För nästan precis 60 år sedan hände något stort: Mumintrollet dök upp i som serie i Ny Tid. Jorden går under hette serien, som trollband och hänförde hela läsekretsen. Den gången var hotet kometen men allt slutade allt väl och Mumintrollet kunde förnöjt konstatera: ”jag misstänkte hela tiden att den här historien skulle sluta bra”. Nu står vi inför nya hot om ”Jordens undergång”. I fantasin knackar jag på ståldörren till ateljén i Ulrikasborg. Dörren slår upp och där står Tove Jansson omgiven av, som det ser ut, hela mumindalen. Jag dras in och placeras i soffan. Hon vet varför jag kommer; ”Jordens undergång”, de nya hoten.
”Jag förskräcks över det här med klimatet och havet som stiger”, säger Tove. Men så tillägger hon, ”det är lite svårt att förstå, det är ju så mycket som händer och som har hänt förr”. Då säger Snusmumriken på sitt finurliga och filosofiska sätt: ”Det är värre med Olkiluoto, där tänker man gräva ner det giftigaste gift som finns, lämna det vind för våg, gå hem och känna sig stolta, fast giftet förblir dödsfarligt i hundratusentals år”. En iskall vind drog genom rummet. ”Vad menar du”, frågade Mumintrollet. Hemulen föll in: ”Ingen kan väl vara så dum”. Snorkfröken föreslog att man skulle ringa Professorn. ”Ja, hallå, vad är det frågan om”, sa professorn. Vi förklarade vårt ärende. Med myndig röst tog professorn till orda: ”Ja, ja, den här kärnkraften… är enastående, glädjande. Man kan inte nog förundra sig över dess möjligheter. Men det är klart… den är ju farlig också… i flera hundratusen år. Om avfallet kommer ut i naturen. Är det slut”. Här tappade Mumintrollet telefonluren. Vi andra stod och gapade och kände kylan sprida sig i kroppen. ”Hallå, hallå, någon där”, ropade professorn i luren och så lade han på.
”Vad är nu detta”, sa Tove, ”Jordens undergång, på riktigt”. Nu bröt hemulen in: ”Men snälla ni alla, det händer inte idag, inte i morgon, men kanske om tusentals år”. ”År är år och Jorden går”, sa Snusmumriken. ”Jorden får aldrig gå under”, nästan skrek Snorkfröken och såg verkligen förtvivlad ut.
Muminpappan tog på sig sin stora svarta hatt, tänkarhatten, och satte sig att fundera. Mamman rättade till förklädet och sa med fast röst: ”Vi måste göra något. Jag tror faktiskt att hela mumindalen måste ut och demonstrera”. Snusmumriken nickade, ”Låt oss alla tåga upp till Regeringen med plakat och banderoller och ropa: Vi Protesterar! Vi vill inte ha kärnavfall i berget! Och inga reaktorer heller, för den delen”. Tofslan sa ”sVind!” och Vifslan sa ”sVågor!”. Rådd-djuret slutade att må illa och ropade ”Vattenkraft och hela Skogen”. Bisamråttan dök fram under soffan och sa: ”Det finns värme i marken, det märker väl jag, när jag kryper i mina trånga, varma, härliga gångar”. Nu utbröt ett förfärligt kaos i rummet. Alla började arbeta med att göra plakat och banderoller. Det var tid för mig att tacka och gå ut.

stån upp till svars

Jag stod ensam ute i höstmörkret. Tacksamt tänkte jag på stunden i vindsvåningen. De hade ju helt rätt. Det är just så det är. Ytterst gäller det ”Jorden”, eller i alla fall den del som över ett område på flera 100 kilometers radie från Olkiluoto är vår del av Jorden, och Harry Martinsons ord i Aniara kommer för mig: ”stån upp till svars. Den tunga vredens murar sig sluter om det öde ni beredde”.
På sitt sätt är det ju så hisnande enkelt; Ingen, absolut ingen, kan garantera något ”för hundratusen år eller mer”. Och i Olkiluoto gäller det dessutom ”full säkerhet” för ett förvar som ligger 500 meter ner i berget. Då är vi helt utlämnade till bergets egenskaper, rörelser och processer.
De som bestämmer säger; ”berget håller, jordbävningar är små och har ingen effekt, vattnet sjunker neråt, framtida istider har ingen effekt, och så vidare… ”. Och de säger så för att de måste säga så eftersom det finns beslut om att kärnkraftverken bara får drivas om det finns en metod för hur avfallet skall ”slutförvaras”. Alltså; finns det inget slutförvar, så får egentligen inte verken drivas, än mindre byggas ut (så som just nu sker). Därför, just därför, måste kärnkraftindustrin hävda – med en papegojas envishet – att ett slutförvar förblir helt säkert under hundratusen år, eller mer. Om det verkligen fungerar eller bara påstås fungera, är en annan, ovidkommande sak för dem (men inte för oss andra).
De som beslutade om slutförvar i Olkiluoto och utbyggnad av den tredje, superreaktorn där, visste nog inte riktigt vad de beslutade om. Dessutom blandade de ihop frågan med en massa andra saker, som stängning av reaktorerna på ryska sidan och energibehovet generellt. Nu vet vi att importen från Ryssland fortsätter och att Finland på intet sätt behöver kärnkraftenergi utan i stället har ganska enastående förutsättningar för förnyelsebara alternativ.
Jag som känner berget och dess verkliga processer, och som under de sista trettio åren stått i fronten för den internationella forskningen vad gäller unga berggrundsrörelser och stora jordbävningar efter istiden, måste ha en helt annan syn på verkligheten; inga garantier kan ges för ett slutförvar i berget, tvärtom tyder allt på att det skulle kollapsa vid framtida istider, jordbävningar med magnituder på 7 till 8, kanske även 9, har förekommit under de senaste 10 000 åren (i Sverige finns 58 stycken sådana registrerade, daterade och beskrivna) och kommer att återkomma i framtiden. Industrins förslag om hur kärnavfallskapslar kan placeras 50-100 meter från stora förkastningszoner är inget mindre än en geologisk oförskämdhet (vi skulle i stället hävda minst 10-50 km), metangas kan ligga i berget som metanis och när tryck ock temperatur ändrar övergår isen explosionsartat till gas (så har många urbergsgrottor bildats i Sverige och Finland), vid istider händer det även att grundvattnet stiger uppåt (därav några av våra salta lager i marken i Finland och Sverige).
I Olkiluoto är situationen urusel. Området korsas av stora förkastningslinjer. Några av dessa har rört sig i sen tid (väl dokumenterat av två finska forskare). Området synes ha extra stort metanläckage. Det innebär extra stor risk för metanisbildning i berget och därmed påföljade explosioner, inte minst vid jordbävningar. Det är just därför man med fog kan undra hur någon överhuvudtaget kan vilja driva och bygga något som i längden kan bli: ”Jordens undergång – i Olkiluoto”.

Nils-Axel Mörner

Lämna en kommentar