Alla inlägg av Ylva Larsdotter

Möt Birgitta Ulfsson

Det handlar om tonfall och närvaro, och en ärlighet som ibland bränner till. Ledorden är kärlek, lust och nyfikenhet, till de närmaste, till Finland och Sverige, men framförallt till teatern och skådespeleriet, som yrke och konstart. Det Birgitta Ulfsson berättar är unikt och underhållande, och kunde lätt bli skvallersmaskigt – plask plask i ankdammarna på båda sidor om Östersjön – men tack vare hennes integritet och raka tonfall blir det aldrig det.

Birgitta Ulfsson, en grand old lady inom Finlands och Sveriges teaterfält, återkommer gång på gång till hur viktigt det är att vara lyhörd och öppen, både på och utanför scenen. I samtalsboken Med och mot min vilja för hon och författaren Stig Hansén ett vindlande samtal om högt och lågt, då och nu, Sverige och Finland, teaterns möjligheter och begränsningar.

Hansén kommer så nära Ulfsson som det går. Jag kan tänka mig att det inte är så enkelt att komma Ulfsson in på livet, dels på grund av hennes integritet, men också det karismatiska och gladlynta kan stå i vägen. Det går undan helt enkelt. Det nödvändigt dova finns också där mellan raderna och det lämnas åt läsaren att ta vara på det. Tonen är genomgående öppenhjärtlig och hemlighetsfull på samma gång. Det är helt klart en värdig ersättare för de memoarer som hon själv aldrig kommer att skriva.

Jag både avundas och imponeras av Ulfssons rörlighet. Hon susar fram på cykel, reser, uppträder i Sverige och Finland, på två språk, hoppar över stenar på sin älskade sommarö, tar sig an nya sammanhang. Hon är bekväm i sin kropp, har inga komplex. Hon fyller 89 år i år. Naturligtvis pratar hon och Hansén om svårigheterna i livet, canceroperationerna skilsmässorna, uppbrotten.

Grunden är ändå okuvlighet och jäklar anamma av sällan skådat slag. Hon har gått och går sin egen väg. Lägg till hennes syn på vad teatern är och borde vara. Ulfsson vägrar att göra det hon själv inte tror på, hon tror orubbligt på teaterns som samtidsröst, politik, och som arena för motstånd. Därtill bjuds läsaren på anekdoter från finskt militärliv till de kulturella dråpligheter som kan uppstå mellan radarparet Sverige och Finland.

Vi serveras också ett stycke av 1900-talets finska, finlandssvenska och svenska teater- och kulturhistoria. På 1950-talet jobbade hon fram en alternativ scen på Lilla Teatern i Helsingfors, med bland andra Lasse Pyösti och Vivica Bandler, har spelat både Beckett och Tjechov. Det grämer mig att jag aldrig kommit mig för att se Lucas Svenssons Fosterlandet eller hennes visaftnar, fastän de spelat på scener nära mig.

Namn på författare, regissörer, skådespelare och andra slängs fram i en strid ström, och den läsare som vet allt om finskt och svenskt teaterliv får antagligen mest ut av boken. Andra få ha Biografiskt lexikon för Finland uppslagen. Upplägget med frågor och svar levandegör samtalet, och ger Hansén en tydlig närvaro. Det här kunde bli en bra podd, tänker jag en bit in i läsningen.

Med och mot min vilja är ett fint möte med en unik skådespelare och kulturpersonlighet. Hansén lyckas att hålla tonfallet rätt, vilket skapar ett unikt tidsdokument och ett stycke 1900-tals teaterhistoria, signerat Birgitta Ulfsson.

Text Ylva Larsdotter
Foto Sanna Liimatainen/CC/Kansallisteatteri

Stig Hansén: Birgitta Ulfsson –med och mot min vilja. Förlaget, 2017.

Det räcker inte att odla sin trädgård

– Är det här verkligen den bästa av världar? undrar Oblivias Timo Fredriksson och Annika Tudeer, som nu ger sin version av Voltaires satiriska pikareskroman Candide från 1759 på Svenska Teaterns Nickenscen.

I den driver Voltaire hejdlöst med det samtida 1700-talets Frankrike: hovet, prästerskapet, auktoriteter, men framförallt ifrågasätts filosofen Leibniz idé om att denna tillvaro är det bästa och att allt som händer sker på bästa sätt.

