Ifall antalet omhändertaganden fortsätter att öka i Finland några år till har vi snart över 20 000 frivilligt eller motvilligt omhändertagna barn, trots att antalet barn i landet minskar överlag. Enligt senaste statistik har ungefär 0,9 procent av barnen i Sverige blivit omhändertagna, medan motsvarande siffra i Finland är över en procent (jämförbarheten är dock inte entydig; se Barn och unga – insatser år 2005, Statistik Socialtjänst 2006:9; Tilastotiedote 14/2006; Lastensuojelu 2005). I Finland skrivs och talas det också mycket om behovet av ytterligare omhändertaganden eftersom barnens och familjernas problem ökat både kvalitativt och kvantitativt.

Omhändertagande av barn är en konfliktfylld åtgärd. Å ena sidan kan det ses som en absolut god sak: barn kan räddas från hemska föräldrar eller sina egna dumheter för att bryta en ond cirkel eller generationernas kedja. Åtgärden är alltså ett uttryck för den nya humana omsorgen om barn. I Finland har vi en organisation med namnet Rädda barnen, vars uppgift är att hjälpa kommuner att omhänderta barn och sedan sälja fosteranstaltstjänster till kommunerna. Ingen tycks anse att det finns problem med jäv eller moral när samma organisation befrämjar omhändertaganden och kammar in vinst på dem.

Å andra sidan är omhändertagande en mycket drastisk åtgärd där barn skiljs från sina föräldrar och sin hemmiljö samt berövas sin frihet på obestämd tid, utan att vare sig barnen eller föräldrarna skulle ha gjort något kriminellt.

Det handlar alltså om samhällets ingripande i grundläggande mänskliga rättigheter: familjen och friheten. På den här sidan finns det mycket svagare organisationer, såsom Pesue (Perheen suojelyhdistystys) och Vartu (Varhaisen tuen yhdistys). De två olika sidorna har mycket liten förståelse för varandras argument.

Skakande läsning

Maija Runcis, som tidigare skrivit en uppmärksammad bok om steriliseringar, har nu gett ut en intressant studie om tvångsomhändertaganden i Sverige. Hon har valt fem olika tidpunkter, 1928, 1938, 1948, 1958 och 1968 som exempelår, och för varje år presenterar hon både den aktuella diskussionen och några rättsfall, där föräldrarna överklagat myndighetsbeslut. Resultaten är ganska så deprimerande. Föräldrarna har oftast förlorat processen och barnen. Som läsare blir jag också lätt missnöjd. Fallen kunde ha belysts utförligare och skillnaderna diskuterats mera systematiskt.

Men i varje fall är det skakande läsning, särskilt för en finländare! Åtminstone jag har sedan 1970-talet trott att svenskarna är riktiga bovar när det gäller omhändertaganden, att svenska barn skulle tas i förvar utan orsak och hållas där avsevärt längre än i Finland. Men detta stämmer inte alls: ovan nämndes redan att Sverige omhändertar ungefär lika många barn som Finland fast vi har färre barn. Märkvärdigt nog finns det just ingen jämförande diskussion mellan de nordiska länderna: här tycks varje land titta bara på sig själv.

Statistiken är också svår att jämföra eftersom lagarna är så olika formulerade. I Sverige finns fyra–fem olika laggrunder för omhändertagande medan alla omhändertaganden i Finland sker med stöd av en enda paragraf (16 § i gamla barnskyddslagen från 1983, 40 § i nya barnskyddslagen 2007). Sverige har också flera så kallade öppenvårdsåtgärder och omhändertaganden har också bytt namn: de kallas numera ”heldygnsinsatser” i statistiken. Tala om skönmålning i potens!

Skillnader mellan Sverige och Finland

Det verkar som om Finland för länge sedan gått förbi Sverige som det land där barn tas i förvar av så kallade specialister på grund av relativt triviala orsaker. (Till exempel kan föräldrarnas vårdnadstvister få myndigheterna att tvångsomhänderta ett barn och placera det hos den ena föräldern, utan att barnet i sig skulle vara det minsta illa skött.) Vi har bara inte upplevt lika stora skandaler som Sverige under den värsta perioden av tvångsvård. Vi har också fler barn i fosterfamiljer medan de institutionella placeringarna är vanligare i Sverige. Bara 10–20 procent av barnen i Sverige placeras i dag i fosterfamiljer, jämfört med 40 procent i Finland.

Maija Runcis ältar inte heller dessa skandaler. Hon anlägger tyvärr ett foucaultskt perspektiv på det hela, d.v.s. att omhändertaganden framför allt handlar om disciplinering och kontroll. Men vi behöver egentligen inte någon Foucault för att inse att här idkas kontroll och disciplin. De som kontrolleras och disciplineras är fullkomligt medvetna om detta, till skillnad från den foucaultska maktanalysens antaganden om osynligt verkande expertkunskap. Det är snarare specialisterna på området, d.v.s. barnskyddsarbetarna, som anser att de inte idkar kontroll – de arbetar ju för barnens bästa! Här närmar vi oss också den eviga frågan om tvångshjälp: kan man någonsin hjälpa människor med tvång och hot? Vi vet att det lyckas illa i fråga om narkotika, aids etc, men i fråga om barn är situationen förstås en annan: åtminstone socialarbetarna anser att hotet om tvångsåtgärder är oproblematiskt för samarbetet.

