Bankfunktionärerna utlyste strejk eftersom de inte ansåg det föreslagna lönepåslaget på 0,69 procent vara tillräckligt. Är detta ansvarslöst, med tanke på landets ekonomiska läge? Det finns ansvarskännande personer som anser det.Dessa ansvarskännande personer störs däremot inte av förtjänstutvecklingen på bankernas högsta nivå.
Nordeas direktör för investeringsprodukter Mikko Ayub har fått se sin förtjänst stiga från 0,47 miljoner euro år 2006 till 0,55 miljoner 2007 och 0,68 miljoner 2008, det har alltså handlat om ca 20 procent mera sovel på brödet per år. Här har ingen återhållsamhet med tanke på landets ekonomi varit nödvändig.
Men våra bankdirektörer vill inte jämföra sina inkomster med sina underlydandes, i stället tittar de på USA och Storbritannien där toppinkomsterna i branschen är ännu mycket högre. Framför allt handlar det om olika former av bonus, som speciellt i New York och London kan driva upp bankchefernas inkomster till ofattbara belopp. Systemet, som uppmuntrar till stora risktagningar, anses allmänt bära en stor del av skulden för finanskrisen och t.ex. de stora EU-regeringarna försökte vid senaste G20-möte driva igenom någon form av tak för bonusen. Detta stoppades dock av USA och Storbritannien, som också under nuvarande regeringar håller nyliberalismens fana högt. Ändå har britterna infört en skatt på 50 procent för bonus över 30 000 pund, vilket redan sägs ha fått hundratals bankdirektörer att fly landet och bosätta sig i olika skatteparadis.
Nästa år väntas dock ett EU-direktiv som begränsar bonusens storlek och det kan få vissa effekter också i Finland, där Finansinspektionen redan kommit med några allmänna rekommendationer, bl.a. om att bonus inte ska betalas ut för finansoperationer som nog hämtat in pengar till banken men kunnat ge kunderna stora förluster. Det är antagligen en hänvisning till de omdiskuterade Mermaid-lånen som sägs ha förorsakat Nordeas kunder förluster på 140 miljoner euro, men ändå antas ha bidragit till Ayubs bonus, eftersom de gav Nordea stora intäkter.
Men också om EU och Finansinspektionen kanske lindrar bonusraseriet en aning påverkas inte grundmotsättningen. De ansvarskännande kommer fortsättningsvis att vilja hålla de sämst avlönades inkomster nere och stämpla dessa grupper som giriga och ansvarslösa när de inte nöjer sig med noll-linjen. Däremot ser de det som naturligt att de högstavlönade hela tiden vill få, och får mer – om det så skulle vara 20 procent mer per år. De ansvarskännande hör ju själva till den gruppen. De accepterar fullt ut tanken om att den som inte får tillräckligt mycket mer hos oss flyttar till Monaco. Pengar är ju det enda som betyder något.
Lite skulle de ansvarskännande ändå få tänka på samhällsklimatet. Många undersökningar visar att de nordiska länderna ligger i topp vid jämförelser beträffande utbildning, hälsa, materiellt och andligt välstånd m.m. Jämlikhet ger ett bättre samhälle. Ändå fortsätter inkomstskillnaderna att växa. Procenten med de högsta inkomsterna drar allt starkare ifrån alla andra. Kanske inte så underligt, eftersom de som bestämmer hör till denna elit. Men den eliten kunde gärna upphöra att förklara att det som är bäst för den också är bäst för hela samhället. Så är det inte.
Peter Lodenius
