Alla inlägg av Tony Pohjolainen

Journalister lever farligt i Ryssland – bättre ställt i Baltikum

Det stort uppmärksammade iscensatta mordet på den ryska journalisten Arkadij Babtjenko i slutet av maj satte på nytt strålkastarna på journalisters säkerhet i Ryssland med närområden.

Den ukrainska säkerhetstjänstens operation och den dramatiska presskonferensen där det avsöljades att Babtjenko lever inträffade samtidigt som en internationell konferens om yttrandefrihet, Speaking is Silver, ordnades på Hanaholmens kulturcentrum i Esbo. Konferensens fokus var på pressfriheten i Ryssland, Ukraina och Baltikum.

Först lite siffror: i Ryssland har 5 journalister fängslats år 2018, i Ukraina tre stycken. Under åren 2008–2018 har 11 journalister dödats i Ryssland och 11 i Ukraina, detta enligt organisationen Comittee to Protect Journalists.  På den ryska tidningen Novaya Gazetas redaktion hänger sju porträtt på journalister som mördats medan de jobbat för tidningen.

Organisationen Reportrar utan gränser ger varje år ut en lista på hur det är ställt med pressfriheten i 180 av världens länder. Estland ligger på 12:e plats, Lettland på 24:e plats, Litauen på 36:e plats, Ukraina på 101:e plats och Ryssland på 146:e plats.

Journalisten och politikern Sanita Jemberga som jobbar med grävande journalistik på den icke-vinstdrivande organisationen Re:Baltica säger att pressfriheten i Baltikum hela tiden blir bättre.

– I Lettland är medierna fria förutom de dagstidningar som tillhör de lokala oligarkerna. De är fria att skriva om vad som helst förutom oligarkerna. Jag tror inte att det handlar om att oligarkerna mutar dem men istället har de chefredaktörer som säger åt journalisterna vad de får och inte får skriva.

– Sovjets propagandamaskin försvann egentligen aldrig, säger Jemberga.

Det fanns en kort tid på 1990-talet då rysk tv var väldigt galen och modig. Sedan när Vladimir Putin tog över makten blev tv-politiken som under Sovjet-tiden igen, man bara kallade det för Ryssland.

Många ryska medier har tvingats flytta och flera journalister har flytt landet, för att slippa förföljelse. Meduza, som är en rysk nyhetswebbsida, flyttade sin verksamhet till Lettland för att undgå den ryska statens kontroll och minska risken för att journalisterna fängslas eller utsätts för hot.

Mark Teramae på Alexandersinstitutet i Helsingfors har forskat i det ukrainska medieklimatet.

– Precis som i Ryssland är tv det största mediet. Också i Ukraina styrs tv:n av staten, säger han.

Han tillägger att det som rapporteras och hur det rapporteras skiljer sig beroende på var i landet man är. Förutom de statliga tv-bolagen finns det andra mediebolag som inte ägs av staten. Enligt Teramae är de medierna dock inte alltid särskilt pålitliga.

– Det beror på vem som finansierar just den redaktionen. Ibland kan jag läsa något och undra om det faktiskt kan vara sant – och då är det antagligen inte det. Jag har många vänner och kolleger i Ukraina. När jag frågar dem om pålitligheten svarar de att man måste vara försiktig med vad man skriver. I värsta fall blir man av med jobbet.

Teramae menar att ingen bryr sig om vad som publiceras om kultur och musik. Särskilt inte på nätet, det är bara om det blir politiskt som reportern får se sig över axeln.

text & foto Tony Pohjolainen

En jobbig och makalös ordshow

Stefan Hammarén, den finlandssvenska författaren som är kultförklarad i Sverige men nästan helt oläst i Finland, har nu skrivit en bok om hur det är att vara en loser när det kommer till författarskap. Loserförfattarfabriken är Hammaréns trettonde bok.

Hammarén vann för tre år sedan Längmanska kulturfondens pris i Sverige. Här verkar hans böcker inte att passa in. Man kan ju tycka att det är synd, men det är inte utan orsak som Hammarén gång på gång blivit refuserad.

Det betyder inte att den här boken, Loserförfattarfabriken, inte skulle gå att uppskatta, men jag förstår mig inte på den. Författaren har kallats för extremist och ekvilibrist. De påståendena håller jag med om. Jag har aldrig sett något liknande förut. Hammarén skriver nämligen inte som vanliga författare och använder inte punkt och komma, istället verkar det som att han spyr ut allting på pappret och inte har tid att tänka på sådana petitesser.

Boken är jobbig och i början var jag emot den. Inte bara på grund av språket utan också på grund av formen. Tänk er två normalstora pocketar, lägg den ena ovanför den andra så att de bildar en enda avlång bok. Tänk dig nu att du försöker hitta ett bekvämt sätt att hålla i den medan du läser.

Man kan kalla boken en självbiografi, mer eller mindre i alla fall. Hammarén blir anställd på Loserförfattarfabriken där ingen måste prestera något, i motsats till hur det är för andra författare. Där sitter han sedan i ett oändligt kontorslandskap med andra skribenter som röker, dricker och försöker få kvinnor i säng.

