Ulf Eriksson slås av det obarmhärtiga ljus som kulturtidskrifternas alternativa offentligheter sätter på vår maktkultur.

Liksom det inte finns något på förhand givet rum – det är byggnader och anläggningar som skapar illusionen av rum – får vi leta förgäves efter en given offentlighet. Man kan också vända på perspektivet: det är ingen mening med en på förhand begriplig konst eller litteratur som med igenkännliga former förväntas sätta sin prägel på en neutral offentlighet. Kultur och offentlighet växer ur varandra.
Om kulturtidskriften som produkt och skapare av offentlighet handlar den tjocka Hvidbog om kulturtidsskriftet som nu utgivits av Foreningen af Danske Kulturtidsskrifter. Bidragsgivarna är nordiska akademiker, kritiker och redaktörer från främst Danmark, Norge och Sverige, och bidragen är både temperamentsfulla och genomreflekterade.
En kulturtidskrift vill både uppfånga sin samtid och påverka den. Villkoren för denna dubbelriktade rörelse förändras ständigt. Dock talar en tradition genom Göran Dahlbergs ord om hur tidskriften Glänta från början ville uppfånga människor, texter och projekt innan de blev institutionaliserade. Vitbokens utgivare Finn Barlby betonar i samma anda att kulturtidskrifterna ofta har odlat en form av upplyst dilettantism, sällan varit rädda att överexponera detaljer eller gripa helheter som expertkulturen räds att sammanfatta. En kulturtidskrift är sällan lagom.
Som historisk kraft är kulturtidskriften alltså den kritiska skriftens zon. Det betyder att den står för något tredje, i en offentlighet som annars domineras dels av handelsmännens budskap, dels av experternas hyperrelevanta verklighetsbestämningar.

Kritiserar makten
I sin essä Kulturtidsskriftets genitiv betonar Barlby att kulturtidskrifter nästan alltid på något sätt har velat utöva kritik av makten i sin samtid. Denna maktkritik har varit stämd i olika ideologiska tonarter, men den har ofta samexisterat med en stark vilja att på något sätt, inte sällan i själva layouten och andra trycksaksspecifika drag, gestalta människans möjligheter.
Barlby ger tre fina historiska exempel på hur denna möjlighetsanda har kunnat ta sig kulturtidskriftliga uttryck på dansk botten. Man kan fundera länge över likheter och skillnader mellan den kommunistiska tidskriften Baalet från tidigt 1920-tal, den akademiska kulturtidskriften Frie ord, vars första nummer utkom 1946 och konstnärstidskriften Sidegaden som i början av 1981 gick till storms mot allt det “overfladiske & kommercielle & forbrugeristiske & maskinelle & statiske” som Barlby skriver, parafraserande tidskriftens tonfall.
En intressant svensk kulturtidskriftsaktör är Håkan Lindgren, känd genom nättidskriften Agamemnon. Han har nu startat en papperstidskrift kallad DET. Första numret från i höstas innehåller bland annat en intervju av Lindgren med den tyska författaren Juli Zeh, vars roman Leklust kom på svenska 2006.
Apropå den mörka samtidsdiagnosen undrar Lindgren vilka vägar Zeh skulle kunna tänka sig ut ur det tillstånd romanen beskriver: “att det i centrum av samhället, där grunden för lagar och värderingar borde finnas, bara finns ett vakuum”. Zeh tror att vi bara står ut i tio eller tjugo år på det här sättet. Hon jämför med förra sekelskiftet kring 1900. Också då kollapsade värdesystemen. Människor tog sin tillflykt till krigshetsens förenklingar, liksom många i dag omfamnar idén om en global kamp mellan fientliga läger.

Botar tomheten
När jag tar del av den danska vitboken slår det mig att kulturtidskrifternas och de mindre förlagens alternativa offentligheter sätter ett obarmhärtigt ljus på vår maktkultur. Det står helt klart att kultursidorna har svårt att klara trycket från denna maktoffentlighet, med underhållningen och expertväldet som nästan undantagslösa dominanter. I litteraturvetaren Marianne Ping Huangs essä “Små” tidsskrifter, om nya kulturella infrastrukturer och medieformer i Norden – Luj, Kritiker, litlive, Audiatur (många fler borde nämnas) – hyllas den skapande kraften i en alternativ “slöseriets ekonomi”, en de små förlagens och tidskrifternas marknadsvidriga ideella arbete.
Även om jag tycker att den jargongen riskerar att förstärka det samhällsystem den vill underminera, måste jag ge henne rätt i att dessa nya offentligheter är lysande exempel på samtidskritiskt bruk av de nya teknologiska möjligheterna. Inte minst utgör de raka motsatsen till den blinda teknoprogressivism vars alltför angenäma budskap om bekväm interaktivitet döljer en pågående devalvering av offentligheten.
Om förra sekelskiftet var tröskeln till massmediernas sekel, så behöver vi antagligen nya begrepp nu. Den official-offentliga kulturen (teve, radio och de stora tidningarna) skulle kunna kallas makromedia. I så fall är kulturtidskrifterna och deras nätvarianter och länkvägar en form av farmakomedia, det vill säga gifter som är botemedel. Alla vet att alltmer visas i dag, ältas, exponeras och beskvallras och att det betyder allt mindre. Den tomheten är man i full färd med att åtgärda inom vår tids kulturtidskriftliga nätverk, digitala och av papper.

Hvidbog om kulturtidsskriftet, red. Finn Barlby och Ivan Rod, Foreningen af Danske Kulturtidsskrifter 2007, 514 s.

Ulf Eriksson

 

Lämna en kommentar