Alla inlägg av Per-Erik Lönnfors

Jordin e ruko, o den håll’ int’

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors.
En affärsman som reser mycket i USA berättade för mig att industrierna där sköter sina maskiner illa. Det gäller också familjer och deras hushållapparater.

Man ser också många rostiga bilar.

Ordet ”maintenance” har blivit gammalmodigt.

Annat är det i Tyskland, Schweiz och Holland. Där sköter man sina mojänger och tvättar och blankar sin bilar.

Det finns rentav ett amerikanskt talesätt om saken. ”If it ain’t broken, don’t fix it”.

När jag körde från Washington till Florida såg jag trakter fulla av förfallna hus, nyliberalismens ruinmonument. Överbelånade fastigheter som bankerna inte hade löst in. Det är en litet annan sak. Men enligt marknadsekonomins lagar borde de husen ha hittat sitt rätta pris, och blivit reparerade.

På finlandssvensk bygdedialekt finns ett liknande uttryck: ”När rukot börjar ti o håll’ så håller de längi”. När jag skulle skriva denna kolumn inledde mitt tangentbord dövsstumsskola med min PC – tji communication. Inga asssistentprogram rådde på problemet. Min son råkade komma på besök, så jag bad som vanligt honom fixa saken. Efter att ha mixtrat en stund gav han upp.

– Köp ett nytt tangentbord. Du får det för 10 euro.

”Even if it’s broken, don´t fix it. Buy a new one”.

När jag var liten lärde mig mamma att stoppa strumpor. Det gör jag aldrig.

Men när mina gamla innesockor fick ett hål tog jag fram ett garnnystan från hennes syförråd och stoppade dem, för att hedra henne på morsdag.

Hon hade själv stickat sockorna, under sina sista år. Hon stickade också konstfärdigt några fina ylletröjor, kanske för att bli ihågkommmen.

Det blev hon.

För 50 år sedan köpte jag i Skottland en polotröja av ett syntetiskt material. Jag använder den fortfarande. Skottarna hade inte hunnit importera uttrycket ”built-in obsolescence”(det vill säga att producenten planerat in att varan blir funktionsoduglig efter en bestämd tid) från Amerika.

När marknaden inte sköter om att det finns tillräcklig efterfrågan hjälper företagskonsulterna den på traven. Nu har också den affärsstrategin blivit föråldrad. Man behöver inte längre se till att varor blir obsoleta. Den tekniska utvecklingen har blivit så snabb att man hela tiden måste köpa nya manicker för att de tidigare har blivit teknologiskt föråldrade. Börja inte babbla om reservdelar! Så jag köpte ett nytt tangentbord. Och ökade mängden plastavfall. Det som så småningom bidrar till att ta kål på Östersjön.

Och så kommer vi till jorden.

”Låt bli att fixa den om den inte är sönder.” Det stämmer inte. Marknadsekonomins största problem är att den inte sätter ett tillräckligt högt pris på naturen. Den är varken en fast eller rörlig kostnad i täckningsbidragskalkylen. På så sätt bygger man hela tiden in en ny ”obsolescence”. Men det finns inget snabbt ökande utbud på natur. Man kan inte köpa en ny jord när den gamla klappar ihop. Den behöver ”maintenance” – i god tid.

Jordin e ruko, o den håll’ int längi till.

Per-Erik Lönnfors
är fri publicist

På fest med “Frihetskrigets traditionsförening”

Per-Erik Lönnfors var flugan i taket på minnesfesten för den vita segern i Helsingfors 1918. 

I mars 2018 fick jag en inbjudan att fira ”Frihetskrigets minnesfest 100 år” den 14 april i min gamla skola ”Revan”, Svenska Reallyceum, senare bara Svenska Lyceum. Inbjudare var Frihetskrigets södra traditionsförening r.f.

Inbjudan pryddes av en medeltida valkyria, mot bakgrunden av ett snölandskap, hållande en röd lejonflagga i högra handen och en sköld med Finlands lejonvapen i den vänstra.

Festen sades anordnas med anledning av befriandet av Helsingfors och de i skolan 500 fängslade medlemmarna i Svidja- och Sigurdskårerna den 14 april 1918. Festtalare skulle vara greve Hans von der Goltz, sonsonson till general Rüdiger von der Goltz som ledde de tyska trupperna efter ett intåg västerifrån över Haga, Fredriksberg, Sörnäs och Berghäll.

