Martina Reuter går till svars mot Peter Lodenius beträffande vänsterns självkritik och den italienska retoriken

Peter Lodenius uppmärksammar i en översikt (Ny Tid 25–30/2008) vänsterns självkritik, sådan den uttrycks i två färska pamfletter, Puolueiden kriisi och Vasemmisto etsii työ-tä. Han är nöjd över viljan till självkritik, men nästan enbart missnöjd över kritikens innehåll. Han konstaterar att bokens ”centrala tankegång är värd att fundera över”, men lämnar detta funderande ogjort.Eftersom debatten uttryckligen handlar om självkritik, känns det lite trist att en av den finlandssvenska vänsterns genom tiderna skarpaste hjärnor inte, i mitt tycke, den här gången riktigt kommer upp till välkänd Peter Lodenius-nivå. Själv är jag lite jävig, eftersom jag satt med i den uppdragsgivargrupp som Vänsterforum tillsatte för att följa upp arbetet med Vasemmisto etsii työ-tä, men kan ändå inte låta bli att komma med några kommentarer. Framförallt vill jag spänna vidare på en viktig debatt.

Det är speciellt två saker Peter Lodenius inte tycker om: Eetu Virén och den italienska retoriken. Jag tar det senare först. Det är förstås sant att den italienska vänstern tärs av interna strider (något som förvisso inte är helt obekant heller på hemmaplan), men det är nog lite orättvist att påstå att den ”inte [är] känd för att ha uppnått betydande resultat i den praktiska politiken”.

Italien har bland annat, också i jämförelse med nordiska välfärdsstater, ett på många sätt öppet universitetssystem. I samband med ett kort besök som gästföreläsare vid universitetet i Verona förundrades jag över det märkbara inslaget av handikappade studenter och hade också själv en blind flicka på min engelskspråkiga kurs (något jag aldrig upplevt i vare sig Finland eller Sverige, ens på finsk- respektive svenskspråkiga grundkurser). Alla studerade kanske inte så aktivt, men också de som mest vimlade i matsalen hade garanterat ett trevligare och – märk väl – mera autonomt liv än om de suttit undanstoppade på någon specialskola ute i obygden. Det är knappast Berlusconi eller hans föregångare som skapat denhär kombinationen av utbildnings- och socialpolitik, någonting har nog vänstern fått till stånd också i Italien.

Den italienska vänsterns olika fraktioner har (också i övrigt) ett nära förhållande till den akademiska världen, något som förstås hänger ihop med det långvariga intresset för teori och – om man så vill – retorik. Förutom till den akademiska världen har vänsterpartierna traditionellt haft ett nära förhållande till olika folkrörelser. Peter Lodenius har rätt i att detta förhållande inte råder i Finland, men det betyder ju inte att det inte kunde eller borde råda.

Jag har lite svårt att förstå varför det skulle vara så långsökt att påstå att ”undergroundkonstnärer, sexuella minoriteter, kvinnor, svarta, miljöaktivister, studerande och liknande” utgör de nya (arbetar)rörelsernas rekryteringsgrund. Snarast är ju det här en lite gammalmodig tanke, ett 40 år gammalt arv från 1968. (Åtminstone 40 år gammalt: i bakgrunden spökar nog också 1920-talets allians mellan socialister och modernister, samt dessas engagemang för det spanska inbördeskrigets påtagligt anarkistiska vänster.) Kanske det är just det den finländska vänstern borde göra: återgå till detta arv och förvalta det bättre än vad som gjorts under 70-talets fraktionsstrider, 80-talets konsumtionshysteri och 90-talets undfallenhet.

Kanske det till och med finns (vänster)människor som satsar på att försöka förvalta detta arv. Om man promenerar ut till det autonoma socialcentret på Råholmen träffar man undergroundkonstnärer, sexuella minoriteter, kvinnor, svarta och studerande engagerade i verksamhet som uppvisar påfallande drag av politisk aktivitet. Samtidigt är de här ungdomarna inte alls speciellt marginella (åtminstone inte om man ser till deras sociala bakgrund). Där finns alla sorter: barn till vanliga donare, akademiker och socialt utslagna.

