Alla inlägg av Tony Pohjolainen

Hjärtattack, kärlek och skolmat

Ted Forsström och Kaj Korkea-aho är tillbaka med sin ungdomssensation Zoo!, denna gång med undertiteln Hjärtattack. Boken inleds där den första tog slut. Huvudpersonen Atlas har precis blivit vald till elevrepresentant för åttorna. Hans kompisar Justus och Liam har blivit avstängda på grund av att de filmat folk på vessan. Sarah-Li är ännu i Bryssel och Miniturken och Dharampreet har blivit goda vänner. Förutom det så verkar det som om Tessie, en av skolans snyggaste tjejer, har blivit intresserad av Atlas. Källarkontoret som Atlas har gått och drömt om blir äntligen verklighet och när Sarah-Li kommer tillbaka hänger trion i källarkontoret nätt och jämnt. Dessutom verkar Sarah-Li också ha fått känslor för Atlas.

För Atlas blir livet ännu mer komplicerat då en tredje flicka blir intresserad. Felicia som är elevrepresentant för sjuorna följer efter honom och fnissar med sin kompis alltid när Atlas är i närheten. Plötsligt går han från att vara helt ointressant för det motsatta könet till att tre tjejer vill ha honom. Förutom stressen med puberteten, hormonerna och ståndet så tar sig Atlas an skolmaten. Alla är trötta på att bara äta fisk hela tiden. Mattanten Gunvor utmanar Atlas att själv hitta på en bättre meny. I en hel vecka får Atlas bestämma vad som ska serveras till lunch.

Zoo! #2 Hjärtattack, är en perfekt uppföljare till Virala Genier. Det märks att författarduon hela tiden haft som plan att skriva en serie. Precis som i första boken är illustrationerna av Pentti Otsamo pricken över i:et, och stärker Atlas galna beskrivningar av känslor och tillvaron.

Den lättlästa boken sporrar till läsning och inbakat i texten finns allt från felstavade sms från tonårsflickor till emojis. I bakgrunden finns alltid den klockrena humorn som författarna har svängt sig med ända sedan de skapade den virala hitten Mumin Visar Allt. Trots det känns boken inte alls uttjatad, vilket många andra ungdomsböcker gör. Jag tror att alla kan känna igen sig i karaktärerna, ångesten och avskyn för skolmaten.

Zoo! för med sig helt nya insikter i hur det är att gå i högstadiet. Också äldre kan njuta av boken för precis som i animerade filmer bjuds det på skämt ämnade för vuxna med referenser som barn och unga kanske inte förstår. Ett exempel är en illustration där Atlas avbildas som Francisco de Goyas svarta målning: Saturnus slukar sin son. Man skrattar högt flera gånger när man läser, både åt skämten och Otsamos illustrationer.

Vad mer kan man säga? Korkea-Aho och Forsström har levererat igen. Nu sitter man bara hemma och väntar på att nästa bok ska dyka upp så att man äntligen kan få ett avslut på Atlas komplicerade kärleksliv och historien om alla hormonfyllda högstadieelever som kantar historien.

Tony Pohjolainen

Ted Forsström & Kaj Korkea-aho: Zoo! #2
Hjärtattack.
Illustrationer: Pentti Otsamo.
Förlaget, 2018

Virala genier och samhällspåverkan

Politik är en stor del av konceptet för Ted Forsström och Kaj Korkea-aho. Politiken gör Ted och Kajs humor djupare även om politiska motiv inte är det viktigaste, uppger den meriterade duon.

Ted Forsström och Kaj Korkea-aho har roat- Svenskfinland länge. Duon har skapat radio, teater, podcast och böcker. Allt började med webb-serien Mumin Visar allt, som drev vilt med Tove Janssons troll. Mumin var både i fyllan och körde dragrace. Efter bland annat ett stämningshot från Moomin Characters skapade radarparet sketchprogrammet Radio Pleppo som köptes av Yle. På senare år har det blivit två hyllade teaterpjäser, Pleppo Live och Pleppo Två! – Vi Mårar Åpå!.

