– Jag hade ofta blod på händerna och jag kunde inte tvätta mig, det fanns inget vatten. Allt var blodigt, berättar finskamerikanska Matti Mattson, som deltog i spanska inbördeskriget.

Matti Mattson talar lugnt och stilla om sin tid som frivillig i det spanska inbördeskriget. Där körde han ambulans vid fronten. Han var en av omkring hundra finskamerikaner som reste till Spanien för att försvara demokratin. Idag är han en av få veteraner från Spanien som lever och fortfarande kan berätta. Jag träffar honom i hans hem i Brooklyn. Han är en vänlig man med humor och pigga ögon.

– Jag föddes 1916 i Fitchburg Massachusetts, mina föräldrar kom från Finland. Min far hade arbetat på Wärtsilä, han lärde sig om båtar där. Han gick till sjöss och hamnade i den brittiska handelsflottan. De frågade honom vad han hette, han sa att han hette Marjanen, de frågade då vad hans pappa hade hetat och han svarade Matti, så de kallade honom Mattson istället. Han seglade under det namnet när han hoppade av en båt i Brooklyn och stannade i USA. Min mor var medlem i kommunistpartiet här, hon var radikal, ingen tvekan. Vi hade ett vykort i vardagsrummet, det var alltid där. Det föreställde uppradade röda fångar i Tammerfors under inbördeskriget. Någon hade skrivit på kortet att de fick stå där 24 timmar i kylan utan mat, de var tusentals.
Matti letar fram och visar mig vykortet som han fortfarande har kvar.

– Fitchburg var en riktig vänsterstad, jag tror att minst halva befolkningen var finnar. Familjerna hade varit med i arbetarrörelsen i Finland och de behöll sin politiska organisering. De hade sina ”Finnhalls” och de flesta av dem var vänsterställen. Det var efter partisplittringen, socialisterna hade sitt medan kommunisterna lämnade och byggde upp sina egna Finnhalls. Jag växte upp i den miljön, jag var pionjär, sedan gick jag med i kommunistiska ungdomsförbundet och därefter i partiet.

Matti växte upp under den stora depressionen:

– Det var mycket arbetslöshet och fattigdom när jag växte upp, det var fruktansvärt. De stängde av elen och ljuset först. Man kunde gå längs gatorna och se vilka som hade släckt ljuset, de kunde inte betala räkningarna. Sedan vräktes de. Det var hårt. Men vi klarade oss bra, pappa hade arbete och vi hade lite mark.

Frivillig i fascismens europa

I Europa växte fascismen i styrka. I Spanien försökte fascistiska militärer störta den folkvalda vänsterregeringen 1936. Men den spanska arbetarrörelsen gjorde motstånd och ett inbördeskrig bröt ut. Matti följde utvecklingen noga:

– Jag visste mycket om Spanien. Jag följde vad som hände nästan varje dag i tidningar. Jag och en annan finsk kille bestämde oss för att resa. Vi reste över på en amerikansk båt, SS Washington. I passen stod det att de inte gällde för resor till Spanien. I Le Havre kom folk från konsulatet ombord. Vi var minst hundra unga män i tredje klass. Tjänstemannen ville inte låta oss gå av, först ville han tala med oss. Han sa att om vi trodde att vi skulle till Spanien så skulle vi inte kunna ta oss dit. Fransk polis och gränsvakter skulle stoppa oss. Han sa att den som ville vända tillbaka kunde göra det med en betald biljett utan problem. Men ingen ville resa tillbaka.

Det var förbjudet att resa som frivillig till Spanien. Genom noninterventionspakten ville västländerna förhindra att andra länder gav stöd till någon sida i konflikten. I praktiken fungerade den som en bojkott av den spanska republiken. De fascistiska kuppmakarna fick massivt militärt stöd av Hitlers Tyskland och Mussolinis Italien. De frivilliga som stödde republiken fick smyga sig in i Spanien.

– Jag hade tur, jag behövde inte gå över bergen. Det var tidigt i mars –37, vi hade bara vanliga gatukläder. Jag fick åka med en liten vinbåt mellan Frankrike och Katalonien. Vi reste i mörkret på natten och satt i lastrummet. Vi var tysta. Någon från noninterventionskommittén kom ombord och kastade ner en slägga i lastrummet, den studsade på vintunnorna. Men vi satt där tysta, de gick inte ner och såg efter.

Matti anslöt sig till de internationella brigaderna. Uppemot 40 000 frivilliga från jordens alla hörn sökte sig till den spanska republikens försvar:

– Jag åkte till Albacete för träning. Jag tränades för infanteriet ett par veckor. De kom och sa att de hade fått lastbilar men saknade chaufförer och undrade om någon av oss kunde köra dem. Jag och Joe Hautaniemi kunde köra lastbil, så vi anmälde oss. Vi sändes till 13:e brigaden, där var ungrare, polacker och andra centraleuropéer. Vi var de enda amerikanerna. Vi körde lastbil där någon månad och sedan startade offensiven vid Brunete. Alla de internationella var involverade där. Vid Brunete sa de att jag skulle köra ambulans istället. Det var en brittisk ambulans med ratten på höger sida. Doktorn sa vart jag skulle köra de sårade och sedan åkte vi till fronten. Jag såg många sårade, det var fruktansvärt. Den 13:e brigaden led så stora förluster vid Brunete att den fick upphöra.

