Alla inlägg av Ylva Larsdotter

In i mörkret

Den svenska journalisten Åsa Erlandssons pris-belönta bok ”Det som aldrig fick ske”, som handlar om skolmorden i Trollhättan 2015, är samtidigt en sorglig berättelse om Sverige av i dag.

På förmiddagen den 22 oktober 2015 går en maskerad man iklädd lång, svart kappa och nazisthjälm med ett skarpslipat svärd in på Kronans skola i Trollhättan. Hans namn är Anton Lundin Pettersson, han är 21 år och uppvuxen i staden. Han har inte själv varit elev på skolan. Under några veckors tid har han kartlagt skolan, noggrant planerat hur han ska gå till väga, skaffat mordvapnet och rekvisitan. 

Han väljer ut sina offer utifrån deras utseende. De män och pojkar – han låter bli flickor och kvinnor – som han tycker ser mest utländska ut.

Han marscherar målmedvetet genom skolan. Han tar sig till och med tid att stanna upp under mördarturnén för att posera på ett foto tillsammans med två elever. På svärdet som han håller i sin hand finns blodet från två av hans offer.

Han är där av en anledning: som den hjältekrigare han ser sig som ska han befria Sverige från utländska parasiter. Kallblodigt hugger han ner tre personer och skadar ytterligare en innan han skjuts av polisen. Tio minuter av vansinne. Senare på dagen avlider Anton på sjukhuset av skottskadorna. Polisens gärningsmannaprofil säger att det var ett ”suicide by cop”, det vill säga ett självmord där tillvägagångssättet är att provocera fram dödligt våld från polisen. Det blodiga attentatet skakar naturligtvis hela landet. Det är det första skoldådet av det här slaget i Sverige. Finland däremot har haft flera allvarliga skolskjutningar, Jokela 2007 och Kauhajoki 2008, i vilka tjugo personer miste livet. 
”Det som aldrig får ske, det har skett idag”, säger statsminister Stefan Löfven på presskonferensen samma dag. Det som aldrig fick ske är också titeln på journalisten och författaren Åsa Erlandssons bok, i vilken hon fördjupat och välformulerat berättar vad som hände den där höstdagen för två och halvt år sedan. Mycket välförtjänt vann hon Stora Journalistpriset förra året i kategorin Årets berättare med motiveringen ”För att hon genom virtuos berättarteknik kryper in under skinnet – på både mördare och läsare – och därmed får oss att inse vidden av ett av de värsta rasistdåden i svensk historia.”

Från reportage till bok

Vi träffas en kall marseftermiddag i Uppsala. Lite senare ska Åsa Erlandsson prata om Det som aldrig fick ske på biblioteket i stadsdelen Stenhagen. Sedan boken utkom i höstas reser hon runt i landet för att tala om den, träffa och prata med läsare, skolpersonal, poliser, journalister, ungdomar. Till vardags jobbar hon som redaktör på tidningen Svensk Polis.

– Jag bara väntade på att någon skulle intervjua patrullen som var först på plats vid Kronan. Då det aldrig kom någon, förstod jag att poliserna inte ville prata. Jag ville ändå försöka få dem att berätta om sina upplevelser. Det resulterade i reportaget ”Tillbaka på Kronan”, där poliserna som jag kallar ”Anna” och ”Stefan” för första gången offentligt berättar vad som hände. Sedan kontaktade Norstedts förlag mig och frågade om jag ville skriva en hel bok om dådet, berättar Erlandsson.

Det är väldigt ovanligt att svensk polis använder sig av tjänstevapen. Än mer ovanligt är det att polisen skjuter ihjäl någon. Efter skolskjutningen i Jokela ändrade svensk polis sin taktik för att hantera så kallat pågående dödligt våld, som till exempel en skolskjutning eller ett terroristattentat. Samtliga poliser i yttre tjänst utbildas numera i att hantera PDV – pågående dödligt våld – vilket innebär att de i första hand ska stoppa gärningsmannen, och inte invänta förstärkning. Första prioritet är inte heller att ta hand om skadade, något som annars sitter i ryggmärgen på poliser.

I boken möter vi offren genom deras anhöriga, poliser, vårdpersonal och personal på skolan. Erlandsson lämnar inget åt slumpen och låter inga lösa trådar bli hängande i luften. Gediget journalistiskt arbete när det är som bäst. 
Vi får veta mer om gärningsmannen Anton Pettersson och vem han egentligen var bakom masken. För en gång var också han en liten pojke med solsken i blick som lekte med ett piratskepp – vilket vi kan se på det fotografi, som Erlandsson fått av Petterssons storebror. Han är den enda i familjen som hittills talat med någon utomstående. Mamman och pappan orkar helt enkelt inte.