Forsström har skapat nya ord i sina böcker, medan Korkea-aho har gett ut två kritikerrosade vuxenromaner. Deras senaste landvinningar är två ungdomsböcker: ZOO! Virala Genier och ZOO! #2 Hjärtattack.

Politik ger djup

Men finns det politik inbakat i humorn? Forsström och Korkea-aho tycker inte att politiska motiv är det viktiga men det är en stor del av humorn.

– Vitsar räcker inte. En person ska kunna skratta, sedan tänka tillbaka och fundera över vad de skrattade åt, menar Forsström.

– Allvar och humor hör ihop. Har man allvar med i humorn så blir det intressantare och djupare, tillägger Korkea-aho.

Båda anser att om man når en position som komiker i samhället ska man ta ställning.

– Det är en skyldighet. Humor är ett otroligt starkt verktyg för att påverka människor, säger Forsström.

– Över 16 000 personer såg våra föreställningar, det är inte många finlandssvenska pjäser som når en sådan publik. Då vill vi inte bara dra fjärtskämt. Vi vill säga något, säger Korkea-aho.

Förhoppningen har varit att publiken ska reflektera över varför de skrattat åt en osympatisk karaktär eller hemska åsikter.

– Alltid går det inte, folk skrattar bara för att det är kul just då. Men det räcker att vissa börjar reflektera över vad vi menar med ett skämt. Om det leder till en aha-upplevelse för någon är det värt det, säger Forsström.

För Korkea-aho har skapandet alltid baserats på en vilja att uttrycka sig själv och sin syn på samhället.

– Litteratur har makten att ändra på språket och hur vi tänker.

Opolitiska hem och hemliga röster

Både Forsström och Korkea-aho är uppvuxna i opolitiska hem. Hemma sades det att man inte ska tala om religion eller politik.

– Min mamma har aldrig berättat vem hon röstat på, säger Korkea-aho.

Han själv har röstat på båda sidor. I sitt första val röstade han på Kristdemokraterna och i senaste valet på Vänsterförbundet.

– Jag tänkte aldrig på höger- och vänsterfrågor när jag var ung. För mig handlade det om att man skötte sig själv och att ingen gör ditt arbete. Vilket är något som jag har tagit med mig hemifrån.

Österbotten, som är deras hemtrakt, har enligt duon alltid har varit ”mysigt högeraktigt”. Inte extremt, men en företagarhöger har varit viktig.

– Jag har kvar den inställningen, men samhället är onödigt högerinriktat. Det var resonemanget bakom min röst på Vänsterförbundet. Jag står inte för partiets alla värderingar och politiska åsikter men jag ville med min röst styra samhället lite vänsterut, säger Korkea-aho.

Han är ändå ytterst försiktig med att positionera sig själv.

– Det har att göra med att jag i flera år var idiot-kristen. När man har upplevt en sådan tillvaro så vill man inte tro att det bara finns en väg att gå.

Forsström har däremot alltid varit politiskt oengagerad. I allmänhet har han bara tyckt att djuren ska ha det bra.

– Det ändrade sig när jag fick barn. Nu vill jag att barn och djur ska ha det bra.

Värt att anpassa sig

Ted och Kajs humor har inte alltid varit politiskt korrekt. Delvis beror det på att de i början var väldigt unga och oskyldiga. Diskussionen kring korrekthet har också förändrats sedan de skapade Radio Pleppo.

– Det finns mycket i Pleppo som jag aldrig skulle stå för i dagens läge, menar Forsström.

– Bakom den humorn fanns det verkligen inte något politiskt utan vi försökte vara så roliga som möjligt. Vi producerade en halvtimme sketcher i veckan och måste hela tiden komma på nya grejer, tillägger Korkea-aho.