Vid Brunete, 15 mil väster om Madrid, stoppades republikens styrkor av fascisternas stora överlägsenhet i krigsmaterial.

– Så de sände mig till 15:e brigaden, de gjorde mig till ambulansförare vid fronten för dem också. Det var jag resten av tiden i Spanien.

I 15:e brigaden samlades amerikaner, kanadensare, britter och också många finländare.
– Jag träffade ofta finnarna från Finland, de flesta av dem var med amerikanerna i Lincolnbataljonen eller med kanadensarna. Det var nog av språkskäl. I den kanadensiska bataljonen fanns det ett kulsprutekompani med bara finnar. Många finnar slogs med partisanerna också. Av totalt 3 000 frivilliga amerikaner var hundra finnar, det är en hög andel. Även från Kanada reste hundra finnar, lite färre kom från själva Finland, kanske var de 85. Man vet inte exakt hur många som for, några kom som sjömän, andra var okända, så siffrorna är osäkra. I Spanien slogs svarta och vita i samma förband och det var första gången i amerikansk historia som vita trupper hade svarta som befäl. Det hände först långt senare i den amerikanska armén, den var segregerad.

– Jag stannade i 15:e brigaden. Jag var med i Belchite, Teruel, överallt där de var. Doktorn behandlade de sårade vid fronten, där fick de morfin och bandage, där stoppades blödningen. En del var så illa sårade att man inte förstod hur de skulle överleva. Innehåll i mage och hjärna spillde ut. Vi hade en bra läkare, helt orädd, även när förbandsplatsen besköts fortsatte han lägga om de sårade. John Simon hette han. Sedan fick jag köra dem bakåt. Ambulansen blev beskjuten många gånger. Vi var där artilleri och luftvärn var, vi blev bombade från luften. När man körde med sårade på dagtid då det var ljust kunde fascisternas plan komma och bestryka oss med maskingevär längs vägen. Om vägen var rak var det farligt men om den var krokig kunde flyget inte göra så mycket. Ibland dog de sårade i ambulansen. Jag visste inte om de var döda eller levande. Jag hade ofta blod över hela händerna och jag kunde inte tvätta mig, det fanns inget vatten. Jag fick äta med mina blodiga händer, jag tänkte ”åh gud vad gör jag”. Det var traumatiskt. Allt var blodigt. Bårarna var söliga av blod. När inga sårade fanns passade jag på att försöka tvätta dem och ambulansen.

Republikens reträtt

Våren 1938 gick fascisterna till offensiv i Aragonien.

– Första dagen var vi i Belchite. Först hade vi intagit staden, sedan fick vi försvara den. Under reträttens första dag forslade jag sårade bakåt från Belchite. Det var långt att köra till närmaste sjukhus. När jag körde tillbaka mötte jag retirerande republikanska soldater, en del av dem hade kastat sina gevär. Jag tänkte att det såg illa ut. Men läkaren var kvar vid förbandsplatsen och jag måste tillbaka till honom. Efter ett tag mötte jag inga fler som retirerade, jag tänkte att det var inte bra, snart skulle jag möta någon som anföll istället. Jag ställde ambulansen under några olivträd ett par kilometer utanför Belchite och gick den sista biten. Under bron fanns ingen doktor och ingen utrustning, någon annan hade tagit ut honom. Jag visste inte vad som skulle hända. Fienden hade försökt gå runt oss. Jag var rädd att fastna, men jag lyckades ta mig igenom.

Den internationella brigaden försökte sätta upp nya försvarslinjer under reträtten:

– Jag var med i Caspe. Det var de kanadensiska finnarna som organiserade försvaret där. De satte upp försvarslinjer, men de bröt samman. Det var mycket farligt, jag var alltid rädd att köra lite för långt.

Till slut fick republikens styrkor retirera över floden Ebro. Den spanska republiken hade kluvits i två delar. Bland de allra sista som gick över floden vid Mora del Ebro och sedan sprängde broarna var finskkanadensare från den 15:e brigaden.

Matti deltog i republikens sista stora offensiv, slaget vid Ebro:

– Vid Ebro kunde vi inte få över ambulanserna, alla broarna var sprängda. Vi plockade upp de sårade vid floden, där fanns fältsjukhus. Vi hade sjukhus med amerikanska läkare.

Efter att offensiven vid Ebro hade kört fast beslöt republiken i september 1938 att dra tillbaka de internationella brigaderna i ett sista försök att få noninterventionspakten att fungera.