Tudeer och Frediksson plockar upp Candide i en samtid som är allt annat än förnuftig och rationell och gör sin egen version av den. Genom den visar de på vår tids förvränga självbilder och orättvisor och att pekar på att nej, det räcker faktiskt inte att odla sin egen trädgård för det slutar enbart i egocentrering och självupptagenhet.

Det är en fröjd att ta del av Tudeers och Fredrikssons avskalade men vassa ironi, fysiska närvaro, där de med små gester och miner förklarar en hel värld. Sällan har jag sett en bättre gestaltning av en fontän eller spykänslan av att ha druckit för mycket sockervatten i Eldorado.

Det här är performacegruppens första barnföreställning rekommenderad för åttaåringar och äldre och som barnteater fungerar den riktigt bra. Fredriksson och Tudeer fångar det tragiska genom att lyfta fram det absurda, överdrivna i Kunigundas avskurna skinka, jordbävningen i Lissabon – svåra ämnen, barn som är en del av barnens värld.

Summa summarum är Oblivias föreställning om Candide en fruktbar lek med en av världslitteraturens klassiker och framförallt visar den på dess aktualitet idag.

Ylva Larsdotter

Candide. Svenska Teatern, Nickenscenen. Spelar till och med den 12.5. Dramaturgi: Harriet Abrahamsson. Devising: Timo Fredriksson, Annika Tudeer. Ljus, visualisering: Pekka Pitkänen. Ljud: Markus Heino. Dräkter: Mi Duncker. På scenen: Timo Fredriksson, Annika Tudeer.

Genom staden och decennierna

Det sjuder och rör på sig i Helsingfors just nu – mer än på länge skulle jag säga. Nya stadsdelar växer fram, den kulturella, sociala, ekonomiska tillväxten är stor. Helsingfors ligger högt på internationella reseguiders listor för attraktiva resmål under kommande år. Kortfattat: Helsingfors är en stad i framkant och förändringarna går snabbt.

Därför finns det skäl att stanna upp, blicka tillbaka för att minnas och fånga staden, såsom den en gång var. Det är det som Joakim Groth illustrerar i föreställningen Retro som under våren spelas på Lilla Teatern i Helsingfors. För lika mycket som det är en berättelse om de två huvudpersonernas liv och kärlek från 1970-talet fram till mitten av 2000-talet, är det också en föreställning om Helsingfors då och nu ur ett finlandssvenskt perspektiv. Groth zoomar in tidsbilder, förmår fånga det flyktiga. Grundfrågorna som ställs är existentiella: vad blev det av ungdomens drömmar och förhoppningar? Vad är på riktigt viktigt? Ska vi följa konventionerna och leva för andras värderingar och förväntningar?

Med start i det glada och blommiga 1970-talets ungdomliga optimism och framåtanda får vi följa Kias (Linda Zilliacus) och Kaides (Sampo Sarkola) relation över decennierna. Ett förhållande som inte på något vis är självklart eller en dans på rosor. Livet händer, Helsingfors händer och världen händer. Zilliacus spelar en lyckad kombination av begär och integritet hos Kia. Sarkola låter i sin tur Kaide åldras med värdighet och lugn, då ungdomskärlek blir kärlek på äldre dar.

När de träffas är Kia en glad och flörtig skådespelarstuderande, Kaide en mer tystlåten ung man som vill bli författare. På väggen Lenin och Patti Smith. I korta scener läggs år till år.

Dialogen är snärtig, referenserna till dåtidens mode, musik, litteratur haglar. ”Klassiska” finlandssvenska institutioner – inte minst Lilla Teatern själv – får sig olika verbala kängor. Igenkänningsfaktorn hos publiken är uppenbarligen hög – åtminstone om jag tolka nivån på skratten rätt. För detta är en pjäs som vinner på att man är insatt i det finlandssvenska rummet och strukturerna i Helsingfors och högst antagligen att man var barn av sin tid anno dazumal.

Pjäsen använder sig av och leker med tidstypiska markörer, inredning och klichéer, slagorden, musiken, 1980-talets punkfrisyrer. En extra eloge för musiken i föreställningen, som kryddar de korta scenerna. Om man tog ett skutt till 2017, så vore en Spotifyspellista för föreställningen på sin plats.

Inte att förglömma är också den brokiga skaran av Kias och Kaides vänner och familj, som löper in och ut ur pjäsen och utgör en tydlig och absolut nödvändig fond för Kia och Kaides relation. Kajsa Ek, Samuel Karlsson, Iida Kuningas, Matti Raita och Joachim Wigelius spelar alla flera olika karaktärer, som inte minst visar Helsingfors och tiden i förändring, och samtliga gör det mycket skickligt. Ledorden är systerskap och broderskap. Man står upp för och hjälper varandra, precis som i kollektiven de en gång bodde i.