Båda menar ändå att man som underhållare har en skyldighet att anpassa sig till samhället. Att röra sig på gränserna och testa vad som är okej men ändå hålla respekten.

– Komiker som i dagens läge klagar över att deras material inte funkar är värst. Du måste som komiker reflektera samhället. Det är det samhället du ska få att skratta, menar Forsström.

När det kommer till frågan om komiker får skämta om allt tar Korkea-aho upp Henrik Schyffert. Han har på scen gjort det till en del av sin show att säga sådant man inte får säga.

– Man kan skratta åt en idé men om någon står och säger något på allvar och inte visar medvetenhet blir det fel. Det är en svår fråga och det förändras med tiden. Sedan jag blev pappa har jag mycket svårare med allt som rör barn. Jag förstår hur det är att vara förälder. Vissa saker är inte okej. Det är första gången jag upplevt det, säger Forsström

Politiskt poddande

Podcasten som duon producerar består av oplanerade samtal. Ibland har de saker förberedda, men det handlar alltid om vad de själva tycker är viktigt just då. De planerar inte att tala om politik men eftersom podden funnits i tre år kommer vissa saker naturligt. Korkea-aho vill ofta tala om djup och åsikter medan Forsström håller det lättare.

Enligt Forsström lämpar sig de olika plattformerna för olika slags innehåll och tonläge.

– Om jag skriver en kolumn har jag ett tydligt ställningstagande. Men om vi skriver en sketch vill jag i första hand att det ska vara roligt. I vår senaste föreställning kritiserade vi den blinda religiositeten i österbottniska kretsar. Där hade vi definitivt ett öppet politiskt ställningstagande. Vi förespråkade öppenhet och nya tankar. Det var inte showens viktiga del men det var viktigt att det var med, säger Forsström.

text & foto Tony Pohjolainen

Journalister lever farligt i Ryssland – bättre ställt i Baltikum

Det stort uppmärksammade iscensatta mordet på den ryska journalisten Arkadij Babtjenko i slutet av maj satte på nytt strålkastarna på journalisters säkerhet i Ryssland med närområden.

Den ukrainska säkerhetstjänstens operation och den dramatiska presskonferensen där det avsöljades att Babtjenko lever inträffade samtidigt som en internationell konferens om yttrandefrihet, Speaking is Silver, ordnades på Hanaholmens kulturcentrum i Esbo. Konferensens fokus var på pressfriheten i Ryssland, Ukraina och Baltikum.

Först lite siffror: i Ryssland har 5 journalister fängslats år 2018, i Ukraina tre stycken. Under åren 2008–2018 har 11 journalister dödats i Ryssland och 11 i Ukraina, detta enligt organisationen Comittee to Protect Journalists.  På den ryska tidningen Novaya Gazetas redaktion hänger sju porträtt på journalister som mördats medan de jobbat för tidningen.

Organisationen Reportrar utan gränser ger varje år ut en lista på hur det är ställt med pressfriheten i 180 av världens länder. Estland ligger på 12:e plats, Lettland på 24:e plats, Litauen på 36:e plats, Ukraina på 101:e plats och Ryssland på 146:e plats.

Journalisten och politikern Sanita Jemberga som jobbar med grävande journalistik på den icke-vinstdrivande organisationen Re:Baltica säger att pressfriheten i Baltikum hela tiden blir bättre.

– I Lettland är medierna fria förutom de dagstidningar som tillhör de lokala oligarkerna. De är fria att skriva om vad som helst förutom oligarkerna. Jag tror inte att det handlar om att oligarkerna mutar dem men istället har de chefredaktörer som säger åt journalisterna vad de får och inte får skriva.

– Sovjets propagandamaskin försvann egentligen aldrig, säger Jemberga.

Det fanns en kort tid på 1990-talet då rysk tv var väldigt galen och modig. Sedan när Vladimir Putin tog över makten blev tv-politiken som under Sovjet-tiden igen, man bara kallade det för Ryssland.