– På ett sätt var det skönt att komma därifrån när de internationella drogs tillbaks. Jag deltog i slutparaden i Barcelona. Det var fantastiskt. Det var folk i fönstren, på balkongerna, längs gatans trottoarer. Unga kvinnor kysste oss och omfamnade oss. De hade blommor, vi fick så mycket blommor, mer än vi kunde bära. Till slut vadade vi fram i blommor, det var mycket känslofyllt. Jag hörde talet av La Pasionaria (Dolores Ibarruri, ledande spansk vänsterpolitiker), jag minns det så väl. Hon sa att när kriget är slut och freden kommit till Spanien så var vi välkomna tillbaks. Sedan fick vi gå på tåg och åka upp i bergen. Där togs vi sedan till Frankrike.

I mars 1939 kapitulerade den spanska republiken. Fascisterna dödade uppemot 250 000 republikaner efter sin seger, en halv miljon spanjorer gick i landsflykt. Fascismen behöll sitt grepp över Spanien fram till mitten på 1970-talet.

Misstänkta aktivister

Tillbaka i USA bildade Matti familj.

– Jag träffade min fru, en finska från Kanada, när jag kom hem från Spanien. Vi gifte oss och fick ett barn. Jag hann precis med det mellan krigen. Vi var gifta i 61 år, vi hade ett bra äktenskap, hon dog för sju år sedan. Jag har ett barnbarn. Jag hade tur, jag var lycklig med min familj.

De som hade varit frivilliga i Spanien bemöttes med misstänksamhet av det officiella USA. De sågs som allt för radikala och som ”premature antifascists”, de hade tagit ställning mot fascismen allt för tidigt. Det fick även Matti känna av:

– FBI sökte upp oss så fort vi kom tillbaka till USA. De ville veta vilka som hade varit i Spanien och vem som var kommunist. Det brukade vänta utanför jobbet och säga att jag skulle hjälpa dem. Jag sa att jag inte hade något att säga dem. Många av de frivilliga från Spanien slogs i andra världskriget. Jag sökte som pilot och antogs. Jag klarade alla tester och fick träning i Texas. Men när vi skulle posteras så fick jag ingen postering. Det var säkert av politiska skäl, någonstans hade de kollat upp mig och sett att jag hade varit i Spanien. Jag blev degraderad och sänd till ingenjörstrupperna och deltog sedan med dem i kriget i Europa, Filippinerna och Japan.

Även många av de frivilliga från Finland råkade illa ut när de reste hem:

– När de från Finland kom hem fängslades de för att de hade kämpat i Spanien.

– Jag har bott i Brooklyn efter att jag lämnade armén. Jag var tryckare. Jag jobbade runt Wall Street. Jag började för en finsk tidning, där lärde jag mig yrket. Många av oss som var i Spanien förföljdes på 50-talet. FBI ringde mig på jobbet, de ropade ut på tryckeriet att de sökte mig, alla stirrade på mig. Jag sa till dem att jag inte hade något att säga dem, sedan la jag på.

– Jag har bara besökt Finland en gång, för tjugo år sedan. Finland var ungefär som jag trodde, det var som att resa till ett ställe som jag kände till. Jag har alltid läst och följt med vad som händer i landet och jag talar ju finska som en finne. Jag har översatt böcker bland annat om finska frivilliga i Spanien.Matti plockar fram en av de böcker som han har översatt från finska till engelska.

– Jag har varit aktiv med veteranerna från Spanien. Jag har deltagit i demonstrationer och möten. Jag har fått många frågor om Spanien och ibland har jag rest för att berätta om det. Förra sommaren var jag i San Francisco när monumentet för oss amerikanska Spanienfrivilliga invigdes där, det var mycket fint. Jag har rest tillbaks till Spanien många gånger när det har varit återträffar och jubileer. Vi har rest runt i Spanien. Vi har tagits emot väl. Jag var i Barcelona i november. Nu vill jag inte resa mer. Det är inte många av oss kvar nu, bara några få av 3 000 när jag hörde senast. Alla dör nu.

– Jag har fått frågan om jag skulle resa igen, och det skulle jag. Jag har aldrig ångrat att jag reste till Spanien. Jag arbetade så hårt jag kunde, som finnar gör. Jag kände alltid att jag borde ha anslutit mig till infanteriet. Men jag skötte mitt jobb, jag var den mest plikttrogna av chaufförer. Jag smet aldrig, gjorde alltid mitt yttersta.
Innan vi skiljs åt frågar jag Matti om han fortfarande är socialist:

– Ja, jag är fortfarande socialist, än idag. Kapitalismen kan aldrig reformeras. Se hur det är idag. De belönar de själviska typer som har orsakat den här krisen. Man har lurat på folk lån som de inte kunde betala. Sedan har bankirerna sålt lånen till andra och blivit rika medan de lurade har fått lämna sina hem.

Jonas Sjöstedt

1 kommentar

Matti Mattson är borta at Jonas Sjöstedt 18 januari, 2011 - 12:23

[…] hade starka ideal men också distans till livet. Mina intervjuer publicerades bland annat i finska Ny Tid. Så sent som hösten 2009 var jag på en middag med Matti organiserad av föreningen för vänner […]

Reply

Lämna ett svar till Matti Mattson är borta at Jonas Sjöstedt


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.