Fri rörlighet

& grundinkomst

Här faller det sig naturligt att övergå till Eetu Virén. Jag håller med Peter Lodenius om att hans retorik på sina ställen är i magstarkaste laget (vilket försäkrade att Puolueiden kriisi valsade runt någon vecka bland Hesaris kommentatorer, nivån var vad man kunde vänta sig på detta sällsynt självgoda forum, men boken gavs en bred, i huvudsak positiv publicitet). När man analyserar retorik är det (bl.a. enligt Aristoteles) viktigt att inte enbart se ord i förhållande till ord, utan också ord i förhållande till gester och inte minst i förhållande till den position ur vilken talaren talar eller skribenten skriver. När man tolkar Eetu Viréns retorik har det därför en viss betydelse att begrunda vad han sysslar med då han inte fäller provokativa uttalanden (en sysselsättning som ju inte är helt unik när det gäller vänsterns arga unga män, varken då eller nu).

Den som under sommaren, t.ex. i Husis, följt med nätverket Fri rörlighets försök att på Råholmen erbjuda romska tiggare en möjlighet att övernatta, laga mat och duscha (en möjlighet staden, staten, kyrkan och Röda korset inte ens vågat diskutera), vet att Virén var en av initiativtagarna och förhandlarna. Peter Lodenius skrev sin översikt innan den här frågan blev aktuell och bör därför absolut ursäktas. Nu i efterhand inser alla det absurda i påståendet ”Virén osäkrar sitt vapen varje gång någon talar om att hjälpa dem som har det sämre ställt”.

Såsom jag tolkar Viréns syn på grundinkomst, vill han betona att det är politiskt naivt att motarbeta en grundinkomst utan arbetsinsats med motiveringen att 18-åringar drar till Kuta Beach (och tär på ozonlagret när de flyger dit). Det är inte alls sagt att så många drar till Kuta, utan det kan hända att de drar till Råholmen istället. Denhär analysen av grundinkomstsproblematiken vidareutvecklas i Vasemmisto etsii työtä. Poängen är att visa att ur den politiska och ekonomiska maktens synvinkel är problemet med grundinkomst inte att somliga kanske är dagdrivare – pengar som sätts på öl eller på att flyga till Kuta kommer nog systemet till godo (speciellt om man flyger med Finnair). Det stora problemet är att grundinkomsten kan skapa en grogrund för politisk aktivitet och att det inte är i allas intresse att så sker.

Det är viktigt att ha en korrekt och nyanserad, politisk och ekonomisk, förståelse av grundinkomsts-problematiken för att kunna bedöma om dess införande är i vänsterns intresse. Det är möjligt att Vasemmisto etsii työtä inte på den punkten har så mycket att tillägga till det Jan-Otto Andersson redan länge fört fram. Men dessutom borde vänstern ha en möjligast djupsinnig förståelse av vad som är i vårt intresse. Det är kanske speciellt denhär frågan Vasemmisto etsii työtä försöker besvara – och, för all del, något slutgiltigt svar ges inte.

Anarkismens roll

Peter Lodenius är också irriterad över skribenternas von oben attityd. Själv är jag benägen att läsa det retoriska ”vi betonar” som ett inkluderande ”vi”, som manar till självkritik, snarare än som en von oben attityd (men, det är klart, i egenskap av uppdragsgivare är jag inkluderad, så jag kan kanske inte bedöma den saken). Men det kan hända att Peter Lodenius tolkning delvis beror på vem han inkluderar i sin uppfattning om den sanna vänstern. Det är speciellt den möjligheten som bekymrar mig och som jag anser värd att debattera.

Framförallt berör frågan de ”anarkistiska och autonoma traditionerna” – är de en del av den vänster Peter Lodenius vill identifiera sig med? Han verkar vara ganska ambivalent, kanske speciellt på grund av sin i mitt tycke oförtjänt negativa bild av den italienska vänstern. Jag är själv mindre ambivalent.

När man ser tillbaka på 1900-talet och funderar på vem inom vänstern som ställde till med elände, så inte var det anarkisterna. Både Stalin och Finlands socialdemokrater har mera på sitt samvete (alla vet vad Stalin gjorde, gällande socialdemokraterna tänker jag främst på undfallenheten under 90-talet). Jag tror inte heller att anarkisternas relativt rena papper skulle bero på att de inte fått något till stånd, varken gott eller ont. Problemet är snarast att det inte alltid är så lätt att bedöma vad som skall betraktas som ett politiskt resultat.

Det är till exempel inte omöjligt att det finns ett samband mellan den anarkistiska traditionens roll inom italiensk vänsterpolitik och det faktum att landets social- och utbildningspolitik på ett föredömligt sätt verkar stöda handikappade människors rätt till ett autonomt liv. (Men min enskilda iakttagelse bevisar naturligtvis ingenting: det skulle behövas både empiriskt belägg och teoretisk analys för att visa att så verkligen är fallet.)