Många ryska medier har tvingats flytta och flera journalister har flytt landet, för att slippa förföljelse. Meduza, som är en rysk nyhetswebbsida, flyttade sin verksamhet till Lettland för att undgå den ryska statens kontroll och minska risken för att journalisterna fängslas eller utsätts för hot.

Mark Teramae på Alexandersinstitutet i Helsingfors har forskat i det ukrainska medieklimatet.

– Precis som i Ryssland är tv det största mediet. Också i Ukraina styrs tv:n av staten, säger han.

Han tillägger att det som rapporteras och hur det rapporteras skiljer sig beroende på var i landet man är. Förutom de statliga tv-bolagen finns det andra mediebolag som inte ägs av staten. Enligt Teramae är de medierna dock inte alltid särskilt pålitliga.

– Det beror på vem som finansierar just den redaktionen. Ibland kan jag läsa något och undra om det faktiskt kan vara sant – och då är det antagligen inte det. Jag har många vänner och kolleger i Ukraina. När jag frågar dem om pålitligheten svarar de att man måste vara försiktig med vad man skriver. I värsta fall blir man av med jobbet.

Teramae menar att ingen bryr sig om vad som publiceras om kultur och musik. Särskilt inte på nätet, det är bara om det blir politiskt som reportern får se sig över axeln.

text & foto Tony Pohjolainen

En jobbig och makalös ordshow

Stefan Hammarén, den finlandssvenska författaren som är kultförklarad i Sverige men nästan helt oläst i Finland, har nu skrivit en bok om hur det är att vara en loser när det kommer till författarskap. Loserförfattarfabriken är Hammaréns trettonde bok.

Hammarén vann för tre år sedan Längmanska kulturfondens pris i Sverige. Här verkar hans böcker inte att passa in. Man kan ju tycka att det är synd, men det är inte utan orsak som Hammarén gång på gång blivit refuserad.

Det betyder inte att den här boken, Loserförfattarfabriken, inte skulle gå att uppskatta, men jag förstår mig inte på den. Författaren har kallats för extremist och ekvilibrist. De påståendena håller jag med om. Jag har aldrig sett något liknande förut. Hammarén skriver nämligen inte som vanliga författare och använder inte punkt och komma, istället verkar det som att han spyr ut allting på pappret och inte har tid att tänka på sådana petitesser.

Boken är jobbig och i början var jag emot den. Inte bara på grund av språket utan också på grund av formen. Tänk er två normalstora pocketar, lägg den ena ovanför den andra så att de bildar en enda avlång bok. Tänk dig nu att du försöker hitta ett bekvämt sätt att hålla i den medan du läser.

Man kan kalla boken en självbiografi, mer eller mindre i alla fall. Hammarén blir anställd på Loserförfattarfabriken där ingen måste prestera något, i motsats till hur det är för andra författare. Där sitter han sedan i ett oändligt kontorslandskap med andra skribenter som röker, dricker och försöker få kvinnor i säng.

Att försöka diskutera handlingen djupare än så är både omöjligt och lönlöst. Den saknar helt den röda tråd som vi är vana vid. Boken är inte till för dem som vill ha en trevlig bok att krypa upp i soffan med.

Loserförfattarfabriken är omöjlig att hålla i för länge åt gången. Emellanåt måste man lägga den ifrån sig för att samla sina tankar, försöka få rätsida på vad man just har läst och tampas med migränen som boken frambringar.

Jag inser att jag låter negativ, samtidigt som jag vet att boken kommer att få läsaren att skratta på flera ställen och då också högt. Men inte länge för boken är inte bara svårläst, den beskriver också en väldigt mörk och dyster tillvaro. Det som kan sägas till Hammaréns försvar är att sättet på vilket han målar bilder med språket får en att falla platt till föga bland all ordknyppling.

