Filosofer, ”både forntida och moderna, har vanligtvis misstagit sig och lagt en svag grund från början, och därför är deras hela hus så ostadigt och faktiskt så obrukbart att den ståtliga byggnaden i sin helhet måste kollapsa i sinom tid.” Så skriver hon. Naturfilosof och grevinna, publicerade inget under sin livstid, led av svår migrän, korresponderade med filosofen Henry More under hela sitt vuxna liv, lämnade vid sin död efter sig ett omfattande naturfilosofiskt manuskript och har kanske influerat Leibniz. Cecilia Rosengren lyfter i sin bok Conway – naturfilosofer och kvinnliga tänkare i barockens tidevarv fram den brittiska 1600-talsfilosofen Anne Conway (född Finch) som ett exempel på det som inte borde ha funnits men ändå fanns: en självständig filosof och metafysiker på 1600-talet, som också var kvinna.

Boken är i och för sig läsvärd för att den ger den första mera omfattande introduktionen till Conways filosofi på svenska. Men den är framför allt intressant som ett försök att brottas med idé- och filosofihistoriens manliga kanon.

Conway

Conway (1631-1679) föddes i en privilegierad miljö, som dotter till Elizabeth Bennet-Finch i dennes andra äktenskap. Hennes far dog innan hon föddes och hon växte upp med sin mor och en stor skara syskon och halvsyskon. Familjen var förmögen och hade goda förbindelser. Av allt att döma fick Conway en gedigen utbildning av en typ som i vanliga fall var förbehållen pojkar. Hon uppmuntrades att bilda sig och fick fritt odla sina tidigt vaknade intellektuella intressen.

Anne Finch gifte sig 1650 med Edward Conaway (1623-1683) som var överste och tillhörde till det lägre segmentet av den engelska högadeln. Hon födde ett barn som dog tidigt. I 20-årsåldern inledde hon en korrespondens med Henry More som tidigare hade varit hennes brors tutor i Cambridge. Förbindelsen var fördelaktig för båda: Conway fick en filosofisk skolning per korrespondens och More kunde upprätthålla sina förbindelser med de framstående familjerna Conway och Finch. Det tycks också ha uppstått en genuin vänskap dem emellan, och en ömsesidig intellektuell uppskattning, och korrespondensen fortsatte till Conways död knappt trettio år senare.

På grund av den kroniska huvudvärk som hon led av större delen av sitt liv sökte Conway ständigt  efter läkare och kurer. På den vägen kom hon 1670 i kontakt med läkaren, filosofen och det diplomatiska sändebudet Fransiscus Mercurius van Helmont, som reste omkring i de förnämsta kretsarna i Europa. Van Helmont anställdes som Conways läkare, men blev också hennes närmaste samtalspartner och intellektuelle vän. Via van Helmont kom Conway i kontakt med kväkarna, som på 1600-talet allmänt betraktades med misstänksamhet. Deras kärva livssyn tilltalade henne och trots vissa protester från sin man och familj omgav hon sig med dem under de sista åren av sitt liv. Conways’ smög inte med sina intressen och var känd som en skarp tänkare, men först efter hennes död hittade man hennes filosofiska verk, manuskriptet Principles Concerning the Most Ancient and Modern Philosophy, som gavs ut med van Helmonts försorg.

Filosofins principer

I Principles framträder Conway som initierad i den filosofiska diskussionen kring den moderna naturvetenskapens födelse. Rosengren delar in sin diskussion om Conways filosofi i tre tematiska kapitel som tillsammans utgör den andra av bokens tre delar. I det första av dem behandlar hon Conways förhållande till Descartes filosofi. ”Conway var en god cartesian”, skriver Rosengren. Hon följde med Henry Mores ledning Descartes uppmaning att endast hålla det för säkert som man med sitt eget förnuft har kommit fram till. Men just den metoden gav henne en stor frihet att ta avstånd från Descartes: framför allt från hans dualism mellan kropp och själ, och från den mekanistiska världsuppfattning som växte fram med de moderna naturvetenskaperna.

Följande kapitel handlar om de nyplatonistiska strömningarna i Conways samtid, och hur de kommer till uttryck i hennes verk. Det här kapitlet innehåller de tyngsta delarna av boken, med redogörelser av den tidigmoderna filosofins centrala begrepp, såsom substans, och av Conways egen metafysik enligt vilken verkligheten består av tre arter eller varandeformer: Gud, Kristus och varelserna (dit människorna hör). I Rosengrens tappning är Conways metafysik ett försök att återinrätta värde och mening i en världsförståelse där Gud inte längre framstår som den självklara garanten för dessa. Det handlade ”för henne om att visa att naturfilosofi och etik på ett rationellt sätt hängde ihop, i en tid då dessa storheter höll på att glida isär”. Tyvärr blir diskussionen här ställvis både abstrakt, svårtillgänglig och samtidigt onödigt flyktig på viktiga punkter.