Att försöka diskutera handlingen djupare än så är både omöjligt och lönlöst. Den saknar helt den röda tråd som vi är vana vid. Boken är inte till för dem som vill ha en trevlig bok att krypa upp i soffan med.

Loserförfattarfabriken är omöjlig att hålla i för länge åt gången. Emellanåt måste man lägga den ifrån sig för att samla sina tankar, försöka få rätsida på vad man just har läst och tampas med migränen som boken frambringar.

Jag inser att jag låter negativ, samtidigt som jag vet att boken kommer att få läsaren att skratta på flera ställen och då också högt. Men inte länge för boken är inte bara svårläst, den beskriver också en väldigt mörk och dyster tillvaro. Det som kan sägas till Hammaréns försvar är att sättet på vilket han målar bilder med språket får en att falla platt till föga bland all ordknyppling.

Att avfärda boken som underlig konst som ingen kan förstå, vore ett misstag. Det är som att avfärda avantgardebandet The Residents. Man kan aldrig vara riktigt säker på vad de håller på med, men trots det blir man indragen i deras underliga och makalösa show. Det samma gäller ifråga om Loserförfattarfabriken. Även om man inte läser hela boken, utan bara då och då plockar upp den och på måfå väljer ut några sidor åt gången, är det värt det. Jag kanske inte förstår mig på boken men jag kan definitivt uppskatta den. Den ger en ny insikt i vad litteratur kan vara och hur nån kan skapa något så jävla underligt med en skrivmaskin.

Text Tony Pohjolainen
Bilden på Hammarén saxad ur Ny Tids arkiv 2006, foto: Janco Karlsson. I fonden Puutuva Purje av Seppo Arina. 

Stefan  Hammarén: Loserförfattarfabriken.
h:ström, 2017.

Våfflande kändisar

Ted Forsström och Kaj Korkea-Aho har länge varit något av humorns spjutspetsar i Svenskfinland.

Kaj Korkea-Aho är för en äldre publik främst känd som romanförfattare, medan Ted Forsström gissningsvis är mer känd för en yngre finlandssvensk publik via sitt jobb som programvärd på Radio X3M och sina humoristiska nyordböcker. För mer än 10 år sedan blev duon kultförklarad via Youtube-serien Mumin Visar Allt och sketchprogrammet Radio Pleppo på Yle X3M – ända sedan dess har Ted & Kaj varit centrala figurer inom den finlandssvenska humorn. Nu tar duon klivet över till ungdomslitteraturen med boken: Zoo! #1:Virala Genier.

Boken handlar om en åttondeklassist vid namn Atlas. Tillsammans med sin kompis Elliot – som nyligen flyttat utomlands – gör pojkarna den tecknade webbserien Zoo!. I Atlas högstadieskola har en pojke som heter Justus hittat på ett nytt knep för att få virala hits på webben. Han kallar det för våffling eller waffling och det går ut på att bränna stjärten med ett våffeljärn.

”Vad ska man göra för att bli känd i dagens värld? 1. Trycka röven mot ett våffeljärn. 2. Filma den brända röven. 3. Ladda upp klippet.”

Läsaren får också på nära håll följa med valet av en ny klasspresident och Atlas har ställt upp med hjälp av sina vänner Miniturken och Sarah-Li. Sarah-Li är den första flicka som Atlas har haft längre eller någon som helst vänskap med. Under en knapp månads tid rapporterar Atlas flitigt åt Elliot om allt som händer i skolan och många gånger går det ut på att klaga över hur korkade alla som tittar på den nya virala hitten våffling är. Förutom allt som händer i Atlas liv har skolan precis fått en utbyteselev från Indien som heter Dharampreet. Ingen i skolan kan räkna ut ifall hen är en pojke eller flicka. Tydligen inte ens rektorn som enligt Atlas gör bort sig genom att upprepa Dharampreets namn och undviker orden han och hon allt vad han kan medan han presenterar Dharampreet under morgonsamlingen.

I sig själv är boken kanske mest riktad till pojkar, i början fixeras det väldigt mycket vid Atlas fascination av stora bröst och resten av humorn följer i liknande spår. Illustrationerna följer skämten väldigt nära och gör boken mycket lättläst. Den försöker helt enkelt locka unga i högstadieåldern till att för en stund slita ögonen från smarttelefonen och Snapchat och istället fastna i en bok. I bästa fall kan denna bok vara inkörsporten till litteraturens underbara värld för dem som i vanliga fall inte läser. Man känner igen många av de tankar man hade i högstadieåldern trots att boken utspelar sig i dagens värld.

Det är nästan så att man vill bli ungdom igen för att få uppleva Zoo! – en bok om Atlas och en liten webbserie om djur och ångesten och nervositeten man kan ha i högstadieåldern.

Tony Pohjolainen

Ted Forsström & Kaj Korkea-Aho:
Zoo! #1: Virala Genier.
Förlaget, 2017.