Före själva festen skulle en andaktsstund hållas i Gamla kyrkan och vid de stupade vitas och de tyska soldaternas gravar vid kyrkans skvär. Den följdes av en kransnedläggning vid Mannerheims och de stupade vitas gravar på Sandudds begravningsplats.

Min personliga anknytning till det jag själv kallar för inbördeskriget är mycket svag. Min morfar, diversearbetare Fredrik Lindström, fick i Fredriksberg (Böle, red.anm) ett gevär av de röda, men när kulorna började vina gav han bort det för att föra sin fru och sina fem små barn från krigsskådeplatsen. Han gömde sig med dem i sin svåger Wilhelm Stolts källare på Nylandsgatan tills staden var erövrad av de tyska trupperna. Han blev aldrig inskriven i röda gardets rullor, vilket enligt honom själv räddade honom från ”några månaders fri kost och logi i Sveaborg”.

Mycket sent i mitt liv fick jag av en slump en bunt brev från min farmor Ida Maria Lönnfors till hennes son Arne, min farbror. De var adresserade till fänrik Arne Lönnfors, överste Ekströms V kompani i Estland. Han deltog i de vita trupper som hjälpte esterna i deras frihetskrig och planerade att marschera mot St. Petersburg. Arnes mamma varnade honom för fälttåget. Dessa förfäders meriter kan knappast ha förlänat mig inbjudan till minnesfesten. Det var inte heller de utan mina nio år som elev i Revan som fick mig att av nyfikenhet anmäla mig till festen och inbetala 120 euro för middagen.
*****

Klädkoden för festen var svart kostym eller uniform med ordnar. Jag fäste blygsamt på mitt rockuppslag boutonen till riddartecknet av Finlands Lejons orden, trots att jag hade några andra hederstecken. Mina skyddskårsmanschettknappar, inhandlade på ett lopptorg, lämnade jag hemma i brist på lämplig skjorta. Iklädd svart regnrock och hatt begav jag mig fylld av nostalgi till Revans gymnastiksal, där jag upplevt många nederlag och få segrar. Det var nu Sibeliusgymnasiets festsal.

Jag minns att jag i en klassmatch i handboll stack pekfingret i den fem år äldre Klaus Törnudds näsa. Ena kortväggen var nu prydd med Sverige, Finlands och Tysklands fanor. I taket hängde Sigurdskårens och den tyska Östersjöflottans fanor, och några till. St. Michaels blåsorkester ackompanjerade välkomstdrinken i skumvin med skrällande militärmusik.

I väntan på att de västnyländska bussarna skulle komma från uppvaktningen vid de vitas gravar i Sandudd kollade jag bordsplaceringen. Jag skulle sitta till höger om Anna von der Goltz, hustrun till kvällens huvudtalare!

Jag kände alltmera att jag befann mig i en text av Franz Kafka.
*****

Så småningom fylldes salen av cirka 120 svartklädda gäster och en general som bar långa rader av ordnar av vilka alla inte skulle ha kvalificerats för att bäras den 6 december i presidentens slott.

Jag undrade fortfarande vilken karaktär högtidligheten skulle få.

Placeringskorten, som samtidigt var programblad, ställde i utsikt gravlaxtartar på skärgårdsbröd med grönskottssallad, isfänkål och sparris med citronkräm. Därefter oxfilé, parmesangratinerad grönsakssufflé, salviapotatis och madeirasås och som dessert vitchokladostkaka med halloncoulis, en neutral blandning av vitt och rött.

Snaps till ackompanjemang av de tre traditionella visorna, för säkerhets skull till texter i programbladet. Vittvin, rödvin och cognac eller likör till kaffet. En ordensprydd man berättade att ordet SKÅL förenade de nordiska länderna, Skåne, Koskenkorva, Ålborg och Löjtens.

Cateringfirmans servitörer i malätna svarta kostymer var som klippta ur en finsk tjugotalsfilm.

Som taffelmusik utlovades Till Fosterlandet och Finlandia av Sibelius, Svidja Sveaborgs och Pellingekårens och Kyrkslätts Ulaners marscher samt Hell dig Finland. Vårt land skulle sjungas unisont.

Senast när jag hörde Finlandia i gymnastiksalen var när Erik Bergman spelade den på grammofon för hela skolan på Jean Sibelius 85-årsdag 1950. Däremellan har jag hört bättre versioner.
*****

Förväntansfullt presenterade jag mig för greve von der Goltz, som visade sig vara en man i övre medelåldern med ett öppet leende, anspråkslöst klädd i en luggsliten mörk kostym och en slarvigt knuten slips. Inte precis vad jag hade väntat mig av en adlig ättling till en preussisk general.