Vad var det egentligen som hände med den glada pojken och som fick honom att femton år senare ikläda sig en bisarr maskering och bli en mördare? Vad var det som gick så fruktansvärt fel? Det finns naturligtvis inget enkelt svar eller ens ett svar, frågan är mer komplex än så.

Marinerad i nätvåld

Det som aldrig fick ske är också en berättelse om Sverige idag. Förtjänstfullt sätter Erlandsson dådet i Trollhättan i sin historiska och samtida kontext – för att bredda bilden och visa på att Pettersson inte alls var någon ensamagerande galning eller ett enskilt monster.

Början av 1990-talet kan ses som en politisk vattendelare i Sverige. Landet upplevde den största flyktingströmmen sedan andra världskriget, i form av människor som flydde inbördeskrigets Jugoslavien. Flyktingförläggningar brann, skinnskallar drev runt på gatorna och det politiska partiet Ny demokrati satt i riksdagen och spred rasistiska budskap. I just Trollhättan skedde flera brutala våldsdåd mot invandrare. Staden fick stämpeln ”rasismens huvudstad”.

Tjugo år senare upprepar historien sig. Också nu upplever vi ett allt hårdare och alltmer polariserat samhällsklimat. Också nu frodas rasismen och främlingsfientligheten – i politiken och inte minst på nätet. Rasistiska uttalanden och kommentarer är en del av vårt offentliga samtal. Redan dagen efter morden slog polisen fast att dådet i Trollhättan var ett hatbrott.

– Jag såg om tv-serien Lasermannen för ett tag sedan. Jag slogs av att polisens gärningsmannaprofil om John Ausonius påminner starkt om Anton Petterssons. Båda levde ensamma, hade ingen sysselsättning eller annat socialt sammanhang. De sökte ensamheten, men led samtidigt svårt av den. Ausonius var ingen dumskalle. Pettersson hade högsta betyg i flera ämnen i skolan. Däremot var han socialt handikappad. Jag har aldrig studerat en så ensam människa, påpekar Erlandsson.

I USA kallas de lone wolves, ensamvargar. Inom svensk polis kallas de ensamagerande våldsverkare. Det är gärningsmän som går under radarn, håller allt för sig själva. De är ofta tidigare ostraffade, planerar och finansierar sina dåd på egen hand, och har ingen synbar koppling till någon grupp eller organisation.

– Det är dubbelt. Förvisso var Pettersson en extremt ensam människa. Däremot är det fel att säga att han verkade och agerade utan sammanhang. Han beundrade till exempel Anders Behring Breivik och Columbinemördarna. Hur ensam han än var i det verkliga livet, var han det inte digitalt. Han följde rasistiska nätforum, spelade våldsamma dataspel, konsumerade oerhörda mängder vålds-och porrvideor. Han marinerade sig själv i hat och våld. Jag har följt honom i hans digitala fotspår. Han bröt aldrig av genom att titta på något lättsammare.  Under årens lopp radikaliserades han framför datorn. Jag tror också att om han hade fått fast jobb på sin sista praktikplats, så hade det inte behövt gå som det gick. Det blev ytterligare ett misslyckande för honom. Spiken i kistan, säger Erlandsson.

Autism och självhat

I familjen Pettersson fanns en vurm för vikingatiden och ett stort intresse för fornnordiskhet som kan kopplas till det nationalkonservativa. Man upplevde att Sverige gått förlorat i och med invandringen. En av Anton Petterssons släktingar hade under en ganska lång tid efter dådet kvar sin Facebookprofil – en vikingakrigare med höjt svärd. Anton iscensatte sig själv som en supermanlig hjältekrigare som ville rädda nationen.
Det paradoxala är att familjen uppfattade Anton som en vänlig, blyg person och en stor djurvän. Erlandsson upptäckte efter ett tag att Pettersson skickat ett hemligt avskedsbrev via en spelchat – något som polisen helt hade missat. Det skiljer sig innehållsmässigt från det brev som fanns i hans lägenhet och som bara handlade om invandrarhat. I det digitala brevet nämns inte detta med ett ord – här talar Pettersson enbart om sitt självhat. Brevet är skickat till en jämnårig man i Holland som Pettersson kallar för ”min enda vän i världen.” Han avslutar brevet med ”jag älskar dig”.

