År 1964, på Gudmunds namnsdag tredjedag påsk, tog styrelsen för svenska Saab steget mot stora världen. Bolaget ville göra en riktig bil efter en rad osande och enkla tvåtaktsholkar med drag av både moped och flygplan.Projekt Gudmund, senare Saab 99, hade aldrig blivit bas för svensk bilindustri om det hade kommit an på svenskarna själva. Det fanns inte svenskar nog att bygga den. Därför hade Aarne Määttä från Petsamo börjat på liinan hos Saab för 4 kr 90 öre i timmen. Han och hundratals andra finnar.

Hetlevrad var han när han kom, 29 år gammal skogsarbetare och familjefar från Rovaniemi. I Matarinki, i Övertorneå, på svenska sidan i Tornedalen hade han blivit uppförd på listan hos en värvare från Saab. Aarne Määttä hade precis missat en grupp om fyrtio andra finnar som redan hade rest iväg; själv fick han hjälp av en tornedalsfinsk konduktör att navigera iväg med rälsbussen från Haparanda mot Boden, utan att kunna ett ord svenska. 1964.

Vid det löpande bandet i Trollhättan, norr om Göteborg, dit han kom fram, fick han börja slipa takbågar på Saab 96:or, ja den var ju takbåge hela bilen. När Saab hade dragit av kostnader för arbetskläder och skor, fick Aarne sitt lönekuvert för den första veckan. Det innehöll fem svenska kronor.

Arbetshandledningen var inte särskilt avancerad och när en svensk ingenjör rev verktygen ur händerna på Aarne för att visa hur arbetet skulle göras, så rann sinnet på honom och svensken åkte, helvetin konrollantti, i hans nävar upp på biltaket helt och hållet.

Renkku och hemlängtan

Trollhättan, till skillnad från sitt rykte som finngetto och industrihåla, är en naturskön och vacker stad, byggd vid de mytiska Trollhättefallen i Göta älv, med ett tredubbelt gammalt slussystem i från Karl XII:s dagar. Men so what. Om det fortfarande, 38 år och en guldklocka senare, är nånting som får Aarne Määttä, aktiv pensionär och nypappa i sin andra familj, att darra på rösten så är det semestrarna och tiden med släktingarna hemma varje sommar. Hemma i Finland.På Saabgården år 1964 satt de unga finnarna, två unga män per kämppä, och led av en så hemsk hemlängtan att inte man inte ens kom sig för att ta till renkku. Brännvinet kom in först senare, när finnarna var flera. Finnpojkarna hade badat sönder svenskarnas bastuugn redan på första varvet, och på stan i Trollhättan, dit man gick för att ringa hem från rikstelegrafen, tittade folk på en som på främlingar. På danserna i Volokkets Hyyss, som var nåtslags föreningslokal, var det ingen som förstod dem. Under de första åren ordnade ingen i folkhemmet med språkkurser i svenska; först långt senare blev det möjligt att läsa 180 timmar på arbetstid.
– Det var en svår tid, minns Aarne Määttä. – De första tre-fyra månaderna var jag varliippari för regnskårorna på tvåtakts-Saabens tak, utan skydd. Om kvällarna hade jag så mycket metallspån i håret att det stod på ända och jag andades in spånet så att jag ofta blödde ur näsan och svalget.

Saab 99 – finnbilen

År 1967 presenterades nya Saab 99 för pressen i Stockholm, en rymlig framhjulsdriven familjebil med 1,7 liters engelsk motor och 80 hästkrafter, överliggande kamaxel, skivbromsar runtom, tillgänglig som tvådörrars i sju färger. Bilen hade testats i smyg på svenska vägar med namnet Daihatsu påskruvat – ett japanskt bilmärke som saabingenjörerna trodde att ingen nånsin skulle höra nånting om i Europa.I bilhandeln kom Saab 99:an hösten 1968 och blev genast en succébil; femma i den svenska försäljningsstatistiken. År 1970 levererade Saab sin halvmiljonte bil och presenterade en fyradörrars Saab 99.

Samma år flyttade mer än 1 000 finländare till Trollhättan och över 40 000 till andra orter i Sverige. Mottagningen var primitiv. I Göteborg ställde kullagerfabriken SKF en dragspelare på Centralen för att spela Säkkijärven polkka när tåget med finnarbetare kom, så att de skulle känna sig hemma. På fiskmarknaden i Feskekörka utanför stan dök det upp skyltar på finska i fisklådorna; finnarna åt muikku, säynävä och lahna, skräpfisk som västkustsvenskarna aldrig hade haft orsak att bry sig om; siklöja, id och braxen.

