Jag var i Göteborg på filmfestival förra veckan. Och som så ofta i Sverige fick jag skämmas lite. Men jag tar det från början.
Först var det nätverket Doris som dök upp i flera diskussioner. En kortfilm jag råkade se, Rep, hade gjorts enligt Doris-manifestet, d.v.s. med kvinnor i alla viktiga roller både framför och bakom kameran. En filmare jag stötte på kallade Doris för gnällklubb. En kvinnlig radiojournalist jag träffade hade fått skriva och regissera ett hörspel för radioteatern inom ramarna för Dorisprojektet.
Så jag gick iväg på ett seminarium om kvinnliga nätverk i filmbranschen.
Först var det då Doris, ett gräsrotsprojekt i Göteborg som både fungerar som nätverk med regelbundna träffar och som produktionsgemenskap.
Sedan var det Wift, Women in Film and Television, ett nätverk som finns i många länder, medlemmarna är 10 000 sammanlagt, i Sverige ett par hundra. Vad man gör är lite olika från land till land.
– Vi här i Sverige jobbar dels med nätverkande, dels med forskning, berättade Klara Björk, producent och Wift-aktiv.
Nätverkandet kretsar kring månatliga luncher och sporadiska filmvisningar. Dessutom söker man pengar för olika könsrelaterade forskningsprojekt som man sedan ger vidare åt oberoende forskare. Det som hittills kommit fram i forskningen är de dolda strukturer som ligger bakom begrepp som ”kvalitet” och ”magkänsla” när pengarna och makten fördelas inom den svenska filmbranschen.
Jag frågar Björk om hon vet ifall Wift finns i Finland.
– För en vecka sedan hade jag inte vetat, men igår träffade jag Minni Leskinen på vår lunch, vänta ska jag presentera er.
Leskinen studerar filmproduktion i Tammerfors och skriver på sitt slutarbete om kvinnofrågor i den finländska filmbranschen. Hon verkar skeptisk då jag frågar om hon ska starta Wift i Finland – det fanns alltså inte, dum fråga – och säger att någon försökte sig på något liknande för ett par år sedan, men det rann ut i sanden.
Jaha ja.
Det tredje nätverket var IAWRT, International Association of Women in Radio and Television, som av norska styrelsemedlemmen Kirsten Brathen främst beskrevs som ett
solidaritetsnätverk för att föra över kunskap och erfarenhet till u-länderna. Men hon visar också en film med glada kvinnliga journalister på konferens i Indien, USA, Berlin, Ghana … Organisationen har två medlemmar i Finland.
Alltid något.

Solveig Arle

 

Lämna en kommentar