Vi har talat mycket om Pettersson, våldsdådet, dagens Sverige och debattklimat. Erlandsson poängterar att boken inte främst handlar om Anton Pettersson, utan minst lika mycket om offren.

– Däremot är Pettersson inte längre en gåta för mig. Han borde ha utretts inom psykiatrin och fått hjälp. Hans bror funderade kring att han hade autism, men gick aldrig vidare med det. Brodern berättade att man inte pratade om känslor hemma. Man fiskade, snickrade på huset, grillade. Men frågade inte varandra hur man mår. Anton Pettersson blev inte den martyr eller ikon han hade tänkt sig bli. Visst finns det kommentarer på nätet som hyllar hans dåd, men i det stora hela och jämfört med andra gärningsmän så blev det tyst och ensamt runt hans person även efter hans död.

De vuxnas svek

Jag undrar vad som förvånar Åsa Erlandsson mest i Trollhättandådet, nu när det gått några år.

– Att Pettersson tilläts gå så ensam och osedd genom hela sitt liv. Att jag trots stora ansträngningar inte hittat en enda vuxen kring honom som reagerade, som till exempel försökte initiera ett orossamtal, en utredning av hans svårigheter att förstå sociala koder, göra en orosanmälan – eller bara försöka nå Pettersson inne i bubblan. Det är som om han blev sviken av hela vuxenvärlden under hela barndomen, tonåren och åren efter det. Han hade inte en enda vän. Den här typen av djup isolering ser man nästan annars bara kring gamla människor.

Dessvärre kommer det att hända igen, befarar Erlandsson. Hon lyfter fram att vi har haft en homogen välfärd. Den stora massan i Sverige har haft det ganska bra. Därför bekymrar det henne att Sverige slits isär – både vad gäller ekonomi och klass, men också ifråga om debattklimatet. Det är lättare att radikaliseras när man befinner sig i enskilda filterbubblor. De naturliga kontaktytorna och mötena mellan människor minskar.

Erlandsson poängterar att vi måste börja se de tysta och ensamma barnen. De som till synes har allt, men som är isolerade, utanför. De sköter sig, kommer i tid, gör sina läxor, stökar inte. Är det något som arbetet med boken har lärt henne är det att ”hälsan inte tiger still”. En pedagog på Kronans skola sade efteråt att ”Vi har massor med olika program och handlingsplaner för våra elever. Mot mobbing, mot hedersförtryck – men inget mot
ensamhet”. N

Ylva Larsdotter

Sanna Manders färgsprakande värld

Sanna Mander är en av Finlands mest kreativa och uppskattade illustratörer. Hennes färgsprakande och dynamiska bilder får mig helt enkelt på gott humör. Illustrationerna i hennes mångsidiga världar står aldrig står stilla. Det är i detaljerna i kombination med färgsättningen – rosa, rött, blått – som det händer. Hon har illustrerat många barnböcker, till exempel den alldeles ljuvliga Rööluvån, i vilken Peter Sandström återberättar sagan om Rödluvan på Nykarlebydialekt. I barnboksdebuten Nyckelknipan står hon för både text och bild. Anna Sarve har varit med och skrivit rimmen.

Redan på omslaget förstår vi att vi ska gå in i ett höghus och stifta bekantskap med invånarna. Här kan jag inte låta bli att dra paralleller till Camilla Mickwitz barnboksklassiker Jason och Arga Tanten eller Annika Sandelins dikt ”Grannar” i Råttan Bettan och masken Baudelaire.

I början får läsaren möta en stackare som är just i nyckelknipa – hen har ingen aning om var den är och är med andra ord utelåst. Läsaren får uppdraget att finna den försvunna nyckeln. Likt en fluga spanar och spejar läsaren på invånarna och här får vi möta personligheter av sällan skådat slag. Låt mig få presentera några av dem: Sonja, som med snofsiga kläder och tjusig frisyr á la 1960-tal, har fåglar i håret. Bill som gråter av olycklig kärlek, Harry som samlar på karameller, en till synes ”vanlig” familj som visar sig vara hemliga poliser. Vi kan stanna upp lite extra hos nätkrigaren Valter:

Valter sitter vid sin dator

är en flitig kommentator

En stolt och arg ensamvarg

som livnär sig på korv och kvarg

Allt som är rosa hatar han kallt

Och enhörningar mest av allt

Bankar tangenter med hög volym

under en fjantig psedonym.

