Blir Tuvalu den första staten som läggs under havets yta om drivhuseffekten fortsätter att verka? Författaren Pirkko Lindberg reste till Söderhavet för att se Tuvalu innan det dör.
– Niulakita ligger närmare närmare den tektoniska kantzonen och själva ön utgör toppen av ett bergsmassiv och kan därför drabbas av en tsunami, medan våra andra öar inte ligger i riskzonen.
Dr Seluka påminner om den stora tsunami som drabbade Papua Nya Guinea och där 3000 människor omkom. – Det är en risk vi alltid måste leva med.
Sjunker Tuvalu?
Men om vi skulle tala lite om det här med att Tuvalu än påstås sjunka, än t.o.m. höja sig över havsytan, jag har läst en massa artiklar där bägge åsikter förekommer, och ni har haft en forskare här, Elisala Pita som absolut har förnekat att Tuvalu eller någon som helst stillahavsö skulle hålla på att sjunka.
Poni och Seluka blir märkbart irriterade.
– Det enda vi forskare tror på är vetenskapliga data, säger dr Seluka, och enligt IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) ligger alla vi små låga östater i riskzonen då temperaturen stiger, isberg och glaciärer smälter och vädret blir mer oförutsägbart.Men det sägs att varken smältande glaciärer eller isberg påverkar havsytans nivå?
– Det är de isberg som ligger på havets botten som, om de börjar smälta, kan få havsvattnet stiga, påpekar Seluka, inte de flytande isbergen.
– Och visst bidrar de smältande glaciärerna till havsvattnets volym.
Men till dags dato har ni uppmätt bara en enda millimeters årlig höjning av vattnet?
Poni hänvisar till mätinstrumentet som de installerat i Funifuti för bara tio år sedan. Enligt honom är det en för kort tid för att man ska veta om trenden står i sig.
– Havsytans kompletta tidvattencykel är 78 år, och om vi halverar den till säg 30 år så kan vi få en bättre bild av vad som sker.
Som fisken i vattnet
Seluka menar i sin tur att detta är problemet med de vetenskapliga mätningarna, att de har kommit igång först helt nyligen, och att det mycket väl kan ske en ökning till 4-5 mm om 20 år. Vad man mäter nu kan inte utan vidare extrapoleras in i framtiden.
– Men folk som bott här i mer än 30 år har upplevt fler översvämningar under de senaste 10-15 åren. I mars hade vi vatten ända in i boningshusen.Seluka visar en videofilm. – Här ser du ett litet kapell på Amatuku (en motu i Funafuti-lagunen), vattnet svallar en halv meter upp på väggen, och det har aldrig hänt tidigare att det skulle kommit in vatten där.
Kameran följer sjömansskolans kadetter där de spelar volleyboll med vatten upp till halva låret, och fokuserar sedan på de virvlar som indikerar att det tränger upp havsvatten ur hål i marken.
– Dethär är på östra sidan om landningsbanan, ser du fisken som simmar i vattnet?
– Och här har vi ungar som simmar där det borde vara torra land…
I rutan syns en traktor som forsar fram som var den en båt.
Poni knäpper av monitorn – Och det var inte ens en storm som åstadkom detta, bara en vanlig springflod!
– Så ni lever på en spröd korallskorpa indränkt i havsvatten?
– Ja det kan man säga, nickar Seluka, men korallerna är ju saltvattenorganismer, och tål havsvattnet också som döda, men det är regnvattnet som sipprar dit ner som verkar frätande på dem.
Klara klimatförändringar
Och vegetationen, hur klarar palmer och bananer saltvattnet? Seluka skakar på huvudet.
– Dåligt, men det beror på hur lång tid de utsätts för det, och grundvattnet är ju också saltare än förr.
– Än det ökande antalet stormar som alla talar om?
Enligt Poni Favai är det väldokumenterat att Tuvalu under de två senaste decennierna drabbats av mera hårt väder än tidigare. Vidare håller det på att ske en förändring vad gäller regn och torka.
– Normalt är det torrt till mycket torrt mellan april och oktober, och nu i juli brukar vattenbilen köra runt och distribuera avsaltat vatten till byarna, men under de senaste tio åren har perioderna så att säga flutit ihop eller bytt roller.
1998 var ett El Nino-år och då upplevde Tuvalu en långvarig torka från december till april, medan det i stället regnade i juli.
Men det sägs att det är ett El Nino-år igen, skulle inte det förklara regnandet nu?
Seluka håller med om att det kan vara så.
– Men också under normala år har vädret förändrats och blivit mer oförutsägbart.
Korallkatastrof
Jag undrar vilken roll korallerna spelar i detta drama och får svaret att korallerna och reven håller på att dö. Längst ut i lagunen är det inte så långt gånget än, men längs huvudön är det bedrövligt.
