopplat till det i ett av skivans spår, ”Döpt i Kyro älv” som släpptes som singel redan för tre år sedan.

”I kyrkon sjöng di Pärleportin/Predikantin sa att all annan musik var från satan/Men he enda jag vila var ti sjung med i ’Fuck you I won´t do what you tell me’/Så vi stod på gårdin å visa fingre åt mopogänge”.

– I mina tonår var jag aktiv i en frikyrka och samtidigt lyssnade jag på Rage Against the Machine, Refused och annan punkig musik som helt uttalat var emot etablerad religion. Det var så klart knepigt, som att finnas i en konflikt mellan två läger.

– Jag tänker också på hur det är i dag när branding ses som viktigt. Det är ofta väldigt polariserat mellan stadsbor och landsbygdsbor och man ska vara en tydlig karaktär och visa vad och var man tillhör. Jag tror att man måste spränga upp generaliseringarna för att skapa mer plats för människor. Men samtidigt är det för min del inte bara frågan om en revolt mot kategoriseringssamhället. Det handlar också om att jag många gånger är för ambivalent för att kunna välja.

Markus Bergfors började skriva låtar som 13-åring. Punk och hardcore utgjorde från början en slags ”bandskola” för honom. På senare år har musiken, till exempel den han gjort med bandet Timshel, blivit alltmer melodiös och lutar mot ett klassiskt popsound med indieinfluenser. Under namnet Månskensbonden är det första gången han inte skriver på engelska. Att skriva klassiskt textdriven singer/songwritermusik på svenska var länge ovanligt i Österbotten.

– Det har ju gjorts musik med texter på svenska här under lång tid, men då har det varit antingen på skämt eller väldigt hård musik, punk eller metal. När Vasas flora och fauna släppte låten ”Nog var han en vän” för sex år sedan kändes det ganska mycket ”Äntligen!”. Det hade kanske inte behövt vara just de, men de ska ha en eloge för att de lyckades göra det så rätt. Jag förstod då att jag kan skriva som jag pratar. Som jag skrev i någon presstext, det var som att en fördämning öppnades när jag började.

Valet att använda dialekt har också påverkat ämnesvalen.

– Att skriva på barndomsspråket har inneburit en återgång. Jag har skrivit mycket om uppväxtmiljöer. Det beror kanske på att jag pratade mer dialekt innan jag som 19-åring flyttade till Vasa och senare vidare till Åbo, Göteborg och senast tillbaka till Vasa igen.

Mansrollen i omvandling

Men uttrycket i musiken rymmer inte bara isolerad barndom utan också spår av ett omgivande bonde- och industrisamhälle, liksom en sekulariserad samtid i efterdyningarna av de båda epokerna.

Senare på kvällen spelar Bergfors och bandet bland annat en österbottnisk tappning av Bruce Springsteens ”Factory”.

”End of the day, factory whistle cries/Men walk through these gates with death in their eyes./And you just better believe, boy, somebody’s gonna get hurt tonight,/It’s the working, the working, just the working life” sjöng Springsteen i slutet av 70-talet. 40 år senare är raderna i Månskensbondens tappning:“Mot slutet av dan, fabrikin visslar ut/Män går genom portarna me ögon tomma på beslut/å pojk du ska vet, nån kommer få på käftan ikväll/He e arbetar-, arbetar-, bara arbetarlive”

– Orsaken till att jag ville översätta den var att den hade en känsla jag kände igen, bland annat med tanke på mansrollen i Österbotten. Jag skrev en till vers till den för att också förflytta texten mer till nutid när många fabriker har stängts: ”Nu ha fabrikins visslo tystna fö gott/bara luktin finns kvar av all svett som man gett/ nu står e flaskor på borden/å drömmar i garderoben/He e arbetar-, arbetar-, bara arbetarlive”.

text Pär Jonasson
foto Moa West

“Pop är en museal konstform”

Mattias Alkberg skivdebuterade som sångare i Bear Quartet hösten 1992, samtidigt som hans första diktsamling Separerade ägg kom ut. 24 år senare är han fortfarande aktiv både som poet och sångare, även om sångspråket numera är svenska och Bear Quartet varit vilande i många år.

Under hösten har han under tre veckor rest Sverige runt och haft både dikterna och gitarren med sig. Turnéns första del avslutades på Musikcafé After EIght i Jakobstad i mitten av oktober innan det två personer stora turnésällskapet tog bilen hem till Luleå igen.