Ännu större var överraskningen när jag började konversera hans hustru, Anna von der Goltz, för artighets skull på min ”altertümliga” skoltyska. Hon duade mig genast och hade bråttom med att påpeka att adelstitlar användes bara av artighet sedan Tysklands monarki avskaffats för 100 år sedan. Borddsällskapet och festtalarna vidhöll dock ”Graf” och ”Gräfin”.

Anna var bonddotter, hade arbetat med utvecklingsstörda barn, doktorerat och efter sin färska pensionering publicerat sin första roman. Hennes man, greven, var lärare i historia. De hade två barn av vilka den ena var klinisk psykolog. Hon lärde mig ordet ”Enkelkinder” och vi jämförde våra barnbarn på våra smarttelefoner. Diskussionen handlade om allt från litteratur till Alice Miller och svart pedagogik, på vilken jag gav flera exempel från Revan.

Som gymnasist såg jag rektor Gustav Adolf Yrjas ge en örfil åt en pojke som åkt kana på trappräcket. Så vände han sig mot mig: ”Det är så man skall straffa, snabbt och effektivt”.

Om skolans roll under inbördeskriget talades det inte ett ord under min skolgång 1945-54. Däremot städade min klass ungefär 1950 under rubriken ”praktiska arbeten” upp en sedan 1918 orörd källare med uniformslumpor och gevär. Projektet leddes av Viking Sundqvist, som sades vara ”vänster”. Skolans lärarkår var, vad jag senare förstått, politiskt splittrad.
*****

Hans von der Goltz höll sitt tal på tydlig norska, som han lärt sig av sin norska mor och några andra norskor i familjen. Hans farfarsfar Rüdiger hade sett sin insats i Finland som sitt livs största militära prestation. Han hade betecknat Mannerheim som begåvad, dådkraftig och militärt kompetent – den påstådda rivaliteten mellan generalerna tonades ned. De var ”var två olika personligheter och temperament som opererade i tandem”.

Rüdiger von der Goltz.

I tysk historieskrivning är den tyska insatsen i Finland rätt bortglömd, och talaren var överraskad över sin farfarsfars hjältestatus bland Finlands försvarare.

Generalen hade aldrig träffat Mannerheim efter kriget, däremot många gånger J.K. Paasikivi och andra vänner i Finland. Dessa hade några gånger bistått honom ekonomiskt, vilket dock inte motiverades av någon önskan att leva på stor fot. Pratet om att han skulle ha lockats att bli kung i Finland hade han klart avfärdat.

Hans von der Goltz talade mera om sin farfarsfars privata liv än om hans militära insatser. Hans preussiska bakgrund hade förutsatt att soldatyrket skulle gå från far till son. Familjen var dock så småningom mera humanitärt inriktad, med betoning på konst och musik. En av sönerna var medlem i nazistpartiet, i motsats till fadern*. Denne såg dock nazismen som en mindre fara än bolsjevismen, från vilken han speciellt ville skydda de baltiska staterna. Finland såg generalen som en del av ett ”stort, nordgermanskt område”. Han beundrade Finland för landets ”högtstående mellaneuropeiska bildning”.

Senare i sitt liv trivdes Rüdiger bättre i civilt än i militärt eller politiskt sällskap. Teologen Diet Bohnhöfer var en nära vän till familjen.

*[Rüdiger von der Goltz må inte officiellt ha varit medlem av nazistpartiet, men han var mellan 1926 och 1933 ledare för Vereinigte Vaterländische Verbände Deutschlands, en ultrakonservativ, militaristisk och anti-demokratisk rörelse. Under hans ledning ingick VVVD 1931 i den oppositionella Harzburgfronten som leddes av nazistpartiet, i syfte att installera en högerregering. I mars 1932 skrev von der Golz en offentlig adress till ledarna för de splittrade högerrörelserna, i vilken han uppmanade dem att ställa sig bakom Adolf Hitler i presidentvalet. Från 1934 till andra världskrigets slut var von der Goltz ledare för den tyska officersföreningen, och 1939 befordrades han till generallöjtnant i Nazi-Tysklands armé. Under sina många besök i Finland beskrev han nazismen som “garanten för Tysklands nya uppgång”, red.anm.]
*****

Som karaktär betecknade Hans von der Goltz sin farfarsfar som viljestark och stridbar. När han en gång av en överordnad hade tillrättavisats med att det fanns situationer där en militär ledare måste offra en bataljon för att vinna ett krig hade han svarat: ”detta är inte en sådan situation”. Fosterlandet stod dock framför allt: ”Mein Leben gehört dem Vaterland”. Året 1945 i Tyskland betraktade han som en apokalyps. När allierade soldater fiskade med handgranater sade han: ”You must not make bom-bom in our sea”.