Tonen i boken är rakt igenom lekfull och myllrande. I det här huset får alla blommor blomma. Befriande i tider då allt fler proklamerar NIMBY  – not in my backyard – och gentriferingens likriktning tränger bort mångfalden.

Rimmen bör läsas med hög röst flera gånger för att komma till sin rätt, ibland är det lite kruxande och kraxande för att de ska sitta. Undertecknad skrattade högt åt rimlekarna, ordkrumbukterna. Naturligtvis finns här blinkningar åt Lennart Hellsing men Mander jobbar i egen rätt.

Illustrationerna är naturligtvis typiskt ”manderska”. Hon har en proffsighet och kunskap om vad som krävs för en lyckad helhet. Här är det färgexplosioner som balanseras upp av lugnare tempo och nedtonad färgskala. Text och illustrationer samspelar alldeles ypperligt. Det finns en livsbejakande glädje hos Mander av sällan skådat slag.

Kom då nyckeln till rätta? Det avslöjar jag inte, utan säger i stället: Välkommen till Manders hus och värld! Du kommer inte få det tråkigt.

Ylva Larsdotter

Sanna Mander:
Nyckelknipan.
Schildts & Söderströms, 2017.

Vildsvinen som bökar runtom och inom oss

Hannah Lutz svarar eftertänksamt och reflekterat på frågorna och infallsvinklarna. När jag hör igenom vårt samtal om hennes debutroman Vildsvin slås jag av hennes genomtänkta svar och kommentarer. Det är den åttonde april, dagen efter terrorattacken i Stockholm. Vi har ännu inte något språk eller tillräckligt med information för att kommentera eller analysera den djupare, mer än att vi båda konstaterar att det är en sorgens dag.

– Vi vill så gärna säga något snabbt om det som sker, katastrofer av olika slag. Berätta våra åsikter om allting, säga något till världen på till exempel sociala medier. En av de viktigaste sakerna som skönlitteraturen ger oss är att den skapar rum för en komplexitet som inte ryms i det rådande debattklimatet. Jag saknar ett offentligt samtal som tar ansvar för språket. Många tänker inte på hur de använder orden och språket. Ta ett ord som ”flyktingström”, som så många verkar acceptera att det är så vi ska tala om människor som är på flykt undan krig. Ordet ström får oss att tänka på att något svämmar över, sköljer fram. Det kan verka oskyldigt, men smyger sig in i hur vi tänker kring och ser på världen, säger hon.

Gå i cirklar

Rötterna har Hannah Lutz i Ekenäs, men för några år sedan gick flyttlasset västerut och numera bor hon i Danmark. Tillsammans med vänner delar hon ett hus i Småland, där Vildsvin utspelar sig. Närmare bestämt i byn Hornanäs mellan Tingsryd och Linneryd. Genren är lekande och gäckande, en hybrid mellan poesi,fiktion,dagbok. Bokens klimat är kvävande, tryckande, emellanåt hotfullt. Det enda som förenar bokens karaktärer är vildsvinen, dessa stora tunga, bökande grisar, som drar fram i bygden. Jag som läsare sugs in i ett tungt, dyigt tillstånd som smetar sig fast.

– Ja, stämningen i boken är en känsla av att gå i cirklar, att inte kunna komma vidare. Rörelser blir avbrutna eller upprepas igen och igen. Trakten i boken sluter sig. Det är upplevelsen av ett speciellt tillstånd som ofta sätter igång en text, en skrivprocess för mig. Jag vill skriva fram ett tillstånd eller porträttera ett tillstånd, snarare än att jag försöker berätta en historia, förklarar Hannah.

Ett tag under läsningen upplever jag vildsvinen som fantasifoster för bokens personer, trots att de visserligen bökar runt, söndrar trädgårdar och åkrar. De smyger sig in i människors drömmar, blir projiceringsytor för människornas brister, saknad och förhoppningar.

De urbana och landsbygden

Vildsvin är också en berättelse om den urbana människan och naturen. Den handlar om människor som kommer till en landsbygd och inte alls förstår den, men längtar efter att vara en del av den.