I det tredje avsnittet placeras Conway in i barockens tankevärld. Här blir greppet lösare och mera associativt när Rosengren söker den allmänna tidsandan i Conways verk. Liksom barockmålaren Andrea Pozzo låter riktig arkitektur omärkbart övergå i målade strukturer i taket på Sankt Ignatius kyrka i Rom, kan ”Conways filosofiska argumentation tolkas som en trompe-l’œil, som i Pozzos anda leder in läsaren i en oändlig rymd.”

Rosengren noterar att det är en utmaning för en som inte är van vid tidig modern filosofi att läsa en bok som Principles. Det är också en utmaning för en sådan läsare att få ett grepp om Conways filosofiska idéer i Rosengrens bok, trots det förhållandevis populariserande tilltalet. Eller kanske är det delvis just det som gör det svårt. Rosengren ger relativt mycket plats åt en idéhistorisk positionering och personhistoria, men man blir inte riktigt på det klara med hur Conway tänkte och varför. Själva innehållet i hennes filosofi förefaller heller inte angeläget för Rosengren själv, utan framstår snarast som ett fortskaffningsmedel för hennes i och för sig mycket viktiga feministiska och traditionskritiska resonemang.

Att reformera kanon

Idéhistorien och filosofihistorien lider svårt av brist på betydande kvinnliga tänkare. Man måste delvis acceptera det som ett faktum: få kvinnor har fram till 1900-talet haft möjlighet att studera, och ännu färre hade den sociala friheten att ägna sitt liv åt intellektuellt arbete. I den mån det har funnits kvinnliga tänkare har de förbigåtts eller nedvärderats av sin samtid, eller av följande generationer, på ett sådant sätt att de inte lämnat avtryck i traditionen. Att vara en betydande tänkare är att betyda något för en stor mängd andra tänkare; det är inte samma sak som att vara bra. En kanon är inte samlingen av de bästa texterna, utan berättelsen om en tanketraditions utveckling.

Att Conways filosofi inte är huvudtemat i Rosengrens bok syns framför allt i bokens uppbyggnad, där diskussionen om Conways liv och filosofi är inramad av ett förord som tar upp de kvinnliga filosofernas problem och en tredje och sista del som fokuserar på kvinnliga filosofers position i 1600-talets England. I den här ramen lyfts Conway fram som just ett exempel.

Men hur ska man rehabilitera en filosof då det är ofrånkomligt att hon har varit förbigången? Vi kan spåra hennes filosofiska influenser och placering i 1600-talets filosofiska och teologiska debatter, men vi kan inte spåra hennes verkningshistoria, för hon har knappt påverkat någon alls. Hur ska man dessutom tas med det faktum att kvinnliga tänkare har varit beroende av manliga läsares acceptans och beskydd? De här är frågor som Rosengren ställer, men inte fullt förmår besvara.

Men kanske ligger Rosengrens problem just här i den idéhistoriska vinklingen. Den leder henne kanske i onödan in på en väg där Conway inte kan vara något annat än obetydlig eftersom hennes betydelse i så hög grad blir beroende av hennes plats i en kedja av påverkan. Rosengren målar, goda föresatser till trots, själv in Conway i ett hörn genom att fokusera på henne som en historisk figur. Den levande relationen mellan Rosengren och Conway etableras aldrig riktigt. Ändå är det just där som den egentliga rehabiliteringen kunde ske.

Ett bärande motiv för många filosofihistoriker är att de kan förhålla sig till sina döda filosofer som till aktuella tänkare. Sina tidstypiska frågor och maner till trots träder filosoferna fram som angelägna och nära. Man kan fortfarande kritisera Descartes dualism mellan kropp och själ, söka en samlande idé för moralen i Kants kategoriska imperativ, förstå historien genom Hegel eller Marx, söka en vokabulär för att tala om den goda människan hos Aristoteles eller förstå det godas idé via Platon.

Men man får inte känslan av att Rosengren vill bemöta något, eller söka något, i Conways filosofiska verk. Hon håller henne på behörigt avstånd. Därför är Conway död och bortglömd också i en bok som syftar till att ge henne en plats historien, och som explicit frågar om hennes filosofi kan vara en filosofi för oss. Hon är nyplatonist, hon har en självständig roll i 1600-talets filosofi, hennes tänkande är komplext, hon är barock, hon är kvinna; men framför allt är hon inte längre här.