Det andra temat för frihetskrigets minnesfest var befriandet av de vita från fängelset i Revan. Ett par hundra vita från Sigurds-, Svidja och Pellingekårerna hade trängts som fångar i skolan, och i befrielsen av dem hade attaché Folke Malmar spelat en avgörande roll. Han hade fungerat som medlare vid de rödas kapitulation och övertalat deras ledare att låta fångarna undgå arkebusering.

Några av Malmars ättlingar representerade honom vid festen. Hans yngsta barnbarn Ola Dalström höll ett stillsamt anförande där han antog att de vita utan denna insats hade ”förts ut på isen och skjutits”.

Min blivande rektor Gustav Adolf Yrjas hade medverkat till min blivande gymnastiklärares och klassföreståndares Rurik Helenius frigivning. Båda var för en pedagogik som jag i hela mitt liv betraktat som ett mandomsprov och först vid hög ålder ifrågasatt. I minnesfesten deltog en före detta elev som hade stått ut med två års trauma innan han bytte skola.

Hans von der Goltz besök i Finland i år har möjligen samband med att en av de närvarande, Tom Fröman, kom från en familj som mött general von der Goltz vid landstigningen i Hangö. I den fanns en medlem av den hemliga skyddskåren som gett generalen viktig militär information, men också delat hans musikintresse. Generalen hade bland annat spelat piano fyrhändigt med Toms mormor.

Min ambivalens till tillställningen hade något förmildrats under kvällens lopp. Ättlingar till dem som försvarade Finlands självständighet har så klart rätt att hedra deras insatser. De nationalistiska symbolerna var dock i överkant. Deltagarna i högtidligheten frossade inte i några hjältedåd och kom inte heller med några tydliga politiska ställningstaganden.

Åndå kom hela minnesfesten att påminna mig om slutscenen i filmen Aska och diamant där den polska noblessen festklädd dansar till ackompanjemang av Chopins ”hjältepolonäs” nummer 6 i ass dur.

Hemma i Munksnäs besöktes jag på natten av en elak mara.
*****

Denna surrealistista och bisarra upplevelse tolkar jag som ett naivt och aningslöst försök av de närvarande att höja sin egen betydelse, med hjälp av sina förfäders insatser. Carl-Johan Hindsbergs tal till friheten och självständigheten väckte efter vad jag kunde se ingen nationalistisk yra. Jag fick dock den uppfattnningen att Anna och Hans von der Goltz inte riktigt förstått vad de hade gett sig in på. Det är också möjligt att hans festtal inte motsvarade arrangörernas förväntningar. Lyckligtvis blev gymnasisten Axel Bromans korta tal en ungdomens mogna maning till försoning.

Enligt mig borde just försoningen vara den främsta ingrediensen i hågkomsten av vad som hände i Finland för 100 år sedan.

Per-Erik Lönnfors

 

 

Vita mormor och röda morfar året 1918

Två motsatta familjeöden under inbördeskriget 1918 har inspirerat två kvinnor från samma generation, finländska Inger Jägerhorn och svenska Maria-Pia Boëthius, att skriva var sin bok med personliga perspektiv på vad som hände för 100 år sedan.

I Det brinner en eld berättar Jägerhorn om sin morfars liv, egentligen under de tjugo år som ledde fram till den nationella och personliga tragedin 1918. I Vitt och rött beskriver Boëthius sin mormor Evas, då 33, upplevelser i Björkö (Koivisto) i Karelen under det hon alltid kallar frihetskriget. Den har undertiteln ”Billies första krig” men författarens mor Billie-Brita var då två år gammal. Det är genom mormor Evas skriftliga anteckningar och mamma Britas muntliga hågkomster som Boëthius i andra och tredje hand återberättar historien.