Som bekant finns det också ett Svenskfinland utanför Ring III:an, som i föreställningen behandlas alltför löjeväckande och stereotypt. Kaides flytt till Österbotten och familjebildande med Lisebeth schabblas bort.

Helheten är dock en underhållande, mångdimensionell och bitvis dråplig helaftonsföreställning för den som vill ha ett stycke finlandssvensk samtidshistoria, som utgår ifrån ett helsingforsiskt perspektiv och där högt kulturellt och socialt kapital är av största vikt.

Ylva Larsdotter

Retro. Text och regi: Joakim Groth. I rollerna: Linda Zilliacus, Sampo Sarkola, Iida Kuningas, Samuel Karlsson, Kajsa Ek, Matti Raita, Joachim Wigelius. Scenografi och dräkter: Markus Packalén. Ljus: Ville Aaltonen. Ljud: Antero Mansikka. Smink och peruk: Henri Karjalainen. Lilla Teatern, premiär 1.2.

Klaustrofobisk på ett alltför ljust och hett Sicilien

I Negar Nasehs senaste roman De fördrivna sätter den tryckande hettan människorna på prov. Ylva Larsdotter träffade författaren på Sigtuna Litteraturfestival för ett samtal om vänskap, skrivprocesser och varför hon vägrar skriva Facebook i en roman.

På Sigtuna Stiftelsen finns en massa fönstersmygar och små kabinett. Trappor slingrar sig uppåt och nedåt. Korridorer leder in i huset och bort igen. Här finns rum att gå vilse i. Rum att vila i. Rum för samtal eller kontemplation. Överallt är fåtöljer och soffgrupper utplacerade, som gjorda för att ta en paus och slumra till i. Som dagbäddar – ett föremål – eller till och med ett tillstånd – som spelade en viktig roll i Negar Nasehs debutbok Under all denna vinter (2014). Som egentligen inte är en bok utan två eftersom den också består av essän I väntan på regnet skriver jag, där hon berättar om  sin skrivprocess.

Det är ett livligt veckoslut i den lilla staden vid Mälaren. Den årliga litteraturfestivalen pågår som bäst och på Stiftelsen avlöser författarintervjuerna och seminarierna varandra. Ändå råder här ett behagligt lugn.

Negar Naseh är här för att tala om sin senaste bok De fördrivna som utkom i våras. Vi slår oss ned i en av de små soffgrupperna och konstaterar att dagbäddarna borde få en renässans. I hennes böcker är sömn, vakenhet och gränslandet mellan dem genomgående teman och något som hennes karaktärer på det ena eller andra sättet förhåller sig till. Vissa mer än andra.

– Miriam i boken är narkosläkare och i det närmaste besatt av hur, när och varför den lilla dottern sover. Frågan är hur verklighetstillvänd hon är när hon hela tiden analyserar dotterns sovvanor. Hon utnyttjar hela sin arsenal av mediciner och expertkunskap om kroppens olika tillstånd. Hon är väldigt manipulativ. Samtidigt onåbar. Jag tänkte på en scen i Lars von Triers Antichrist då jag jobbade fram Miriam. Det är när det kommer fram att mamman, Charlotte Gainsbourg, inte är den ”goda” modern. Tvärtom. Hon sätter medvetet på pojken fel sko på fel fot och för små skor för att han inte ska kunna gå ordentligt. En stark kärlek, men den är inte till för en annan människa. Snarare handlar det om makt och kontroll, säger Naseh.

I landskapets våld

De fördrivna utspelar sig på den sicilianska landsbygden, där den lilla familjen bestående av konstnären Filip, narkosläkaren och forskaren Miriam och deras lilla dotter Olivia, har köpt ett hus. Doft av mimosa. Smakfullt inredd ateljé. En värme som borrar sig in i allt. Medelhavet inte långt borta. Det skulle lätt kunna bli klichéartat om det inte vore för det klaustrofobiska tillstånd som skrivs fram på en stram prosa, som borrar sig in under huden. Naseh skriver skickligt och med psykologisk känslighet fram sprickorna i familjens tillvaro.

Båda hennes böcker utspelar sig – om inte i periferin – så på landsbygden, som för en urban medelklass kan framstå som exotisk: Västerbottens inland respektive Sicilien.