De som bebor berättelsen kommer alla utifrån. Vildsvinen kommer också på ett sätt utifrån. De har funnits i skogarna, lika länge som människor. De utrotades men planterades åter in och blev en del av Sveriges fauna. Numera rör de sig hela tiden högre och högre upp i landet. De är återvändare, precis som bokens Glenn. Varför blev det just vildsvin?

– Precis som Ritve i boken fascineras jag av de stora, tunga djuren. Jag har blivit väldigt påverkad av att se dem på film. Jag har tittar mycket på YouTubeklipp, hur de rör sig, flockar sig. Det är också spännande hur vi pratar om dem. Att vildsvinen håller på att ta över, invaderar. Vildsvinen är inget djur med hög status eller romantiserat som vargen, där det finns en stor kör som vill beskydda och bevara dem. Kören om vildsvinen är däremot tämligen enhällig – de är skadedjur som ska utrotas. Genom att skriva om dem får jag vara nära dem. Sen funderar jag kring vilka redskap vi människor har för att vara en del av en ickemänsklig gemenskap? Vi tar en filmkamera, en penna, en pensel och på så vis försöker vi beskriva och infånga det, säger Lutz.

Jag fortsätter på spåret om den urbana människans förhållande till naturen och föreställningen om naturen som god. Föreställningen om det enkla, sanna livet på landet går många gånger inte ihop med verkligheten på landsbygden.

– Det förvånar mig att kritikerkåren i Danmark har läst boken som väldigt romantisk. Det hänger ihop med att man idylliserar den svenska naturen mycket. I Sverige och Finland däremot läses den mer som en ekokritik. Jag har inte medvetet skrivit in mig i den genren, men det gör mig glad att läsare har sett det i min bok – och ifall ekokritik förstås som skönlitteratur med ett kritiskt perspektiv på människans sätt att definiera och bruka ”naturen”, så tycker jag också att den passar in där, säger Lutz.

Läsning av komplexa texter, att omläsa böcker, att ta del av långa texter berättelser är i sig motstånd, för det går på något vis så kraftigt emot det som det här samhället vill. Håller du med?

– Nu vill jag tänka efter hur jag formulerar mig. För mig kräver skrivandet ett långsammare tempo. Det kan vara en motståndshandling, att välja det skönlitterära språket och tempot. Jag saknar en politisk diskussion där man tar ansvar för det man sänder ut i världen. Det betyder inte att jag som skönlitterär författare behöver hålla med om allt mina karaktärer säger eller att de alla måste representera åsikter som jag står bakom. Jag vill ändå kunna stå för de karaktärer och ord jag sätter i världen. Det händer så mycket överallt och hela tiden. Det är viktigt för mig att inte ryckas med för att få ut mina tankar i världen snabbt. En situation blir inte nödvändigtvis bättre av att alla omedelbart har en åsikt, säger Lutz.

Vi skiljs åt. Hon ska vidare, nästa samtal om Småland och vildsvinen står för dörren. En berättelse är alltid en början på ett samtal, som det här. Det gläds jag över.

Text Ylva Larsdotter
Foto Nick Karvounis, Lea Meilandt

Möt Birgitta Ulfsson

Det handlar om tonfall och närvaro, och en ärlighet som ibland bränner till. Ledorden är kärlek, lust och nyfikenhet, till de närmaste, till Finland och Sverige, men framförallt till teatern och skådespeleriet, som yrke och konstart. Det Birgitta Ulfsson berättar är unikt och underhållande, och kunde lätt bli skvallersmaskigt – plask plask i ankdammarna på båda sidor om Östersjön – men tack vare hennes integritet och raka tonfall blir det aldrig det.

Birgitta Ulfsson, en grand old lady inom Finlands och Sveriges teaterfält, återkommer gång på gång till hur viktigt det är att vara lyhörd och öppen, både på och utanför scenen. I samtalsboken Med och mot min vilja för hon och författaren Stig Hansén ett vindlande samtal om högt och lågt, då och nu, Sverige och Finland, teaterns möjligheter och begränsningar.

Hansén kommer så nära Ulfsson som det går. Jag kan tänka mig att det inte är så enkelt att komma Ulfsson in på livet, dels på grund av hennes integritet, men också det karismatiska och gladlynta kan stå i vägen. Det går undan helt enkelt. Det nödvändigt dova finns också där mellan raderna och det lämnas åt läsaren att ta vara på det. Tonen är genomgående öppenhjärtlig och hemlighetsfull på samma gång. Det är helt klart en värdig ersättare för de memoarer som hon själv aldrig kommer att skriva.