– Jag är lite överväldigad. Det har gått väldigt bra. Jag har kombinerat akustisk musik och poesi på scen tidigare, men inte i den här omfattningen. Och över huvud taget har jag inte turnerat så här långt sedan kanske 1995 med Bear Quartet, säger han när vi möts i en soffa på After Eight några timmar före spelningen.

– Det här är mycket roligare, egentligen för att det är lugnare. Det har varit mycket folk och prestigelöst.

Den direkta anledningen till att turnén äger rum är diktsamlingen Ön som släpptes i september. Det är den sjätte i ordningen och på senare år har Alkberg stadigt nått en större publik både med musiken och poesin.

– Det svenska bandet Wilmer X sa någon gång på 1980-talet när de slog igenom att det handlar om tioårsperioder. Bara man inte slutar så händer det, även om det i mitt fall kanske mer handlar om 20 år och att jag har gjort lite mer avancerad musik än de, men ändå. För tio år sedan hade jag aldrig kunnat åka omkring och göra 30 uppläsningar i följd på det sätt som jag gör nu. Att jag kan försörja mig på det här kommer så himla lägligt när man inte längre kan fuska sig fram på a-kassa i Sverige.

När jag går på gator och inte är rädd
Då tänker jag på rosor på hur svårt det kan vara

Om de växer vilda och tillhör alla
Att tämja dem fast en bor i hyresrätt

Och jag tänker på socialdemokratin
Och sveket lång tillbaks nu

När upphör det långsinnet
Och till följd av det tungsinnet

Eller hönan eller ägget
Alla tuppar som tuppar sig

Fackföreningar vad ska vi med dem
Företagsledningar vad ska vi med dem

Kroppsarbete och karensdagar vad ska vi med dem
Sjukpenning och Försäkringskassa vad ska vi med dem

Arbetsförmedlingen och arbetsförmedlarna vad ska vi med dem
Demokrati och politiska partier vad ska vi med dem

Folkvalda och medborgare vad ska vi med dem
Lärare och elever vad ska vi med dem

Ur Biograf, Ön 2016

Försöker du som poet att relatera till samhället?

– Nej, det försöker jag inte, men jag försöker heller inte att inte relatera. Det finns en poet från Luleå som heter David Vikgren, en mycket bättre poet än jag. Han har lärt mig att jag kan göra vad jag vill, skriva om vad som helst, och på det sättet har jag inte gjort förut. Förr har jag tänkt att jag ska knäcka någon poetisk kod som jag har varit lite hämmad av. Nu struntar jag i om den koden finns eller inte. På ett sätt hänger det ihop med att bli äldre, inte så mycket i den här boken just, men på det sättet att allt blir mer prestigelöst.

I ett program i Sveriges radio om den färske nobelpristagaren Bob Dylan återger musikjournalisten Stefan Wermelin Dylans fråga om varför man ska hänga med i en musikvärld som riktar sig till tolvåringar och kalla sig seriös. För Dylan och andra som varit med ett tag gäller det att vårda sin vuxenhet utan att bli passé. Mattias Alkberg som släppt skivor, i bred mening inom pop och rock, i snart 25 år ser ämnet som angeläget.

– Det här har jag tänkt mycket på. Jag tycker att popmusik borde behandlas som den museala konstform det är. En idé är att popmusiken ska ha samma institutionsstöd som jazzen, konstmusiken och den klassiska musiken haft så länge den här typen av stöd har funnits. Jag talar om turnéstöd och stöd till arrangörer. Jag vet inte om det är en lösning, men en tanke som är värd att tänka. Jag tillhör en värld och en tid som inte riktigt finns längre. Traditionellt har den uppfattats som kommersiell, som riktad till ungdomar och som att den ska klara sig själv, men jag tycker inte att ungdomar är intresserade i dag som de kanske var på 60- och 70-talet. Dessutom har rocken setts på som en fluga, som något man växer ifrån.

Jazzen bar sig länge som kommersiell ungdomsmusik, men popmusiken tog över.  i dag är kanske även den senare en musikstil som sett sina kommersiella glansdagar.

– Långt in på 50-talet var jazzen något brett. Rocken, eller i alla fall popmusik i den meningen att artisterna skriver sina egna låtar, var väl en subkultur ända fram till Beatles.

Den svenske arbetarförfattaren Ivar Lo-Johansson använde begreppet tendens i meningen syfte och drivkraft hos författaren snarare än som tydligt uttalat rättesnöre för berättelsen. Han menade att en författare bör ha tendens. Hur förhåller sig Alkberg till det?