Att Runcis har ett längre historiskt perspektiv är bra. På 1920-talet var omhändertaganden del av en klassdisciplin, där vissa situationer nästan automatiskt ledde till omhändertagande (om kvinnan var ogift, påstods leva i sexuell frigjordhet, levde under oordnade omständigheter, inte kunde hålla sina barn rena). På 30- och 40-talen kom sedan rasbiologiska argument med, så att föräldrarnas intelligens kunde vara en orsak (och föräldrarna kunde köpslå om sterilisering mot omhändertagande). Först på 50- och 60-talen togs de direkt juridiska, rättighetsargumenten i bruk.

I själva verket skulle jag säga att Foucault överbevisas som felaktig här: det tidigare starka kontroll- och maktperspektivet ersätts av ett individuellt rättsperspektiv där de olika personernas rättigheter (barnets och förälderns) ställs mot varandra. Samtidigt ändras styrkeförhållandet i specialistkåren, så att läkarnas monopol byts ut mot psykologernas och juristernas kamp med varandra.

Den färskaste svenska lagen som Runcis behandlar är den från 1960 som eliminerade skillnaden mellan de tidigare åtskilda grunderna för åtgärder: uppfostran och skydd. Lagen betonade också barnets bästa och gjorde de förebyggande åtgärderna obligatoriska. Det är tydligt att den finska barnskyddslagen från 1983 åtminstone delvis tog modell av den svenska lagen, utom att den inte gick lika långt (t.ex. kunde omhändertaganden fortsätta i princip ända tills barnet fyllt 21 år i Sverige).

Diskussionen om detta sista decennium blir tyvärr på hälft. Runcis tar bara upp det nya fenomenet: barns egna klagomål mot omhändertagandet. De hade inte någon positiv verkan utan förbigicks i lika hög grad som de tidigare klagomålen. Däremot kommer den nya ”vågen” av lättvindiga omhändertaganden inte ens på tal. Boken kan därmed sägas utgöra grunden för det som hände i fortsättningen, en första del eller introduktion till den egentliga delen om omhändertagandenas glansperiod.

Min besvikelse intensifieras av bokens magnifika avslutning: ”Man kan således konstatera att undersökningen tydligt visat att den juridiska prövningen inte korresponderade med de sociala myndigheterna i fråga om deras verksamhetsområde – vilket resulterade i att de klagande inte hade någon offentlig företrädare som förde deras talan. Maktlösheten var därmed total.” Här har alltså ingenting förändrats mellan 60-talet och idag, varken i Sverige eller i Finland. Bara ifall myndigheterna gör ett direkt formfel kan föräldrarnas klagomål godkännas, men i normala fall aldrig.

Inget nytt under solen

Med tanke på helheten är det frapperande hur lite som har förändrats under snart ett sekel av omhändertaganden. Från första början har föräldrarnas (eller barnens) åsikter inte haft något värde, och så är det fortfarande. De befinner sig alltjämt i en återvändsgränd: varken ekonomiska eller emotionella argument biter. Om de sade sig behöva mera stöd för att kunna sköta barnen var de själviska och beskylldes för att bara vara efter de ekonomiska förmånerna förknippade med barnen. Deras kärlek till barnen ansågs vara felriktad eller konstgjord. Det lades”modern till last” både om hon inte hade varit i kontakt med barnet eller om hon hade försökt ta kontakt med barnet: det första betydde att hennes ”moderskärlek” inte var äkta och det andra att hon inte förstod barnets bästa. På samma sätt kan en alltför desperat förälder i dag stämplas som överbeskyddande och för att ha ett ”symbiotiskt” förhållande till sitt barn.

På 1960-talet börjar fosterfamiljerna emellertid träda fram som självständiga agenter som kan avvärja barnens kontakter med sina föräldrar. I Sverige betonades fosterfamiljernas roll som skapare av en bättre miljö och man kunde direkt jämföra de båda familjerna, helt frånsett barnens biologiska ursprung. Som vi vet har fosterfamiljernas betydelse av olika skäl blivit ganska liten, och barnen hålls numera praktiskt taget alltid på institutioner.

Argumentet om barnets bästa ledde också till att barnen inte längre kunde returneras ifall det gått tre–fyra år från omhändertagandet. Det anses fortfarande att barnens återförening med sin ursprungliga familj bör göras ytterst försiktigt och efter långa väntetider, helt oberoende av vad barnen vill. Omhändertagandet sker tvärtom ofta plötsligt och på ett för alla parter högst traumatiskt sätt. För att bevisa att de är goda föräldrar måste de ursprungliga föräldrarna verkligen vara felfria. Barnomsorgen är ett skrämmande exempel på hur föräldrarna kan behandlas på mycket olika sätt beroende om de definieras som ”vanliga” föräldrar eller som ”dåliga” föräldrar, d.v.s. föräldrar som är barnskyddsklienter.

Maija Runcis kunde alltså ha skrivit en ännu mycket fränare och mera nedgörande kritik av de svenska myndigheterna, liksom i fallet med tvångssteriliseringar. Hennes material skulle nog ha räckt till det. I det här fallet är problemet fortfarande akut: omhändertaganden mot barnens och föräldrarnas vilja sker hela tiden och fortfarande saknas det ett system som skulle behandla alla parter rättvist. Men hennes bok är en bra början: jag väntar på en del två som behandlar utvecklingen från 1960- till 2000-talet. Det skulle behövas, både i Sverige och i Finland. Varför inte en jämförande studie?