Boëthius har fått kritik för sin vinkling. Hon säger sig inte vilja upprepa misstaget att skriva Finlands historia för att hon träffat tillräckligt ”rasande och arga eller sårade finnar, som fått nog av att ha blivit approperierade av svenska språket”.
Citatet riktar sig inte direkt mot finlandssvenskarna, men när Boëthius senare säger sig vänta på att en ”sverigefinne, som talar finska, gärna utan släktingar i det gamla Finland” och inte ättlingar till finlandssvenskar skall berätta om Finlands historia för svenskarna dissar hon av dunkla motiv finlandssvenskarna. Ändå har hon i källförteckningen Sture Lindholms Röd galenskap – vit terror från 2005, men inte hans senare verk.

Att fånglägren skulle ha förtigits ännu 60 år senare, alltså 1978, jävas av Jaakko Paavolainens bok Punainen terrori (1967), Väinö Linnas romaner och Johannes Salminens essäer före det.
”Alternativa fakta” är lätta att upptäcka i boken, också för icke-historiker. Häpet läser man att Mannerheim i januari 1918 ”upprättat militärhögkvarter i S:t Michel, utanför Vasa”. Dagens raseborgare får läsa om ”lägret i Taamisraari, ett slags Finlands Djursholm”.

Att ”den tyska interventionen säkrade den vita segern” blir väl förenklat utan att nämna den geopolitiska bakgrunden och freden i Brest-Litovsk den 3 mars 1918 som gjorde slut på bolsjevikernas stöd till de finska röda.
Sådana fel kunde vara förlåtliga i en pratig familjebiografisk essä där tredjedelen eller de första 50 sidorna är pratig släkthistoria, men när Boëthius mot sitt tidigare löfte säger att ”min idé är att skriva Finlands historia, så okänd i Sverige” så har man rätt till kritik, i synnerhet med tanke på hennes anspråksfulla källförteckning.

Lägger man till att felstavningarna på finska kunde rättas till i den utlovade fortsättningen av Billies historia så är jag färdig med kritiken. Det positiva som blir kvar är tillräckligt för en läsning, helst förbehållsam. Den behövliga dramaturgin skapas av en fälla för röda fiender som gillras i en krutkällare av Boëthius morfar. Texten är en livfull berättelse om en familjs öden på den vita sidan, vars naturliga ”vita tråd” Boëthius vill motsäga. Sympatin för krigets offer är påtaglig, liksom avskyn för våldet, uttryckt med Ciceros ord: “Allt är sorgligt i inbördeskrig.” Frågan är om Vitt och rött informerar svenska läsare mera än den vilseleder. Kunskapen om inbördeskriget är viktig, skuldbördan dock minerad mark.

Om Boëthius inspirerats till sin bok av sin egen familjs bakgrund och dess anekdotiska minnen av sitt frihetskrig så har Inger Jägerhorn tvärtom satt sig vid datorn lockad av sin brist på kunskap om sin morfar Georg W. Johansson och omständigheterna kring hans död. Den finlandssvenska socialdemokratens dokument brändes upp efter att han avlidit år 1919, av orsaker som förblir okända. Jägerhorn synliggör den finlandssvenska arbetarklassen och socialdemokratin där Boëthius åtminstone halvblundar för dess existens: ”Hela eliten var inte svensktalande och alla fattiga bönder var inte finsktalande”.

Georg W. Johansson föddes 1877, gick mellanskolan i Svenska Reallyceum, blev sedan målare vid Statens järnvägar men var mest intresserad av att läsa och att skriva. Hans stolthet var att medverka i svenskspråkiga vänstertidningar. Han var aktiv i arbetarrörelsen och initiativtagare till Svenska Arbetarinstitutet. Johansson invaldes i lantdagen år 1908 som representant för Nylands svenska arbetare och återvaldes 1916 och 1917.

I sin ”berättelse med verklighetsbakgrund” om sin morfar och hans hustru Sascha ger Jägerhorn, tidigare ledande journalist bland annat på Hufvudstadsbladet och Dagens Nyheter, en samhällsinitierad bild av utvecklingen fram till självständighet och medborgarkrig. Den är i motsats till Boëthius bok brett underbyggd trots att den inte gör anspråk på historieskrivning. Boëthius styrka i den färgstarka detaljautenciteten får Jägerhorn kompensera med starkare analys av bakgrundsfaktorerna. När Georg tillfrågas om var makten ligger när det skall beslutas om revolutionen svarar han att ingen bryr sig om vad man gör i lantdagen. Makten ligger någon annanstans: ”Hos demonstranterna, hos rödgardister och skyddskårer. Eller kanske hos strejkande arbetare och ryska soldater. På gatorna struntar man i vad som händer i Heimola.”

