”På den ädla ön Sicilien, där det finns kvar mera av gammal sed än på något annat ställe i söder…” börjar ett av kapitlen i Selma Lagerlöfs mest svårtolkade roman. Författarinnans andra. Romanen om den framväxande socialismen på Sicilien, om det falska jesusbarnet il Santo Bambino som stulits från sin krubba i Aracoeli i Rom och bytts ut till en kopia med inskrift om att den falska frälsaren gör ett mirakel så länge man tror på det. En lättläst och roande roman men idag är den största behållningen av boken att se den som ett dokument över folket och trakten som de en gång var på Sicilien.Populär kulturstad

Jag går i samma gränder, ser samma hus och kvarter i samma färger och samma ljus. Går i ett fiktivt Diamante, egentligen Taormina. Springbrunnen i barock med Minotauren, till hälften människa till hälften tjur, vaktar på piazza del Duomo. En gränd lagd med slipad lavasten, kantad av byggnader från medeltiden och renässansen leder ner mot klosterhotellet S. Domenico. Vid klostergårdens fontän spanar jag som på lek efter Selma Lagerlöf. Kan nästan ana henne i fotsid svart klänning och bredbrättad hatt bakom bougainvillean och arkaderna.

Taormina lanserad av Goethe. Ett sekel senare av den tyska greven Otto Geleng som här kurerar en bronkit och målar tavlor med blommande mandelträd och ett snöhöljt Etna. Tavlor från en primitiv, skön ö sprids i Europa. Och författare, konstnärer och intellektuella söker sig hit. Också Selma som då är 36 år. Ivrig. Förälskad? Redan berömd.

I klostret vill hon hitta böcker om siciliansk folklore eftersom hon har svårt att greppa det sydländska. Hon ser motsättningen mellan de fattiga och de rika. De främmande sederna, den religiösa extasen. Vidskepelsen. Okunskapen. Allting är så gripande sorligt eller storartat vackert. Kunde hon hitta något skrivet om det hon upplever här? Någonstans har någon tipsat henne om Giuseppe Pitré. Böcker av en läkare som ägnat sitt liv åt att samla siciliansk folklore.

Klostret S. Domenico byggs om till ett lyxhotell. Här finns inget bibliotek längre. Ingen Pitré. Piazza Nove Aprile badar i en blek höstsol mellan himmelen och det blåa havet. Utsikternas utsikt över Naxosbukten och Etna. I bukten nedanför ligger några lyxkryssare för ankar. Jag kryssar mellan turistgrupper från Amerika i shorts, skärmmössor och loafers på Corson. Massturismen har tagit över i ett Taormina som blivit kommersiellt. En kuliss för brudpar som låter sig fotograferas överallt. Det har gått ett sekel sedan fotograf Wilhelm van Gloeden knäppte svartvita, erotiska fotografier av svartlockiga sicilianska pojkar. Fotografier som kommer att locka homosexuella till Taormina. Men oleanderträden med rosa blommor måste ha vuxit här i över ett sekel. Har de sett Selma?

Obekanta Mirakler

Jag ålar förbi turisterna till stadens bibliotek, ett 1500-tals nunnekloster med ett litet klocktorn och slitna kapitäler i kalksten. Gubbar sitter utanför. Som alltid.

– Vet ni att Selma Lagerlöf, den första kvinna som fått nobelpriset i litteratur, bodde här och skrev en roman om Sicilien? frågar jag den vänliga bibliotekarien.

– Selma Lagerlöf? Chi? Vem?

Antikrists mirakler? Alldeles obekant. I Miracoli di antichristo? hon småler roat. Taormina har sett så många stora författare och kärlekskranka berömdheter som här flydde världen.

Nobelpristagaren Thomas Mann, Charles Baudelaire, André Gide i filthatt med breda brätten älskade att sitta här och diskutera med ortens fiskare.

Spanar efter Pitré. En diger samling av folkloristens böcker ligger på de bruna hyllorna.

– Sicilien som det var en gång i ett nötskal, säger bibliotekarien och bläddrar i böckerna.

Traditioner, legender, övertro och folklore. Skrock. Myter. Marionetteater. Allt. Legender om den undergörande svarta madonnan, om ärkeängeln Mikael och hans kamp med Lucifer. Om Syrakusas skyddshelgon Santa Lucia och Palermos Santa Rosalia.

– Sitt stoff till Antikrists mirakler får Selma Lagerlöf från denna Pitré, säger jag. Hon lånar friskt. Med sin personliga berättarstil väver hon in siciliansk verklighet, seder och bruk med de medeltida legenderna. Det går att spåra direkta lån. Utan Pitré ingen Antikrists mirakler, alltså.

– Interessante, säger bibliotekarien och lägger tillbaka böckerna. Jag lämnar en lapp med författarinnans namn på bordet.

Fikusträden på nästa piazza ger behaglig skugga. Vänder upp mot den grekiska teatern. Inga svartklädda gummor sitter längre med ansiktet vänt mot väggen och broderar. Ingen visar tecknet för att skydda sig för mannen med det onda ögat. Skyltfönstrens marionettdockor är saracener eller den rasande Roland och blickar stelt från en försvunnen värld.

Precis vid ingången till den grekiska teatern ligger Hotell Timeo. Det mest sofistikerade. Selma Lagerlöfs och Sofie Elkans hotell. En karl i grön hotelluniform nickar vänligt och låter mig smyga över heltäckta mattor till en pergola med gröna fönsterluckor i trä. De fanns här på Selmas tid. Också sofforna och fågelburen.
Och trädgården med magnolia, cypresser, och jasmin. När Selma och Sofie ser den storslagna utsikten från terrassen med det gnistrande Etna i fonden omfamnar de varandra av pur hänförelse.

Men ingen på hotell Timeo, som satsar på sitt berömda förflutna känner heller till nobelpristagaren från Sverige.

Går upp till den grekiska teatern. Kolonner och arkader i fonden. Doften av jasmin. Snön ligger som en vit kalott på Etnas topp. Läser kapitlet om Etna som Selma likt lokalbefolkningen kallar Mongibello. Läser om den tomtegubbsaktiga vulkanen som blivit legendarisk. Vulkanen med snö på hjässan, eklöv i skägget, vinrankan kring midjan och apelsin- och citronträd ända till knäna. Solen går ner. En lavastrimma lyser upp vulkanens mörka silhuett.

Jag promenerar upp för branta trappor, förbi Wilhelm van Gloedengatan till kyrkan Madonna della Rocca. Fotografen har fått en gata liksom nobelpristagarna Luigi Pirandello och Thomas Mann. Selma Lagerlöfgatan låter vänta på sig.

Äreportar pryder gränden till kyrkan. Allting bekransat och blomsterprytt.

Ljusgirlander och flaggor. Helgonets bild infattat i eterneller som i Antikrists mirakler. Så briserar ett fyrverkeri över kyrkan. Folk i fönstren, folk på balkongerna. Folk på gatorna. Folk på de höga stentrapporna. Något av det folkloristiska inslaget tycks ännu finnas kvar.