McDonald’s garanterar inte bara billiga och näringsfattiga hamburgare serverade av underbetalda och sönderstressade anställda – det multinationella företaget utnyttjar också ockupationer och odemokratiska handelsvillkor.

Det är ingen tillfällighet att McDonald’s lyckats etablera sig relativt smärtfritt i regioner som just blivit kvitt inbördeskrig och svältkatastrofer. Framgångssagan har skrivits med goda relationer till den politiska och ekonomiska makten samt aggressiv och påkostad marknadsföring.

Vad som 1955 började med att två bröder vände hamburgare i Bernardino, Kalifornien, expand­erade som en unik affärsidé i en tid då världsekonomin och allt mer köpvana konsumenter skrek efter smarta koncept och bekväma – och snabba – produkter. I dag är McDonalds ett av de mest välkända varumärkena, kända artister säljer trallvänliga musikstycken till reklamfilmer och stora idrottsevenemangs loggor delar plats med det skinande m:et. McDonald’s har ersatt Coca-Cola som världens mest kända varumärke, och den ständigt leende clownen Ronald McDonald är, enligt journalisten Eric Schlossers bok Fast Food Nation, ett mer bekant ansikte för små barn än Jesus.

Allt bidrar till en talande akvarell av den globala marknad­ens största aktörers intrång i folks medvetande och beviset på att den moderna världens referensramar utgörs av förklädd ideologi snarare än uttalade livsfilosofier.

Genom att köpa
upp mark­arealer i olika delar av världen och senare hyra ut varumärket i andra hand kontrollerar McDonald’s i dag 31 000 snabbmatsrestauranger med en årsinkomst på 23 miljarder dollar. 390 000 människor arbetar för företaget och enligt Fast Food Nation har en av åtta arbetsföra nordamerikaner någon gång arbetat för McDonald’s.

McDonald’s affärsidé är genial – och alltigenom politisk. En ideo­logisk framgångssaga som spelar upp sin billiga fars inför fulla hus världen över, med barn som främsta målgrupp. Happy Meals, Cheeseburgers, Big Macs. Utbudet tycks bara vara skräpmat och oskyldiga pappkartonger med gratis leksaker – men budskapet finns där, om än dolt. En måltid på McDonald’s ses av många barn som det närmaste frihet man kan komma. Vem har fått dem att tänka och känna så? Själva grundbulten i hela västsamhället är överkonsumtionen. Att stilla skapade begär.

McDonald’s har genom åren visat sig skickliga på att snappa upp samhällstrender. McDonald’s vill ”skydda miljön på både lokal och global nivå”, menade man i ett klimatutlåtande 2004. ”McDonald’s tillåter inte, och har aldrig tillåtit, avverkning av tropisk regnskog till förmån för vår köttanvändning”.
Greenpeace har visat att fodret som används till uppfödande av kycklingar som senare slutar sina korta liv som exempelvis Chicken McNuggets i många fall kan spåras till illegal och miljöförödande sojaproduktion djupt inne i Amazonas bräckliga regnskogar. Genom ett led av underleverantörer och multinationella bolag – varav det största i brasilianska Amazonas ägs av delstaten Mato Grossos korruptbesudlade guvernör Blairo Maggi – kan soja från illegalt arrenderade markarealer, präglade av slavarbete och barnarbete, kopplas till McDonald’s.
McDonald’s har kanske mer än någon annan matkedja skott sig på den pågående och på många håll illegala skövlingen av Amazonas regnskogar, där den expanderande sojaproduktionen medför katastrofala sociala och ekologiska följder.
Vid sidan av det är McDonald’s tillsammans med bland annat tobaksindustrin ansvariga för den mest utbredda nedskräpningen, i form av kartonger och plastmuggar.

Journalisten Thomas L. Friedman
hävdar i bestsellern The Lexus and the Olive Tree, visserligen felaktigt, att inga länder med McDonald’s har startat krig mot ett annat land med McDonald’s. Fastän klara exempel motsäger Friedmans tes är intentionen glasklar: länder som öppnat upp sina marknader och släppt in multinationella företag, säg McDonald’s, är tillräckligt rationella och stabila för att inte starta krig.
George W. Bush kopierade McDonald’s varumärkesexport i syfte att bättra på USA:s – främst Vita husets – rykte i omvärldens ögon medan antiglobaliseringsrörelsen växte sig starkare i ”terrorkrigens” och 9/11-attackernas fotspår.
Vita huset har betalat för marknadsföringstjänsten i form av gynnsamma handelsvillkor i ”terrorkrigens” fotspår. McDonald’s trängdes tillsammans med bland andra Microsoft och Shell om att få bli de första att etablera sig i ”det befriade Irak” efter att USA-armén 2003 störtade Saddam Hussein.

McDonald’s har visat sig skickliga på att etablera sig i socialt och kulturellt annorlunda regioner. I Indien blomstrar marknaden lavinartat och en köpstark över- och medelklass växer fram i miljonstäderna tillsammans med ökad konsumtion. McDonald’s har satsat hårt på att etablera sig i Indiens metropoler, och en av kritikerna till företagets etableringsmetoder är forskaren Vandana Shiva. Hon tror att den indiska befolkningen inte omedelbart kommer att svälja ”snabbmatsfenomenet” då det först och främst är en kostnadsfråga. I västvärlden är McDonald’s ett etablerat lågpris­alternativ. I tredje världen är det ett exklusivt inslag med exotiskt matutbud.

”Medelklasser upplever en dragning till och ett tryck att bli mer västinfluerade. Stora företag som McDonald’s förstör hela matkulturer utan att ersätta det förlorade med något annat än onyttig mat”. Därför, menar Shiva, satsar McDonald’s och andra multinationella företag mycket på att möta kritik, i exempelvis miljö- och etableringsfrågor, och försöker kontrollera missnöjesdebatten så mycket som möjligt.

Enligt artikeln McDonald’s Recession-Proof Menu har matkedjor som McDonald’s gynnats av den pågående finanskrisen. Anledningen är att billiga matalternativ blivit ett sätt att spara pengar. McDonald’s har aktivt försökt vaccinera sig mot finanskrisens biverkningar genom att locka kunder med en-dollars-menyer. Ett koncept som USA-börsen bekräftar; medan Dow Jones’ industrisektor i snitt sjunkit med 31,9 procent i finanskrisens fotspår sjönk­ McDonald’s aktie endast med 3,4.

Klaus Lundström

Lämna en kommentar