Kvinnliga filosofer idag

Klart är att diskussionen om den manliga kanon inte bara är en fråga för idéhistorikerna utan ett levande problem för den samtida filosofin. En sak är att de vägande historiska texterna är skrivna av män. En annan sak är att också 1900-talstexter tenderar att bli inordnade i en manlig tronföljd, trots att många viktiga bidrag är skrivna av kvinnor. Det har krävts aktiva insatser av företrädesvis kvinnliga forskare att hålla fram den filosofiska betydelsen av kvinnliga filosofer som Simone de Beauvoir, Iris Murdoch, Elizabeth Anscombe och Philippa Foot.

På många filosofiinstitutioner världen över är den manliga dominansen fortfarande tydlig, och bristen på kvinnliga förebilder gör det svårare för kvinnliga studenter att etablera sig i forskningen och tro på sin egen förmåga. Det finns ett genuint upplevt behov hos många forskare att ta fram kvinnliga filosofer i historien, just för att visa att filosofi inte är en utpräglat manlig aktivitet.

Dessutom är tänkande inte ens på den mest abstrakta nivån åtskilt från tänkarens erfarenhetsvärld, och filosofihistorien är inte könsneutral och universell. Som Rosengren skriver behövs det fler kommentarer och tolkningar av kvinnliga filosofers texter. Hon efterlyser en kritisk, diskursiv massa kring kvinnliga filosofers arbete, för att lyfta in dem i den filosofihistoria ur vilken de har blivit uteslutna. ”Det förflutna och framtiden hänger ihop. Varje historieskrivning är vår egen villkorade skapelse som bestämmer riktningen för våra blickar in i framtiden.”

Just det. Som alla marginaliserade grupper vet, är kanonbildning inte en fråga för historiker, utan i allra högsta grad en politisk fråga. Den stora utmaningen är att hitta de drag hos marginaliserade historiska tänkare som gör dem intressanta för oss just som tänkare. Conway verkar inte alls vara ett hopplöst fall i det här avseendet. Det som Rosengren skriver om hennes kritik av den världssyn som följer med de moderna naturvetenskaperna låter inte alls särskilt främmande idag.

Filosofi på svenska

För övrigt ges det ut mycket böcker om filosofi och i filosofi på svenska i Sverige, inte bara kursmaterial, översättningar och avhandlingar, utan också en hel del mognare originaltext, på förlag som Symposion, Glänta, Daidalos och Thales. Av dessa är flera ideella enmansföretag som finns på grund av att någon har tyckt att det är viktigt att ge ut filosofiska och idéhistoriska texter. Att göra utgivningen lönsam i en strikt bemärkelse är knappast möjligt. Om något så ska den här verksamheten ses som en kulturgärning.

Men idealismen har också en avigsida. Mycket av den filosofi som ges ut på svenska i Sverige hör till grenar av den samtida filosofin som missgynnas i konkurrensen om de akademiska tjänsterna, som i hög grad går till personer som arbetar inom den analytiska filosofin. Det är framför allt kontinental filosofi och filosofins historia som publiceras i bokform och på svenska, medan den analytiska filosofin gärna publiceras i artikelform, på engelska, i internationella journaler. Då internationella publikationer självklart ger högre poäng i tjänstetillsättningar är det rimligt att fråga vilken betydelse den omfattande svenska utgivningen har för filosofihistorikers och kontinentalt inriktade filosofers karriärer, och i förlängningen för den kompetens som finns tillgänglig inom filosofiinstitutioner.

Inom många discipliner tänker man att den som värnar om sin vetenskaplighet och sin akademiska karriär idag inte alls ska skriva på svenska (eller finska). Men inom humanistisk forskning finns en mängd orsaker att skriva och publicera sig på modersmålet, som inte beaktas av den allt mer dominerande rankingideologin. En orsak illustreras av Olli Lagerspetz, som angående sin bok Smuts. En bok om världen vårt hem (2006), sade att han inte kunde ha skrivit den på engelska eftersom den är beroende av en språklig lyhördhet som han bara har på modersmålet. Ska man lyssna in användningen av ett vardagligt begrepp som smuts, ska man helst vara säker på att det inte är sin egen svengelska man hör. Den här risken beaktas inte av angloideologin, kanske därför att tanken på språket som något organiskt och personligt sitter illa i bilden av den vetenskapliga filosofin.

En annan orsak att skriva på modermålet är att en akademisk bok i eller om filosofi givetvis kan vara inlägg i en debatt som inte är rent akademisk. Just för att den är skriven på svenska är Rosengrens bok om Conway – en engelsk 1600-talstänkare – framför allt, överraskande nog, ett inlägg i svenskspråkig feministisk, samtidskritisk och forskningspolitisk debatt.

---

Cecilia Rosengren: Conway – Naturfilosofer och kvinnliga tänkare i barockens tidevarv. Glänta produktion 2009.