Träffsäkert om åtrå och depp i Östnyland

I sin debutbok En liten bok om nästan ingenting skildrar journalisten Mikael Crawford hur det är att växa upp på en liten ort i Finland. I boken får vi följa med hur det var att växa upp som tonårspojke, drömmande och längtande efter sitt första knull. Och man kan nästan tro att allt som Crawford berättar är sant.

Hur hade man det förr? Hur var det att växa upp på en liten ort i Östnyland, där det närmaste du kommer ett gym är några hantlar i ett svettigt omklädningsrum. Man kunde tro att antalet självmord och alkoholister är skyhögt och så är det också. Hur var det när biblioteket fick sina första datorer? Och så detta med sex, sex och ännu mera sex. Förutom så klart att ingen hade sex men alla pojkar gick likväl omkring med kåta tankar och runkade sig galna över flickorna som satt och tittade ut genom fönstret. Det närmaste man kommer sex är när en klasskamrat pullat en flicka på dansen och alla i tur och ordning får lov att dofta på fingret. Och vad hände med den stackars taxen?

Mer än så kan jag inte avslöja eftersom boken praktiskt taget läser sig själv. Det hela kulminerar i en sista historia om banktransaktioner och stöld, förföljelse i Thailand och till slut en paranoid eremit på en holme i Östnylands skärgård. Det är hela tiden väldigt tydligt vem som berättar sin historia. Det samma kan man inte säga om berättelsernas innehåll. Man är inte alltid riktigt säker på vad som händer eller om det alls händer.

Trots att boken heter En liten bok om nästan ingenting kunde titeln inte vara längre från sanningen. Boken är visserligen liten men handlingen är stor. Texten får en ibland att känna sig lite illa till mods, andra gånger mycket illa till mods. De korthuggna beskrivningarna går rakt på sak om hur det var på ”den” tiden och är ofta väldigt fula och framförallt väldigt träffsäkra. Med Crawfords sätt att skriva hade man ju hoppats på en mycket längre bok, för jag tror nog att författaren sitter på många fler historier. Det här är definitivt inte hans sista bok. Trots att boken definitivt är läsvärd ska man vara lite försiktig. Lite som  när de gäller de första skräckfilmerna man såg somliten ska man komma ihåg att allt för intensivt läsande kan leda till mardrömmar. Eller i detta fall kanske snarare ångest.

Oavsett om beskrivningarna av landsbygden och livet i byn är sanna eller inte, tvivlar man inte en sekund på att författaren har upplevt allt det här själv.

Tony Pohjolainen

Mikael Crawford: En liten bok om nästan ingenting.
Vilda förlag, 2017.

Tre frågor till Hanna-Marilla Zidan

Vänsterungas ordförande

1. Du har nu varit ordförande för Vänsterunga i tre månader. Vilka är Vänsterungas viktigaste målsättningar inom den närmaste framtiden?

– Vi satsar på att ge unga en bättre framtid. Det finns egentligen ingen annan politisk ungdomsgrupp som arbetar lika konkret för förändring som vi. Just nu jobbar vi med tre stora frågor: en bättre framtid för unga med fokus på miljöfrågor, att motarbeta den globala ojämlikheten och slutligen att förbättra arbetslivet för unga. Det sistnämnda handlar om att vi försöker ändra på den usla arbetsmarknaden. Nuförtiden erbjuds det mest kortvariga jobb eller oavlönad praktik. Det här måste det bli en ändring på.

2. Opinionsundersökningar under den senaste tiden tyder på att Vänster-förbundets stöd sjunker trots att regeringen är impopulär. Vad beror det på?

– Främst beror det på att vårt budskap ofta ljuder för döva öron. Trots att budskapet är väldigt tydligt lyckas till exempel De gröna mer appelera till människors känslor. Labour-partiet i Storbritannien talar om stora globala frågor på ett folkligt sätt. De talar om hur någonting påverkar just ”din” vardag. Vänsterförbundet talar om en alternativ framtid vilket är jättebra, men människor kan se det här som något avlägset och kanske inte alltid ser kopplingen till sin egen vardag. Men jag anser att utvecklingen är på väg mot det bättre och att Vänsterförbundet kommer att växa sig till det största vänsterpartiet i Finland.

3. Hur ser framtiden ut?

– Den ser ljus ut för vänstern särskilt nu när vi lämnat bakom oss den tid när den politiska utvecklingen sökte sig mot mitten. Vi har ett starkt budskap och folk kommer att inse att vi är ett bra alternativ för deras vardag. Jag tror att budskapet i framtiden kommer budskapet att träffa mitt i prick och främja partiets framfart och tilltagande popularitet.

Text: Tony Pohjolainen
Foto: Mariam Colley

Sain matkaluettavaksi Ny Tidin, jonka kannessa on yllätyksekseni Zidan x 2. 😀 #nytid #zidan

A post shared by Hanna-Marilla Zidan (@hannamarillaz) on