– Jag har ingen personlig koppling och kan egentligen väldigt lite om det här plasterna, men jag är fascinerad av områden där mark har brukats i århundranden. Samtidigt har människan inte lämnat så mycket spår. De är ett slags arkaiska landskap. I båda mina böcker har personerna som flyttat dit lite förståelse för platsens själ. I den första flyttar romanpersonen med sin pojkvän och får på köpet stillheten och bristen på insyn. I De fördrivna flyttar familjen till ett vackert hus i ett storslaget jordbrukslandskap på en anrik ö. De är omgivna av ett herdelandskap som många nordeuropéer suktar efter och drömmer om. Samtidigt är det en mycket ovänlig plats. Dels rent fysiskt, det är otroligt hett och varmt nästan hela tiden, vilket plågar familjen på olika sätt. Dels är Sicilien en central plats för det tragiska och katastrofala som händer på Medelhavet, säger Naseh.

Det slår mig hur mycket klimatet påverkar karaktärerna både fysiskt och psykiskt i båda böckerna. I Under all denna vinter kölden och mörkret. Nu är det istället motsatsen: ljuset och värmen.

– Jag har väldigt svårt att skapa handling. I stället fokuserar jag på och är intresserad av stämningar och känslotillstånd. Hur naturen omkring påverkar människorna. Det är det som jag tycker är roligt att skriva fram. I De fördrivna ser jag hettan som en egen kropp, nästan som en egen karaktär som är medskapare i det som sker, berättar Naseh.

En nyckelscen är när familjen och deras vänner har en dag på stranden. Kvinnan i den andra familjen beskriver vägen ned till stranden som ett ”sammanbitet lidande”.

På några få sidor lyckas Naseh fånga flera olika slags ljus och hetta. Här blir det också tydligt vad ljuset gör med människorna och platsen. Ett skarpt vitt sken på en blå himmel med en sol som gassar ned kan vara lika skrämmande som det mörkaste mörker.

Ett duraskt projekt

Den stigande temperaturen gör Miriam märkligt avstängd, tung, och med den ökar också hennes sprit-och cigarettkonsumtion. Hon går omkring i en lågintensiv fylla genom hela berättelsen. Jag tänker både en och två gånger att hur ska det gå för den lilla Olivia, för trots parets goda intentioner om jämställt föräldraskap är det Miriam som bär huvudansvaret.

Filip går upp i sitt konstnärskap, men är också han märkligt avstängd. Inte ens när han följer med vännen Ashkan till Lampedusa tar han in vad som händer i Medelhavet som har förvandlats till dödens hav. Snarare finns här en genomgående känsla av tristess och livsleda. Jag kommer att tänka på den lågintensiva väntan hos Marguerite Duras.

– Det stämmer. De små hästarna i Tarquinia har gjort ett starkt intryck på mig. Man kan säga att jag  jobbat utifrån samma modell som Duras gör i den. Samma upplägg: två par, strand, semester. I den har en pojke trampat på en mina och dött. Hans föräldrar vägrar acceptera hans död. Kriget finns med, men skrivs inte ut. Samtiden hos Duras har ingen röst, saknar markörer. På samma sätt finns de fördrivna inte heller med i min bok – om man tänker på dem som båtflyktingar, vill säga.

Jag förundras över att det lyckas så väl och att hon lyckas – på duraskt vis – vara både samtida och  tidlös. I en annan bok skulle Filip och Miriam kunna vara kung och drottning på sociala medier där nere i den italienska drömmen. Han med sin konst, hon med sin inredning och dottern på axeln. Medelhavet och bergen som fond. I stället är de nästan inte alls uppkopplade.

– Vet du vad? Jag har tänkt på det själv. Det har att göra med att jag inte kan förmå mig att skriva ordet ”Instagram” i en bok. Eller ”Facebook”. De är så tidsspecifika. Till och med mobiltelefoner känns jobbiga att ta med. Jag vill göra mina berättelser tidlösa, obundna, klassiska. Att ha med det skulle förstöra det. Jag har också så svårt med själva fenomenet. Det känns så smått på något vis. Personligen går jag mer mot att skaffa en Nokia 3110 med en veckas batteritid.

Medelklassens exil

Ett annat starkt tema är vänskap och socialt umgänge. Varför vi umgås med vissa personer och vad det innebär att vara vänner. Filip och Miriam får besök av Ashkan och Erika. Filip och Ashkan har mer eller mindre vuxit upp tillsammans. Miriam och Erika förhåller sig mer distanserat.