Också sambandet med världsbranden observerar Jägerhorn: ”Denna brasa fick sitt bränsle av korkade och högmodiga ledare och göddes av dåraktiga drömmar och orealistisk krigsromantik.” Finland var perifert, men inte opåverkat.

Den boëthiuska krutkällaren motsvaras hos Jägerhorn av ett gåtfullt uppdrag som Johansson får av president Svinhufvud: ”… att verkställa en undersökning angående ärendenas handläggning och öfriga tjänsteåtgärder vid länsstyrelsen i Nylands län samt anställa därvid nödiga förhör…”. Där Boëhtius är broderande och provocerande är Jägerhorn stramt vardaglig och saklig. Den enas morfar kommer till Helsingfors med von der Goltz´ trupper, iklädd tysk uniform, den andras morfar tar tveksamt emot det gevär som trugas på honom av de röda.

Enligt Cicero: ”Värst av allt är segern. Även om den ´bättre sidan´ segrar gör segern den grymmare och besinningslösare”.

Per-Erik Lönnfors

Maria-Pia Boëthius:
Vitt och rött. Billies första krig.
Leopard förlag, 2018.

Inger Jägerhorn: Det brinner en eld. Oy Nord Print Ab/Opus Liberum, 2018.

”Det fanns inga alternativ”

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors.
Enligt en konservativ historieskrivning mördades eller arkebuserades 7 370 av Kullervo Manners anhängare år 1918. I fånglägren dog 11 652. I övriga omständigheter avled 2,817. 5 199 stupade under själva krigshandlingarna. Sammanlagt 27 038. Morden, döden i fånglägren och en del av arkebuseringarna har av många betraktats som en nationell skamfläck. Har det funnits förmildrande omständigheter?
Man måste lyssna även till dem – enligt regeln audiatur et altera pars. Så låt oss göra det.

Det rådde en allmän livsmedelbrist. Alltså inget under att man dog av svält också i fånglägren. Å andra sidan dör man sällan av svält. Se på fångarna i nazisternas koncentrationsläger. De magrade till benrangel, men dog av andra orsaker. Snarare av törst än av brist på näring.

All right, men epidemier spridde dödliga farsoter, också bland civilbefolkningen. Läkarna och medicinerna räckte inte till. Desssutom måste man tänka sig in i situationen efter kriget. Vad skulle man ha gjort med de tusentals röda fångarna? Enligt vilka lagar skulle de dömas? Krigslagar, enligt Mannerheim. Civila domstolar, enligt Svinhufvud. Också om man hade varit enig om förfarandet hade domstolarna aldrig räckt till för alla processer. Rättsskipning är tidskrävande och kräver flera jurister än vad som fanns i Finland.

Och om alla genast hade blivit befriade, med en snabb och ömsesidig amnesti? Otänkbart. Blodtörstiga rövarhopar hade gjort landet osäkert. Sysslolösa soldater har alltid varit farliga efter krig, och vapen fanns. Jobb fanns det däremot inte, arbetslösheten var mellan 30 och 40 procent.

Men en selektiv amnesti, som skulle ha gällt bara de minst skyldiga, och socialt mest utsatta, dem med med familjer och barn? Bra, men vem skulle ha tagit rollen som Salomon, som skiljer agnarna från vetet?

Om man riktigt tänker efter fanns det alltså inte många utvägar i den situationen. Och man måste ju beakta sinnesstämningen efter de röda våldsdåden.

Egentligen fanns det inga alternativ.

”There was no alternative”.

Nu har du hört den andra parten. Tänk efter, och döm själv!

Per-Erik Lönnfors
är fri publicist

Media och samhälle i kaos – vem ersätter de gamla medierna?

Per-Erik LönnforsEnligt en gammal klyscha i mediebranschen är hälften av all reklam bortkastad. Problemet är att man inte vetat vilken hälft. Av detta har tidningar profiterat. Annonsörerna har fått kasta ut sina nät utan att veta om det finns något byte i fiskevattnet. Enligt Hollywoodmogulen Barry Diller har ”sedan mediernas och reklamens begynnelse en exakt målinriktad annonsering varit den heliga graalen”.