Det finns exempel också på närmare håll. Försöket att erbjuda romska tiggare husrum på Råholmen bottnar i samma tradition. Den grundläggande idén är enkel: romerna är autonoma personer, som har rätt att själva avgöra var de vill tigga. Vettiga politiska åtgärder strävar att a) respektera deras beslut och b) hjälpa dem att ha ett någotsånär drägligt liv medan de är här. Motargumentet att ”då kommer de alla hit” är ungefär lika politiskt naivt som ”då åker de alla till Kuta Beach” i debatten om grundinkomst. Det är skenhelig bullshit att säga att man hellre skall hjälpa dem på hemmaplan. (Men det är naturligtvis inte skenheligt att på statlig och EU-nivå, eller på gräsrotsnivå, verkligen försöka göra något åt romernas situation i Rumänien.)

Försöket slutade tragiskt (Fri rörlighet beslöt att avsluta det efter att en flicka våldtagits), men det betyder inte att det inte skulle ha haft några positiva konsekvenser. Varken livet eller politiken är så svart-vit. Framförallt lyckades Fri rörlighet, mer än någon annan politisk aktör hittills gjort, visa att romerna är människor, som det är fullt möjligt att samarbeta med, och att Helsingfors stads agerande är fullständigt inkonsekvent.

Arvet från

fransiskanerna

Härmed vill jag inte påstå att det politiska resultatet på något sätt skulle helga det tragiska. Jag förespråkar absolut ingen ”man måste knäcka ägg för att kunna laga omelett” – ändamålet helgar medlen – strategi. Tvärtom: medlen, de politiska verksamhetsformerna, är en väsentlig del av ändamålet. Men det är också fel att använda tragedin som ett argument mot försöket. Det som hände var omöjligt att förutse. Just den här tragedin var i själva verket ganska osannolik och jag tror att det är svårt att allmänt taget hitta grunder för att försöket skulle ha varit så riskabelt att det borde ha lämnats ogjort.

Jag vill ännu avsluta med vad jag själv tycker att är det största problemet med Vasemmisto etsii työtä. Argumentationen flirtar på mera än ett ställe med den gamla kommunistiska tanken att det är bättre att eländet drivs till sin spets så att revolution utbryter. Reformer försinkar bara förloppet och skadar klassmedvetenheten. (Det är kanske i dehär formuleringarna Peter Lodenius hittat antydningar om hämningslös konsumtion.) Jag tror att det här är en av de idéer vänstern aldrig fått ut något gott av.

Det är därför det är så glädjande att se att en av de väsentliga utgångspunkterna för Fri rörlighets projekt var just att lindra elände, erbjuda ett människovärdigt liv här och nu. På den punkten verkar den autonoma vänstern, åtminstone i handling om än inte alltid i ord, stå närmare reformvänlig socialdemokrati än revolutionär kommunism.

För att inte tala om att det här med husrum åt tiggarna gör det sällsynt tydligt att den italiensk–spanska autonoma och anarkistika traditionen förvaltar ett ännu mycket äldre arv, nämligen fransiskanermunkarnas idéer om att människan enbart kan förvalta, inte äga, det som ytterst tillhör Gud och att stöld är tillåtet i nödläge. Det är nog ingen slump att fransiskanerna missionerade aktivt i Latin Amerika.

Puolueiden kriisi. Into/Like, 2008. Vasemmisto etsii työtä. Polemos/Like, 2008

Martina Reuter


1 kommentar

Peter Lodenius 21 augusti, 2008 - 10:30

Peter Lodenius svarar:

Martina Reuter har rätt i mycket av det hon skriver, jag tror t.ex. att italienska folkrörelser har mycket att ge oss. Men jag håller fast vid att den italienska retoriken inte fungerar särskilt bra i Norden och att fraktionsstriderna inom den splittrade politiska vänstern där gett upphov till linjedragningar som lösryckta ur sitt sammanhang inte är relevanta för oss. Men visst skulle vänstern i Norden må bra av en stor dos Dario Fo. När jag läste Vasemmisto etsii työtä kändes det som om det som var tänkvärt i boken redan hade formulerats betydligt klarare av André Gorz i tiden, medan annat var tungfotat kommittéarbete.

Peter Lodenius

Reply

Lämna ett svar till Peter Lodenius


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.