– Min generation skiljer sig från äldre på det sättet att för dem fanns det skillnader i värderingar och åsikter som gjorde att man inte kunde umgås. För många yngre idag – särskilt för den urbana medelklassen – handlar det om att vara försonande, accepterande och överslätande. Konflikter och olika åsikter anses jobbiga. Fast man har olika värdegrunder fortsätter man att umgås, försöker nästan desperat hitta likheter. I det borgerliga projektet med familjebildning, goda inkomster och så vidare, finns det inte utrymme för vänskap som skaver. Allt ska kunna relateras till en själv och kunna kopplas till olika identitetsmarkörer. Däremot får det inte bränna på riktigt, förklarar Nagar.

– Ashkan däremot skiljer sig från de andra. Om han får mothugg tycker han det är OK och det gör honom skärpt och triggad. Det är därför Miriam blir så sårad av hans kommentar om ”den vita människans melankoli”. Miriam söker inte vänskap på det traditionella sättet. Hon är till exempel inte i behov av väninnor. Både hon och Filip är kontaktlösa. De lever nära varandra, är beroende av varandra, men lever ändå förbi varandra.

Titeln, De fördrivna, gäckar mig. Det skulle vara lätt att tro att den enbart syftar på båtflyktingar och migration. Men lika mycket tycks den hänvisa till Miriam och Filip och en medelklass som lever med skygglappar för ögonen, utan att inse att världens händelser har hunnit i fatt dem. De lever inte alls sin dröm i ett hus i Italien, utan är just fördrivna, i exil.

I den drygt hundra sidor långa essän om skrivande som ingick i debutboken resonerar Naseh om skrivande, om liv, läsning och mor-dotterrelationer. Hur ser då det dagliga arbetet ut?

  Jag är skriver snabbt. Ofta är det en person som på något vis presenterar sig för mig, till exempel i en bild, och på något vis förstår jag att jag ska följa med. Då försöker jag skapa obruten tid för skrivande. För De fördrivna blev det 4–5 månader under sommaren 2014. Det är så oerhört skönt, en lättnad att inte behöva tänka på annat. Jag behöver inte vara på platsen där boken utspelar sig för att skriva. Det kan till och med vara bra att inte vara där, tänker jag. Jag var på Sicilien i november 2014 för att jobba med slutmanuset, men det var hemskt. En av mitt livs värsta resor. Att skriva är ett tillstånd, en plats.

Vi säger farväl utanför Sigtuna Stiftelsen. Det är lite kyligare i luften och ljuset skiftar hela tiden. Under all denna sommar så finns det också mycket vinter i oss. Den tiden på året då vi behöver dagbäddar för vila och eftertanke.  

Text & foto: Ylva Larsdotter

Äventyr noir på Svenska Teatern i höst

Dunder och brak. Femton gastar på död mans kista. Guldskatter att hitta, hämnd och ond bråd död. Det går undan på Svenska Teaterns stora scen i höst, då man sätter upp Robert Louis Stevensons klassiska äventyrssaga Skattkammarön i regi av Paul Garrington.

”Är de inte riktigt kloka”, viskar sjuåringen bredvid mig, då ett knivslagsmål pågår för fullt uppe på scenen. Skattkammarön är ett fulländat äventyr från början till slut. En gränsöverskridande äventyrsberättelse med fart och fläkt men också mystisk, dunkel och på sina ställen svår att förstå.

Om originalet från 1883 är en så kallad ”pojkäventyrsroman” så lyckas Bryony Laverys dramatisering göra berättelsen till en modern, gränsöverskridande historia, utan att för den sakens skull ge avkall på tidsmarköerna. Det är oerhört lyckat grepp att låta protagonisten Jim Hawkings Jr vara en flicka, här förträffligt spelad av Misa Lommi. Jim vägrar att låta sig förminskas eller avskräckas utan tar för sig, låter männen förstå att flickor inte behöver daltas med utan också har rätt att se världen. Samtidigt är hon mångdimensionell. Modig ibland, stöddig ibland, ensammast i världen ibland.