Över hälften av alla utlänningar i Sverige var finnar år 1970. De finska kvinnorna sökte i regel jobb hos textilindustrin i Borås ett stycke inåt landet, männen vid varven och industrin längs västkusten, i Göteborg, Uddevalla och Trollhättan.

Pekka var pekka

Under de första åren i Sverige var finska Pekka svenskarnas pekka.
– Folk var rädda för oss eftersom vi oftast rörde oss i grupp, säger Aarne Määttä. Dom såg på oss som vi i vår tur hade sett på zigenarna hemma; folk trodde att vi alltid gick omkring med kniv och sådär. Vi var vinnjeeveleitä.Men i snacket om åren, då de första finnkvarteren i Ruunukoorden växte upp, så går fördom och finsk självuppfattning på ett sällsamt, och kanske ledsamt sätt ihop. De minnen från åren, då var tionde trollhättebo var finländare och som finns kvar att skratta kring, handlar om de berusade finnarna.

Hur de kom emot i bostadsområdet Kronogården längs Lanttu, Lantmannavägen ellerTorppari, Torpgårdsvägen, den ena med en yxa på axeln, den andra med en kvinna.

Eller hur någon vid danserna hos Suomi-Seura var stor i truten och hotade släppa luften ur Aarne Määttä, som var ordningsman.

Eller hur pjeessin ”Votkaturistit” drog fulla hus hos Suomi-Seura, som finnarna hade grundat 1966.

Eller hur Tapio Rautavaara kom från keikka i Uttevalla och sa att han inte ville bli tillfrågad om han hade ätit, utan om han hade fått nånting att dricka.

Terve Olof !

Men hela tiden pågick jobbet på liinan på Saabfabrikerna, från kl. 6.48 på morgonen till kl. 16.18 på kvällarna, i början dessutom sex timmar på lördagarna, med en produktion om 240 bilar per dag.Aarne Määttä hade börjat försörja sin lilla familj med en veckolön om 308 kr, från vilket 170 kr gick till hyran. Men redan efter några år köpte han sin första bil – en Opel. Barnen,Anne och Pekka hade det svårt de första åren i den svenska skolan, men det vände sig till det bättre.

På Saab var finskan det självklara språket på verkstadsgolvet. När Olof Palme en dag vandrade in i hallen på industribesök, blev det ett finskt arbetarteam som gick till historien genom att ropa ”Terve Olof!”. Till vilket statsrådet enligt legenden grinade upp sig och morsade till svar.

Finnarna steg i graderna hos Saab. Man läste om kvällarna och kunde bli värkki, verkmästare, och till och med gå ännu längre. Orten fick sina finska innekretsar, där trollhättefinnarna på senare tid talade om statusen att vara personligt bekant med den finska produktionschefen på Saab, Kalevi Pälve.

Wärtsilä Diesel flyttade till orten i samarbete med klassiska Nohabs mekaniska verkstäder, och med den omställningen kom en ingenjörskår, som bilarbetarna från Saabs liina ibland hade orsak att smågnabbas med på pubarna i stan.

Men jobbet på Saab var tryggt och kontinuerligt. Efter 35 år, tio månader och elva dagar gick Aarne Määttä i pension från en toppmodern bilindustri med glassiga cabrioleter i sortimentet, långt från den första tidens folkbilar som Saab 92:an, som på sin tid hade 18 hästkrafter, och värmeaggregat och vindrutetorkare bara på deluxe-modellen. När Aarne slutade hade den amerikanska biljätten General Motors köpt Saab.

Petsamo och Grankulla

Aarne, som själv är född och utvandrad från Petsamo, och som växte upp sovan äläkeeni förhållanden, som var fattiga och hårda både innanför hemmets väggar och utanför, fick se vad suget från stora världen innebar. Hans son Pekka åkte iväg till GM i Chicago, återvände senare till läkemedelsföretaget Astra i Södertälje och kom därifrån vidare till Nokia i Esbo. Pekka bor i Grankulla.
– De sista åren på Saab förändrades allting hela tiden. När jag kom dit var det ennyrkkipaja, rena smedjan.Resorna hem till Finland är årliga och kära, men börjar bli tunga. Aarne brukar bli trött vid ratten redan nånstans i höjd med Arvidsjaur eller Vilhelmina.