– Det går lite i vågor. När jag upptäcker att det finns något sådant vänder jag mig emot det, men jag vänder mig emot allt som jag själv gör. Så fort jag märker att jag gör någonting av en anledning blir jag misstänksam. Kanske är det svårt att förklara, men jag tänker att jag vill inte vara ägd av någon, inte ens av mig själv. Socialt, som människa i livet, är det besvärligt men som konstnär är det ganska skönt att ha möjligheten och friheten att ändra mig och riva upp saker som jag gjort. Men tendensen? I den mån jag har ett syfte är det att människor som känner sig ensamma ska känna att de i alla fall inte är ensamma om att vara ensamma. Men även det tycker jag låter floskligt och pretentiöst. Som att jag är ute på något uppdrag. Det är jag absolut inte.

Är motivet då ett avståndstagande?

– Nej, inte ett avståndstagande i sig, men däremot vill jag väl säga det att jag inte är så bekväm med livet liksom. Jag är inte så arg som folk tror, jag är mycket blygare än vad folk tror och jag vill säga det så att folk ska förstå det. På det sättet är jag även självbiografisk, men jag är inte självbiografisk på ett faktiskt sätt, att jag skriver om mina egna upplevelser ordagrannt och tycker att de är viktiga, för det tycker jag inte. Men känslan jag går in med är att jag har svårt att kommunicera på andra sätt. Då får det bli musik eller poesi. När jag skriver krönikor och annat i tidningar går jag in i en persona mycket mer. Då är jag en som har åsikter, men på det sättet är jag inte så mycket egentligen annars.

Text & foto: Pär Jonasson

Kampen om de gemensamma stadsrummen

I många städer i Finland är centrala torg och mötesplatser under förändring. De för Finland så typiska betongöknarna breder ut sig då folk ska lockas till köpcentrum eller andra kommersiella rum, på bekostnad av den sociala urbana miljön.

Våren 2015 revs bankgården invid torget på Jakobstads norra- sida. Byggnaden inhyste bland annat det mytomspunna Terazzo-hörnet som till exempel figurerat i Lars Sunds ungdomsskildring Natten är ännu ung från 1974.

På samma plats byggs för tillfället ett nytt hus, HAB-huset, som ska rymma två våningar butikslokaler och två våningar lägenheter. Bland annat klädkedjan Hennes och Mauritz väntas etablera sig i huset lagom till årets julhandel.

En av dem som ifrågasatt om den här typen av nybygge är rätt väg att gå är den lokala arkitekten Ann-Charlotte Hästö som var med och arrangerade en nostalgikväll före rivningen för att ta avsked av bankhuset och den kultur som försiggått kring kvarteret, alltså gaturallyt.

– Jakobstad kan inte konkurrera genom de stora affärskedjorna. Det är småskaligheten vi borde marknadsföra och själva inse att den är ett varumärke för vår region, menar hon.

Den som besöker Jakobstad måste få en annan upplevelse än hen får i till exempel grannstaden Karleby. Centrum är litet och består av många mindre hus och butiker, en kontext som bättre borde beaktas.

– Centrumplanens grundproblematik är att vi inte själva vet vad vi vill. Jakobstad är ingen typisk finländsk stad och då kan man inte heller tänka typiskt finländskt i stadsplaneringen.

Just nu består stadens torg huvudsakligen av en grop där en parkeringsgrotta anläggs. Planerna för hur den markyta som småningom utgör grottans tak ska se ut får inte bara Hästö att tveka. De medborgarkommentarer som kommit in efterlyser i flera fall ett grönt, mysigt torg som kan fungera som samlingsplats.

– Som planerna nu ser ut är känslan mer en öppen åker, som en sergelplatta. Det fungerar inte som plattform för en intim atmosfär, säger Hästö som gärna sett att torget inte skulle kännas så stort.

Blomlådor = lummigt

Stadsstyrelsens ordförande Peter Boström från Svenska folkpartiet ser ändå ingen stenöken framför sig när det nya torget kommer på tal. Han nämner att en minisaluhall på torget inte är en omöjlighet i framtiden.

– Torget är ju varken större eller mindre nu än det varit tidigare. Växtlighet och lummighet kan ordnas på flera sätt med olika blomsterarrangemang, till exempel genom att lådor flyttas dit.

När det gäller nybygget där bankgården en gång stod var bland andra stadsplanearkitekt Pekka Elomaa inne på samma linje som Ann-Charlott Hästö. Han hade föredragit en mer småskalig byggnad än den som nu är under uppförande.