De flesta känner till berättelsen: Den unga Jim jobbar på sin farmors (Sue Lemström) värdshus och tillsammans hankar de sig fram. En dag dyker den argsinte sjörövaren Bill Bones (Niklas Häggblom) upp, törstig på rom och rädd för en enbent man som spökar i hans drömmar. I kistan han släpar med sig ryms kartan som leder till Skattkammarön. När han faller död ner efter att ha överrumplats av sina kumpaner, finns skattkartan hos Jim och farmor som ger den till godsägaren Trelawney och doktorn Livesey. Så införskaffas fartyget Hispanola och det bär iväg mot Skatten med stort S på ön långt borta.

John Long Silver då? Han är själva arketypen för ondsinta pirater i vår kultur. När han dyker upp för att bistå Trelawney med rekryteringen av besättningen når berättelsen en annan nivå. Han är både charmig och hjälpsam men har så klart en helt egen agenda, som är allt annat än bara trevlig. Niklas Åkerfelt är perfekt i rollen som den lömske skeppskocken och piratledaren Silver. Ena stunden tillmötesgående och hjälpsam för att i nästa stund lura, bedra och mörda för att nå sitt mål. En riktigt obehaglig karaktär, som sjuåringen funderar mycket kring och pratar om efter att ridån gått ned.

Under själva sjöresan sitter både jag och mitt sällskap med munnen öppen. Havet skummar och rasar. Myteri i ena stunden, dolkar i ryggen i den andra och i den tredje en stjänklar himmel, där vi får vara med om att John Long Silver lär Jim att navigera efter stjärnorna. Vackert, stämningsfullt och skört på samma gång. En otrolig närhet och vänskap som spelas fram. Därför blir Silvers svek dubbelt hårt.

Det är ett mångfacetterat och myllrande persongalleri – inklusive en talande papegoja – som passerar i föreställningen. Sluskiga pirater, dryga godsägare, självgoda kaptener avlöser varandra i alla färger och former.

Visuellt är föreställningen genomgående en fröjd för ögat: dramatiskt, storslaget och välgjort. Både dräkterna av Hanne Horte och scenografin av Erik Salvesen är in i minsta detalj noga genomtänkta – klassiska utan att bli kitschiga. I synnerhet själva båtresan över havet imponerar med sina gungande master, himlen som projiceras på seglen i kombination med dramatiska ljudeffekter (Anderas Lönnqvist & Hanna Mikander). Skattkammarön är en klaustrofobisk, gyttjig, hotfull djungel som klibbar sig fast .

Och John Long Silvers plan på att röva skatten för egen vinning hade kanske lyckats om inte hans förre skeppspojke Ben Gunn (Simon Häger) hade överlevt hans förra blodiga besök på ön. Här blir det tydligt vad girighet och korruption leder till.

Skattkammarön är i sin helhet en alldeles fantastisk teaterupplevelse för stora och små. Den är skickligt regisserad, musikinslagen är på sin plats och fördjupar helheten, skådespelararbete är skickligt och ljud- och ljuseffekterna är välavvägda. Men föreställningen är också bra just för att den inte väjer för det dunkla och svåra. Ett riktigt äventyr med andra ord.

Jag rekommenderar att man med mindre barn går igenom handlingen på förhand. Ett tips kan vara att läsa boken. Viktigt är också att man efteråt tar sig tid att förklara vad som hände på scenen och svarar på frågorna som den väcker. Sjuåringens återkommande fråga i flera dagar efter att vi sett pjäsen var: ”Varför kunde de inte dela på skatten?” På den frågan har jag tyvärr inget bra och pedagogiskt svar. Man kan bara hoppas att det kommer att göras publikarbete med diskussioner för barn kring den tematiken. Samtidigt säger frågan allt. Varför delar vi inte på rikedomarna och guldet?

Ylva Larsdotter
Foto: Cata Portin

Skattkammarön. Text: Robert Louis Stevenson. Dramatisering: Bryony Lavery. Översättning: Marianne Möller. Regi: Paul Garrington. Koreografi: Jakob Höglund. Scenografi: Erik Salvesen. Kostym: Hanne Horte. Maskering och frisyr: Pirjo Ristola. Ljus: Tom Kumlin. Ljud: Andreas Lönnquist, Hanna Mikander. Video: Joonas Tikkanen. Kompositör: Hanna Kronqvist. Specialeffekter: Jonas Runeberg.

I rollerna: Misa Lommi, Sue Lemström, Hellen Willberg, Alfons Röblom, Mikael Andersson, Katariina Lantto, Patrick Henriksen, Niklas Häggblom, Max Forsman, Niklas Åkerfelt, Romulus Chiciuc, Emil Grudemo El Hayek, Arne Nylander, Anders Slotte, Simon Häger.