Det blev ett livligt veckoslut för medborgare M: från socialdemokratiska (och i viss mån gröna) socialpolitiker till klassiska och förnyande marxister och vidare till kritiska vänsterjournalister.
Kalevi Sorsa-stiftelsen har börjat fungera som en socialdemokratisk tankesmedja på den ekonomiska och socialpolitikens område. Det var visserligen inte den forne SDP-ordförandens specialområden, han var mer inriktad på internationella relationer och kultur; för socialpolitiken kunde Pekka Kuusi ha varit en bättre galjonsfigur.

Men det är en bisak. På fredagen presenterade stiftelsen en skrift om grundinkomst, som i huvudsak var en polemik mot den modell de gröna lade fram i början av månaden. Medborgare M märkte till sin stora förvåning att socialdemokraterna ser den som ett allvarligt hot mot sig och sin samhällssyn. Nu hade man mobiliserat social- och hälsovårdsminister Tuula Haatainen och professorn i social- och konsumtionspolitik Pentti Arajärvi som stöd för skriftens författare Ville Kopra, forskare vid Metall, i kampen mot tanken på en grundinkomst eller en medborgarlön.
Den gröna modellen utgår från en skattefri grundinkomst på 440 euro i månaden för alla som fyllt 18. Den skulle ersätta alla bidrag på samma eller lägre nivå, som arbetsmarknadsstöd och studiestöd. Av högre stöd skulle den överskjutande delen kvarstå, det rör sig då om utkomststöd, boendestöd och inkomstrelaterade stöd. Arbetsinkomster över detta belopp skulle beskattas med 39 procent, dock med 49 procent om de överskrider 5 000 euro i månaden.

Ett av syftena med en sådan reform skulle vara att förenkla det sociala stödsystemet och minska springet från lucka till lucka. Diskussionen visade dock att den kontroll som ingår i detta system är viktig för socialdemokraterna. Socialminister Tuula Haatainen underströk att samhället bör bygga på att praktiskt taget alla försörjer sig och sina familjer genom lönearbete. Man ska nog ta hand om också dem som inte kan göra det, men de bör ändå så långt det går styras in i arbetslivet med en mycket fast hand.
När Haatainen studerade socialpolitik vid Helsingfors universitet i början av 80-talet ansåg många att arbetet i framtiden till följd av den teknologiska utvecklingen inte skulle räcka till för alla och man debatterade modeller som framlagts av t.ex. André Gorz för en delvis arbetsfri tillvaro. Men utvecklingen har inte gått i den riktningen, arbetslösheten har tvärtom nu minskat. För Haatainen är lönearbete fortfarande samhällets moraliska ryggrad.
Därför oroade hon sig för hur det går för 18-åringar som har klarat sig dåligt i skolan och inte vet vad de skall börja orientera sig mot i arbetslivet. En grundinkomst skulle kunna förleda dem till att göra ingenting och det skulle de sedan enligt henne kunna hålla på med under resten av livet, i 40-70 år. (Men nog är det väl få som förvärvsarbetar tills de är nästan 90 också i vårt nuvarande system, undrade M.)
Haatainen vill i stället behålla ett system som gör det möjligt att med fast hand föra in också skolsvaga och vägvilla ungdomar in i arbetslivets trygga fåra. Det ligger säkert en del i hennes tanke, men den förutsätter ju att t.ex. arbetsförmedlingens resurser stärks betydligt, i stället för att försvagas, som nu sker, tänkte medborgare M.

Hennes misstänksamhet mot idén med en grundinkomst var påtaglig, enligt henne skulle den vara ett hopp in i det okända. ”En djupare granskning av grundinkomsten avslöjar under jordgubbstegarna varggropar som månget oskyldigt får kan falla i.”
Vem som grävt dessa varggropar för oskyldiga får hade hon en klar uppfattning om: ”Det är bra att klart föra fram vilka bakgrundsintressen de har som lägger fram dessa förslag. Denna modell som skrotar grunden för vårt välfärdssamhälle får mycket riktigt på ett intressant sätt stöd från både den yttersta vänstern och den yttersta högern.”
Inte konstigt att Ville Niinistö och Osmo Soininvaara, som lett arbetet med de grönas modell, ville få svar på om de hörde till extremvänstern eller extremhögern, men det ville varken Haatainen eller Kopra säga. (Också på centerhåll har man talat för en grundinkomst.) Det blev i alla fall klart att socialdemokratin ser dem som framför alternativa modeller som samhällsfarliga. Det nuvarande systemet åtnjuter folkets stöd, därför är det odemokratiskt att föreslå reformer. Vidare ansåg man att syftet med de grönas förslag var att sänka levnadsstandarden i landet.
Den socialdemokratiska modellen med arbetet som livets mening är helt rimlig, men uteslutandet av alla andra modeller som samhällsfarliga kändes obehagligt. Det var länge sedan M känt sig så subversiv, egentligen var det en uppiggande tanke.