– Själva huskroppen som sådan är ett resultat av kompromisser i både volym och höjd. Ursprungligen fanns ett våningsplan till. För att få ekonomi i det hela ville byggherren så klart ha så mycket byggvolym som möjligt, säger Boström.

Han menar också att det ena inte behöver utesluta det andra gällande större kedjors etableringar och bevarandet av den intima småstadskaraktären.

– Tvärtom ska det byggas vidare. Hennes och Mauritz finns ju i nästan varje by nu för tiden, och det är en bra grej att de etablerar sig i Jakobstad. Det måste finnas dragplåster, och den underjordiska parkeringen ökar tillgängligheten.

Oklarheter i Åbo

Även i Åbo har en parkeringshall under salutorget länge varit aktuell. Vänsterförbundets Li Andersson har följt ärendet som kommunalpolitiker och beskriver det som en riktig långkörare.

– Redan 2008 samlades namn in för en folkomröstning om huruvida torgparkeringen skulle byggas eller inte. Det var så mycket som sju och en halv procent av de röstberättigade i Åbo som skrev under, men tyvärr valde fullmäktige att inte behandla frågan.

De omröstningar som legat bakom att planerna framskridit har aldrig avgjorts med någon stor politisk majoritet.

– Ofta har det handlat om en rösts övervikt för att komma vidare.

I slutet av maj tog frågan ett stort kliv framåt, så hyresavtalet mellan staden och Turun toriparkki Oy, som ska bygga parkeringen, godkändes i Åbo stadsfullmäktige, trots högljudd kritik om att överenskommelsen ger företaget för stora friheter och för lite ansvar.

– Mycket är oklart när det kommer till hur ansvarsfördelningen ska se ut. Det finns ingen konkret kostnadsplan för projektet. Det privata företaget säger sig vilja betala allt, men det finns ganska få exempel på projekt av det här slaget som klarat sig helt utan offentliga resurser. Vad händer om företaget går i konkurs under byggnadsprocessen, frågar sig Andersson.

– Dessutom finns redan en bergsparkering i närheten, men dörrarna därifrån leder in till ett annat varuhus än Turun toriparkki Oy skulle vilja. Delägarna har intressen i fastigheter runt omkring torget.

Ett annat huvudsakligt argument mot torgparkeringen är att det inte behövs mer privatbilism i Åbo centrum.

– Många röster har höjts för att området runt torget borde bli mer som åstransen och anpassas mer för gångtrafikanter och cyklister.

Sociala betongkullar

Där det i tiderna fanns ett busstationstorg bakom Glaspalatset i Helsingfors är det underjordiska bygget redan i gång. I början av 2018 räknar Konstsamfundet, som investerar uppåt 50 miljoner euro i projektet, med att det nya museet Amos Rex ska öppnas. Den skyddade funkisbyggnaden Glaspalatset, som ägs av ett fastighetsbolag där Konstsamfundet står för 70 procent och staden 30 procent, renoveras och affärer och restauranger beräknas kunna öppna igen i början av 2017.

För det torg som ska tjäna som det nya museets tak har arkitektbyrån JKMM tagit fram ritningarna.

– Vår tanke har varit ett stadstorg för kulturevenemang, konstutställningar och uteserveringar, säger Freja Ståhlberg-Aalto, projektarkitekt för Amos Rex.

Centralt för torget blir tre kullar i betong. Meningen är att de ska bilda landskap där människor kan mötas. Samtidigt bildar kullarna kupoler i utställningsrummen inunder.

– Det ska finnas takfönster på kullarna. På det sättet bildar de en kontakt mellan torget och museet. Ytan runtomkring kullarna blir i asfalt.

– Det är som ett minne av tiden när det var ett öppet fält med parkeringsplatser för bussar. Det gamla ytmaterialet respekteras.

Under sommaren 2015 höjde krögarna på Mbar och Restaurang Glaspalatset sina röster för att få behålla uteserveringarna som de är även efter det att det nya museet öppnar. De var oroliga för att man utan fasta konstruktioner inte skulle kunna servera lika många gäster som förut. De stora uteserveringarna i stadens absoluta centrum är några av de få som kan njuta av sol under nästan hela dagen, och som trots det centrala läget inte störs av trafikbuller, och är alltså redan i nuläget fullsatta nästan dagligen under somrarna. Krögarna hävdar att de fasta konstruktionerna som de haft tillfälliga byggnadslov för krävs för att klara av den folkmängd som tidigare trivts på terasserna.