Att avfärda boken som underlig konst som ingen kan förstå, vore ett misstag. Det är som att avfärda avantgardebandet The Residents. Man kan aldrig vara riktigt säker på vad de håller på med, men trots det blir man indragen i deras underliga och makalösa show. Det samma gäller ifråga om Loserförfattarfabriken. Även om man inte läser hela boken, utan bara då och då plockar upp den och på måfå väljer ut några sidor åt gången, är det värt det. Jag kanske inte förstår mig på boken men jag kan definitivt uppskatta den. Den ger en ny insikt i vad litteratur kan vara och hur nån kan skapa något så jävla underligt med en skrivmaskin.

Text Tony Pohjolainen
Bilden på Hammarén saxad ur Ny Tids arkiv 2006, foto: Janco Karlsson. I fonden Puutuva Purje av Seppo Arina. 

Stefan  Hammarén: Loserförfattarfabriken.
h:ström, 2017.

Våfflande kändisar

Ted Forsström och Kaj Korkea-Aho har länge varit något av humorns spjutspetsar i Svenskfinland.

Kaj Korkea-Aho är för en äldre publik främst känd som romanförfattare, medan Ted Forsström gissningsvis är mer känd för en yngre finlandssvensk publik via sitt jobb som programvärd på Radio X3M och sina humoristiska nyordböcker. För mer än 10 år sedan blev duon kultförklarad via Youtube-serien Mumin Visar Allt och sketchprogrammet Radio Pleppo på Yle X3M – ända sedan dess har Ted & Kaj varit centrala figurer inom den finlandssvenska humorn. Nu tar duon klivet över till ungdomslitteraturen med boken: Zoo! #1:Virala Genier.

Boken handlar om en åttondeklassist vid namn Atlas. Tillsammans med sin kompis Elliot – som nyligen flyttat utomlands – gör pojkarna den tecknade webbserien Zoo!. I Atlas högstadieskola har en pojke som heter Justus hittat på ett nytt knep för att få virala hits på webben. Han kallar det för våffling eller waffling och det går ut på att bränna stjärten med ett våffeljärn.

”Vad ska man göra för att bli känd i dagens värld? 1. Trycka röven mot ett våffeljärn. 2. Filma den brända röven. 3. Ladda upp klippet.”

Läsaren får också på nära håll följa med valet av en ny klasspresident och Atlas har ställt upp med hjälp av sina vänner Miniturken och Sarah-Li. Sarah-Li är den första flicka som Atlas har haft längre eller någon som helst vänskap med. Under en knapp månads tid rapporterar Atlas flitigt åt Elliot om allt som händer i skolan och många gånger går det ut på att klaga över hur korkade alla som tittar på den nya virala hitten våffling är. Förutom allt som händer i Atlas liv har skolan precis fått en utbyteselev från Indien som heter Dharampreet. Ingen i skolan kan räkna ut ifall hen är en pojke eller flicka. Tydligen inte ens rektorn som enligt Atlas gör bort sig genom att upprepa Dharampreets namn och undviker orden han och hon allt vad han kan medan han presenterar Dharampreet under morgonsamlingen.

I sig själv är boken kanske mest riktad till pojkar, i början fixeras det väldigt mycket vid Atlas fascination av stora bröst och resten av humorn följer i liknande spår. Illustrationerna följer skämten väldigt nära och gör boken mycket lättläst. Den försöker helt enkelt locka unga i högstadieåldern till att för en stund slita ögonen från smarttelefonen och Snapchat och istället fastna i en bok. I bästa fall kan denna bok vara inkörsporten till litteraturens underbara värld för dem som i vanliga fall inte läser. Man känner igen många av de tankar man hade i högstadieåldern trots att boken utspelar sig i dagens värld.

Det är nästan så att man vill bli ungdom igen för att få uppleva Zoo! – en bok om Atlas och en liten webbserie om djur och ångesten och nervositeten man kan ha i högstadieåldern.

Tony Pohjolainen

Ted Forsström & Kaj Korkea-Aho:
Zoo! #1: Virala Genier.
Förlaget, 2017.