Ja, jag har sett mycket av ett slags brunluden korall, och vit också för den delen…
Enligt Poni är den korallen redan död, och ludenheten kommer sig av alger som klarar av det starka solljuset som tränger ner i grunda vatten. I djupare vatten finns fortfarande färggrann korall, men enligt de studier man utfört är redan 50 % av korallerna i lagunen blekta.
– De är vita som skelett, medan frisk korall alltid äger en färg – ljusröd, blå, violett, gul. ljusbrun.Så vad beror det på? Nedsmutsning…?
Nej, enligt dr Seluka är det nu varmare i lagunen än förr. Plus 29,7 grader är gränsen för koralldöd, och ibland för också El Nino med sig från öst en varm havsström som höjer temperaturen som redan är 29 grader i lagunen.
– Men vad betyder det för öarna om all korall dör?
Seluka och Poni talar i mun på varandra.
– Det är en katastrof – hela näringskedjan smulas sönder! Och därför innebär det en katastrof också för oss! Det är ju inte alla som lever på enbart importead mat.
– Men själva öarna då, blir de fragilare?
Ja, det är bägge forskarna eniga om. Korallrevet bildar ett första försvarssystem mot stormar och cykloner, och är det borta kommer vågorna att slå så mycket hårdare mot själva öarna.
Dr Seluka kupar händerna.
– Ett levande korallsystem växer ständigt, och håller så att säga ihop våra små öar, förlorar vi det kan det vara lika ödesdigert som om vattnet stiger och dränker oss.
I lagunens djupblå undervärld
Andas lugnt genom röret, och simma inte utanför revet!
Så enkelt är det och jag plaskar på mina fenklädda fötter genom det grunda strandvattnet, halkar på klipporna, rättar till mina goggles och är nervös, för har jag inte matats med historier om de farliga hajarna, hur de huggit bitar ur armarna på folk som varit ute och fiskat, och att de fick smak för människokött under kriget då japanska flyg störtade i lagunen.
– Det är bara hajbabyer som kommer in innanför revet, säger Rolf, tysken, och råkar en vuxen förirra sig dit så är det bara att ta det lugnt och långsamt retirera…Jag befinner mig nära öns nordspets där vattnet är ganska rent och korallerna fortfarande visar tecken på liv.
Nu simmar jag och andas genom röret gör jag också och vad jag ser är en ljus botten översållad av orörliga korvlika skepnader, det måtte vara havsgurkor, och redan svävar jag över en skog av koraller, och ett helt nytt universum öppnar sig för mig!
Över blå och skär korall stimmar små lysande ljusgröna och ljusblå fiskar och då jag simmar ut på djupare vatten ser jag solljuset spela över plättar av kritvit korallsand medan ständigt nya fiskar omvälver mig. Där är bland många andra – lär jag mig småningom genom att studera en bok på biblioteket – bl.a. kirurgfisk, ängelfisk, frökenfisk, zebraängel, soldatfisk, sweetlips… Och de är randiga och prickiga och brokiga i spektrets alla färger och fullkomligt orädda.
Jag blir t.o.m. pickad på armen – hårt – av en liten baddare, och några dagar senare kommer jag att en lång stund leka kurragömma med en paddfisk som tydligt visar att han är road av det.
En ung jättemussla sluter långsamt sitt rödlysande gap, medan jag fascinerad tittar på – stack jag in handen i det gapet så blev den där.
Jag glider ut mot revets rand och stirrar ner mot det blå djupet, det är där den stora hajen lurar, och det är något som suger och drar dit bort samtidigt som magen knyter sig av ängslan.
Nya och åter nya spännande fiskar passerar glaset i min mask. De kommer fram ur korallskogens gömmen och somliga koraller har dött och störtat omkull och sträcker fram beniga vita fingrar och långa knotiga lemmar andra är överdragna av ett tätt ludd, det är alger som spunnit in dem i sin dödliga klädnad.
Varje simtur bjuder på nya sensationer. Jag ser en silvergrå fisk med gul Kalle Anka-näbb, en fisk som ser ut att bära sadel, en liten strömlinjeformad leopard, en helsvart fisk ställer sig upprätt och tittar stint på mig med sina näpet rundstansade ögon, en fisk bär runt sin trinda kropp en mörk ram, är infattad i den som en ädelsten, och ädelstenar är vad de liknar, dessa underbara varelser… Det är varmt som hemma i badkaret, vattnet är genomskinligt men rent är det inte, och det är först vid snorkling vid småöarna Tepuka och Fualopa som jag ser riktigt kraftig färggrann korall och en botten helt fri från skräp.
Mellan de två öarna finns ett litet kalt skär, Tepuka Savilivili, som ännu för några år sedan höll en plym av palmträd.
– Det är stormarna som har gjort rent hus där, säger hon som ordnat med utflykterna,Kilita på miljövårdsbyrån. Vi tänker på Tepuka Savilivili som ett offer för det nya våldsammare klimatet.
Pirkko Lindberg
1 kommentar
Bra reportage i fråga om mannaminne ,de sa förr var etc