”Knightsbridge University” kallar sig en postbox i småstaden Spentrup, Danmark. Skicka dit ett fyrsiffrigt belopp (femsiffrigt, om det är i kronor) och du får papper på att du är doktor. Men se upp. ”Universitetet” i fråga är redan ganska välkänt, och ökänt, efter att personer med ett ”Kalle Anka-diplom” från denna postorderfirma avslöjats, åtalats och avsatts från t.o.m. höga positioner. I sju amerikanska delstater riskerar du ett års fängelse om du har ett papper från Knightsbridge i din CV när du söker en tjänst. För en tid sen såg jag att en finländare – som jag här kallar A – i en artikel angett ”filosofie doktor” som sin titel. Jag hade inte hört att A skulle ha disputerat, och jag hade en orsak att kolla upp saken. På nätet visade det sig att A:s publikationslista innehöll en avhandling från ”Knightsbridge University” daterad 1997. Ett problem var att någon avhandling inte tycks existera i någon offentlig bibliotekskatalog, varken i Finland eller i Europa. En av poängerna med forskning är att resultaten är tillgängliga. En bok som ingen kan läsa är det rätt meningslöst att nämna i en meritlista. Att påstå sig ha en examen som man inte har är förstås bedrägeri. Men framför allt är det förbluffande. Varför tar folk såna risker?

Hur tänkte månne Calle Öhman, när han i tiden (1961) skaffade en fejk-”Ph.D” i USA, baserad på en licentiatavhandling med (visade det sig 1995) påhittade källor? Att ”går det så går det”?

Tänker A likadant?

För ett par år sen tog en för mig okänd person, som vi kan kalla för C, kontakt och undrade om jag var intresserad av ”utnämningsskandalen vid Soc&Kom”. Jag hade faktiskt sett rykten om nåt i den stilen, så när C erbjöd sig att sända dokumenten om fallet tackade jag ja.

Av pappren framgick att en person, som vi kan kalla B, hade sökt en forskartjänst men inte fått den. Av ansökningarna och sakkunnigutlåtandena att döma var det här inget konstigt beslut. Såtillvida fanns inget ”fall” och ingen ”skandal”.

Det intressanta med pappren jag fått av C var inte utnämningen. Det intressanta var den fantasifulla kampanj som B inlett när tjänsten gick till en annan. Den innehöll åtminstone fem moment:

1) För det första en 13-sidig anmälan av ”fallet” till justitiekanslern, JK, avfattad på hyperformell engelska, som tagen ur någon rättegångsfilm.

2) Ett protestbrev på likadan engelska, där B avsäger sig allt vidare samröre med Helsingfors universitet.

3) En insändare undertecknad av C, som anklagar Soc&Kom för brist på ”opartiskhet och saklighet” i utnämningsförfarandet. Texten sändes tydligen till ett flertal tidningar, men publicerades med något enstaka undantag inte.

4) En omfattande kampanj i olika finländska och rikssvenska nätfora om ”fallet”. Att insändaren inte publicerats var enligt den anonyma skribenten ett tecken på omfattande korruption och tyst samförstånd inom media- och universitetsvärlden. I inläggen citerades C ofta som ”sakkunnig” i frågan.

5) En engelskspråkig artikel om ”fallet”, utformad som ett slags nyhetstelegram, publicerades anonymt i en hel kedja av webbtidningar eller -fora med tryckfrihet på programmet. I skrivande stund ligger denna artikel om ”Corruption in Finland” kvar på nätsidor baserade i England, Skottland, Tyskland, Kanada, USA (Arizona, Colorado, Philadelphia, New York), Argentina, Brasilien, Uruguay, Indonesien och Israel.

Den påstådda ”Soc&Kom-skandalen” förvandlades alltså till ett fascinerande exempel på hur ett ryktesmaskineri kan byggas upp och viruslikt spridas. Utan tvivel har duon B och C en viss talang för att lura intet ont anande webbredaktörer, åtminstone på andra sidan av jordklotet. Fallet borde faktiskt studeras i Soc&Kom:s journalistutbildning – som avskräckande exempel.

Det som slutgiltigt sågade min tilltro var de träffar som B:s namn gav vid en sökning på nätet, samt B:s om möjligt ännu mera fantasifulla CV i en tryckt kanadensisk Who’s Who. Här ägnar B sig själv 58 rader där den mest trovärdiga informationen nog är födelsedatumet och den långa listan på stipendier som B mottagit från diverse finlandssvenska fonder. Knepigare blir det när man kommer till påstådda vetenskapliga meriter och till den finländsk-kanadensiska firma som B uppger sig leda som ”administrative scientist”.

Firman har en hemsida som erbjuder föreläsningspaket om lagstiftning i yttre rymden – B:s specialområde – och den ger också intrycket att B har publicerat en hel rad tungt vägande vetenskapliga artiklar och böcker i ämnet. Tittar man närmare på publikationerna smulas de i alla fall sönder som sand. Visserligen finns B:s boktitlar – till skillnad från A:s avhandling – med i diverse kataloger, men bara som just titlar. Själva böckerna tycks alltid vara antingen ”beställda” eller ”tillfälligt slut”. Tydligen har B ”förhandsanmält” sina verk till bibliotek och nätbokhandlar, som snällt listat dem. Åren går, böckerna kommer aldrig ut, men alltid kan någon slarvig anslagsbeviljare få intrycket att de existerar på riktigt.

B har också försökt få in en berömmande artikel om sig själv i Wikipedia. Den städades, som sig bör, snabbt bort. Istället återfinns artikeln om B på den okända konkurrentsajten Conservapedia, vilket säger allt om den senares trovärdighet.

Det är svårt att förhålla sig till personer som A, B och C. Egentligen borde de hängas ut med namn, för vetenskapens skull och som varning för andra fejkare.

Å andra sidan kan man säga att det handlar om sorgliga privata fall av förlorad verklighetskontakt. För deras egen skull borde man tala så tyst som möjligt om dem.

För det tredje kan man tycka att den instans som anställer eller stipendierar någon på så skakiga meriter som A:s eller B:s kan skylla sig själv. Tyvärr drabbar misstagen dem som har arbetat på riktigt.

För det fjärde visar fallen A, B och C vilka fantastiska Potemkinkulisser man kan bygga upp på Internet. Någon kanske t.o.m. tar det här som ett argument mot cybervärlden. Min erfarenhet är tvärtom att just sökningar på nätet avslöjar bedrägerierna både snabbt och effektivt.

För det femte kanske någon tänker sig att A, B och C egentligen bedriver någon form av postmodern konceptkonst, där avsikten är att kritiskt och ironiskt dra undan mattan för allt och alla.

Så väl är det tyvärr inte.


Några länkar: ”Falske universitetsgrader fra jysk parcelhuskvarter”, Danmarks Radio 30 maj 2007: http://tinyurl.com/ycmngt5

”Institutions Whose Degrees are Illegal to Use in Texas”, Texas Higher Education Coordinating Board: http://tinyurl.com/yhj9r4v

Tittar man närmare på publikationerna smulas de sönder som sand.

Trygve Söderling

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.