– Det är ett missförstånd att det inte över huvud taget skulle finnas uteserveringar på torget, men beskedet från stadsplaneringskontoret var att man inte ville ha fasta konstruktioner på platsen. Det reagerade de tidigare krögarna på som om de skulle drivas bort därifrån, säger Henrik Johansson, vd för Fastighets AB Glaspalatset.

Om det blir samma krögare som serverar på torget som förut är i nuläget oklart.

Tydlig trend

Lina Olsson är forskare och universitetslektor vid Centrum för urbana studier vid Malmö högskola. Enligt henne är det en internationell trend att låta privata näringsidkare ta över förvaltningen av i grunden offentliga miljöer, inte minst torg.

– Med tiden överförs också kontrollen till dem, vilket kan medföra att rummet i någon mån blir mindre offentligt. Näringsidkarna vill gärna promota miljön så att den är i samklangs med kommersiella intressen och avvisar hemlösa och på andra sätt marginaliserade individer som inte passar in i den konfliktfria och behagliga norm man skapar.

I Sverige, eller för den delen Finland, är den här trenden inte lika tydlig som i många andra länder.

– Men det finns tendenser på vissa ställen. Här i Malmö finns köpcentrum som har egna säkerhetsvakter. Jag har sett att de verkar även på gatan utanför byggnaden där de inte har någon rättslig grund att utföra sitt arbete.

När det gäller de underjordiska parkeringsgaragen tycker Olsson att det finns både för- och nackdelar.

– När parkeringarna är knutna till köpcentra uppmuntras ett suburbant sätt att förhålla sig till staden. Man går direkt till butikerna utan att över huvud taget röra sig utomhus.

Men att torgen blir bilfria har positiva sidor.

– Det typiska för mindre städer är ju många gånger att torget är en parkeringsplats, egentligen en privatisering i och med att det ger rum åt privatbilismen. När det inte längre är så kan torget tas i anspråk för andra aktiviteter.

Pär Jonasson

Tre frågor till Anna Hagen

producent för Jakobstad Music & Arts, som ordnades i oktober.

1. I din och Albin Davidssons kandidatuppsats kommer ni fram till att män ofta är överrepresenterade på musikfestivalscenerna. Varför ser det ut så?

– När vi tittade närmare på de bakomliggande problemen insåg vi att det till stor del är en ond cirkel. Till att börja med beror det till stor del på hur flickor och pojkar uppfostras heteronormativt. Pojkar uppmuntras att ta plats på ett annat sätt än flickor, och att satsa mer på att utveckla sina fritidsintressen. Som tjej granskas en ofta hårdare och bedöms just som tjej och representant för alla tjejer snarare än som individ. Redan där måste en som ung på något sätt gå emot sig själv och våga trotsa normer och det är ju inte det lättaste just i tonåren när en ofta väljer sina fritidsintressen. Ju längre upp i åren en kommer desto färre tjejer finns det som utövar musik. Det finns fler sångerskor än kvinnliga instrumentalister, men där visar våra källor på att det kan bero på att det i allmänhet anses okej för tjejer att sjunga då det tolkas som att de utrycker sina känslor, medan männen uppmuntras att bli tekniskt skickliga på ett instrument.

2. Kan det här förändras och i så fall hur?

– Ja, och där har hela kulturbranschen, andra delar av den onda cirkeln så att säga, ett ansvar. Till exempel är det ofta män som arbetar på bokningsbolag och väljer att lyfta fram andra män för oss arrangörer. Jag vill inte prata om kvotering, men vi måste göra aktiva val för att visa en bredare bild av verkligheten, tänka jämställt och intersektionellt, alltså inte bara i fråga om kvinnor och män utan att även icke-vita och HBTQ-personer synliggörs. I min värld ska scenerna återspegla samhället och det består ju inte bara av vita cis-män.

3. Hur ser det ut med jämställdheten på Jakobstad Music & Arts?

– I Jakobstad, precis som i resten av Finland, är det väldigt dåligt, men en måste börja någonstans och årets festival var ett steg i rätt riktning. Vi hade till exempel Nino Ramsby från Sverige som står på scen och spelar under sin könskorrigeringsprocess och en kvinnlig saxofonist, Amanda Sedgwick, som har flera bandmedlemmar av olika etniskt ursprung. Bara det att få se en tjej spela på scen kan betyda mycket för ungdomar och vad de upplever som möjligt.

Pär Jonasson