Jag både avundas och imponeras av Ulfssons rörlighet. Hon susar fram på cykel, reser, uppträder i Sverige och Finland, på två språk, hoppar över stenar på sin älskade sommarö, tar sig an nya sammanhang. Hon är bekväm i sin kropp, har inga komplex. Hon fyller 89 år i år. Naturligtvis pratar hon och Hansén om svårigheterna i livet, canceroperationerna skilsmässorna, uppbrotten.

Grunden är ändå okuvlighet och jäklar anamma av sällan skådat slag. Hon har gått och går sin egen väg. Lägg till hennes syn på vad teatern är och borde vara. Ulfsson vägrar att göra det hon själv inte tror på, hon tror orubbligt på teaterns som samtidsröst, politik, och som arena för motstånd. Därtill bjuds läsaren på anekdoter från finskt militärliv till de kulturella dråpligheter som kan uppstå mellan radarparet Sverige och Finland.

Vi serveras också ett stycke av 1900-talets finska, finlandssvenska och svenska teater- och kulturhistoria. På 1950-talet jobbade hon fram en alternativ scen på Lilla Teatern i Helsingfors, med bland andra Lasse Pyösti och Vivica Bandler, har spelat både Beckett och Tjechov. Det grämer mig att jag aldrig kommit mig för att se Lucas Svenssons Fosterlandet eller hennes visaftnar, fastän de spelat på scener nära mig.

Namn på författare, regissörer, skådespelare och andra slängs fram i en strid ström, och den läsare som vet allt om finskt och svenskt teaterliv får antagligen mest ut av boken. Andra få ha Biografiskt lexikon för Finland uppslagen. Upplägget med frågor och svar levandegör samtalet, och ger Hansén en tydlig närvaro. Det här kunde bli en bra podd, tänker jag en bit in i läsningen.

Med och mot min vilja är ett fint möte med en unik skådespelare och kulturpersonlighet. Hansén lyckas att hålla tonfallet rätt, vilket skapar ett unikt tidsdokument och ett stycke 1900-tals teaterhistoria, signerat Birgitta Ulfsson.

Text Ylva Larsdotter
Foto Sanna Liimatainen/CC/Kansallisteatteri

Stig Hansén: Birgitta Ulfsson –med och mot min vilja. Förlaget, 2017.

Det räcker inte att odla sin trädgård

– Är det här verkligen den bästa av världar? undrar Oblivias Timo Fredriksson och Annika Tudeer, som nu ger sin version av Voltaires satiriska pikareskroman Candide från 1759 på Svenska Teaterns Nickenscen.

I den driver Voltaire hejdlöst med det samtida 1700-talets Frankrike: hovet, prästerskapet, auktoriteter, men framförallt ifrågasätts filosofen Leibniz idé om att denna tillvaro är det bästa och att allt som händer sker på bästa sätt.

Tudeer och Frediksson plockar upp Candide i en samtid som är allt annat än förnuftig och rationell och gör sin egen version av den. Genom den visar de på vår tids förvränga självbilder och orättvisor och att pekar på att nej, det räcker faktiskt inte att odla sin egen trädgård för det slutar enbart i egocentrering och självupptagenhet.

Det är en fröjd att ta del av Tudeers och Fredrikssons avskalade men vassa ironi, fysiska närvaro, där de med små gester och miner förklarar en hel värld. Sällan har jag sett en bättre gestaltning av en fontän eller spykänslan av att ha druckit för mycket sockervatten i Eldorado.

Det här är performacegruppens första barnföreställning rekommenderad för åttaåringar och äldre och som barnteater fungerar den riktigt bra. Fredriksson och Tudeer fångar det tragiska genom att lyfta fram det absurda, överdrivna i Kunigundas avskurna skinka, jordbävningen i Lissabon – svåra ämnen, barn som är en del av barnens värld.

Summa summarum är Oblivias föreställning om Candide en fruktbar lek med en av världslitteraturens klassiker och framförallt visar den på dess aktualitet idag.

Ylva Larsdotter

Candide. Svenska Teatern, Nickenscenen. Spelar till och med den 12.5. Dramaturgi: Harriet Abrahamsson. Devising: Timo Fredriksson, Annika Tudeer. Ljus, visualisering: Pekka Pitkänen. Ljud: Markus Heino. Dräkter: Mi Duncker. På scenen: Timo Fredriksson, Annika Tudeer.