Nu är vi där, tack vare internet. Användarna av sociala medier kan profileras och bli mottagare av målinriktade kommersiella och politiska budskap. Dessutom har antalet mottagare för information vuxit till siffror som de gamla tidningsbaronerna inte ens kunnat drömma om. Samtidigt har informationsteknologisk överlägsenhet möjliggjort kanalmonopol. Det har alltid varit profitabelt för den som behärskat ett bergspass, eller Panama eller Suez kanal, att uppbära tull för den som vill passera. Den som har tekniskt monopol för kommunikation med en målgrupp för reklam eller andra budskap behöver inte ställa upp några kanoner vid stranden för att kontrollera trafiken. Följderna av dessa omvälvningar är enorma, inte bara för medierna utan för hela det demokratiska samhällets sätt att fungera. Det har redan blivit synligt tack vara debatten kring Facebook och Google. Tack vare smarttelefoner och paddor slukar de reklamintäkter som gigantiska dammsugare. Berövade dessa inkomster tynar de tryckta medierna. Medieforskaren Juho Rahkonen har i tidskriften Kanava (8/2017) kallat medierevolutionen för en ”kris för den logik som ligger bakom den kommersiella journalistikens affärsidé”. Uttrycket kan kräva en förklaring. Samverkan mellan medierna och det demokratiska samhället uppstod under den industriella revolutionen för omkring halvtannat sekel sedan. Rotationspressen möjliggjorde tryckningen av tidningar i miljonupplagor. Telegrafen gav dessa nyheter från hela världen. Pressen blev annonsorgan för maskinernas massproducerade varor. Järnvägar gjorde det möjligt att leverera både tidningar och varor, som också kunde skickas med atlantångare. Allt klaffade. Man levde i den bästa av världar, som doktor Panglos bevisade för Kandid med att människorna fått näsor för att placera glasögonen på. Läsarna betalade en spottstyver för tidningarna, vilkas produktions- och distributionskostnader täcktes av reklamen. Läsarna lät sig subventioneras med att ställa upp som måltavlor för reklamen. Tidningskungarna fick betalt av både sändare och mottagare av kommunikation – en tryckpress var en licens för att göra pengar, indirekt ett sedeltryckeri. Tidningarna påtog sig samtidigt samhällsuppgiften att ge väljarna den information de behövde för att kunna rösta i demokratiska val. Eftersom tidningarna saknade konkurrens av andra massmedier kunde de bli fora för en debatt kring de centrala, gemensamma politiska frågorna. Systemet hade sina brister, som maktkoncentrationen hos mediebaronerna, men det fungerade, trots sina skavanker. Hela denna konstruktion håller nu på att slås i kras. Den samlade demokratiska debatten splittras till en kakofoni kring olika ämnen. De olika kommunikatörerna samlas i bubblor utan inbördes kontakt. Det ändrar hela det politiska spelet. Kommersiellt låter användarna av nätmedier sig prostitueras ännu mera än de klassiska tidningsköparna när de förser nätbolagen med personuppgifter som säljs till annonsörer och politiska påverkare.

Människors strukturerade tidsanvändning kring tidningsläsning på morgonen och radio-och tvnyheter vid bestämda tidpunkter ger frihet men också splittrad uppmärksamhet, sämre koncentration och avsaknad av rutiner som skapar reda i folks vardag. Yttrandefriheten krisar när chefredaktörernas roll som ”portvakter”, ansvarstagare för mediernas innehåll avskaffas, eftersom Facebook och Google avsäger sig den rollen för att vara bara passiva ”plattformar”. Kontrollen försvinner, och begränsas till den ”delade uppfattning om skam” som kanske fanns i antiken, men i dag har blivit helt urvattnad. Bakom hörnet väntar scenarier som man inte kan ana sig till i dag, lika litet som man kunde förutspå smarttelefonens nästan gränslösa användbarhet. Det öppnas möjligheter för Storebror i totalitära samhällen, men informationens mottagare kan också överge snuttmedierna för för informationskanaler som kan kan skapa förtroende för sitt innehåll och man kan, förhoppningsvis, bygga upp ett nytt system där marknadsekonomi och demokratisk informationsförmedling som förut stöder varandra. Tills dess får mänskligheten pendla mellan ordning och kaos, mellan frihet och kontroll. En situation av snabb förändring som enligt historikerna är farlig för samhällen och enligt psykiatrikerna riskabel för människors mentala hälsa.

Per-Erik Lönnfors