1,8K

Mina föräldrar läste goda barnböcker för mig när jag var liten, men jag minns just ingenting av dem. Det är Kalle Anka jag minns.

Vid vårt årliga julbesök i Jakobstad tittade jag som jag brukar in på antikvariatet vid Herrholmsgatan – och kom ut igen med hela årgång 1959 av Kalle Anka &Co i inbundna nytryck för 25 euro. Ömt bar jag hem de fem volymerna genom den tilltagande snöyran, rädd att fukten skulle leta sig genom den tunna plastpåsen och fläcka sidorna. Det var inte bara en samling tecknade serier jag höll i famnen, utan mycket mer: i själva verket hade jag köpt mig en tidsmaskin till rena fyndpriset.

Serien ”Skeppsbrott i Valviken” satte igång tidsmaskinen.

Äventyret med Musse Pigg och Långben i huvudrollerna gick ursprungligen som följetong i Kalle Anka & Co nummer 24–26/1959. Det börjar med att Långben ärver en papegoja av sin farbror Blåster, kapten på ett valfångstfartyg, som dessvärre är försvunnen sedan mer än ett år. Papegojan, som givetvis är mycket vältalig, påstår sig veta att Blåster hittat en stor mängd värdefull ambra – ett vaxliknande ämne som bildas i valarnas tarmsystem och används vid tillverkningen av parfym. Musse och Långben besluter sig för att leta efter ambran och den försvunne kapten Blåster. De köper en gammal båt av den skumme kapten Skrutt och hans kumpan och styr norrut. Men skurkarna har hört om ambran och planerar att stjäla den. Ute till havs stannar båtens motor plötsligt …

När jag hade läst så långt förflyttades jag med ens femtio år tillbaka i tiden.

Jag har nyligen fyllt sex och kan ännu inte läsa; jag sitter i min pappas knä och ser hans finger, där en smula intorkad motorolja sitter kvar i hudvecken, peka på den skurkaktige Skrutt som hotar Musse Pigg och Långben med sin pistol, och jag hör min fars röst säga orden i pratbubblan över Skrutts huvud: ”Valviken är en stor vik! Tala om var ambran är!”

Jag är lycklig. Jag följer noga med, redo att högljutt protestera om jag misstänker att pappa försöker hoppa över ett enda ord.

Lördagen är veckans höjdpunkt, för då trillar det nya numret av Kalle Anka in genom postluckan. Jag väntar otaligt på att pappa eller mamma ska komma hem från arbetet och läsa för mig. Helst vill jag att mamma läser, hon är bättre på det än pappa, men har inte alltid tid, dubbelarbetande som hon är. Mommo finns också, men hon är den allra sista utvägen, min mormor läser inte särskilt bra: långt efteråt har jag förstått att hon förmodligen var dyslektiker.

Vad jag kräver av min omgivning är att man läser nya Kalle Anka för mig, nu genast! Jag är ivrig och ganska påstridig. ”Voj tå pojken sku lär sig ti läs”, suckar pappa.

Kalle Anka, Knattarna, farbror Joakim, Musse, Långben och de andra seriefigurerna spelade en central roll i min tillvaro när jag var sex år gammal. För mig var de nästan lika verkliga som mamma och pappa och mormor, och mina kamrater Fille och Stor-Mika och Lill-Mika. Särskilt följetongsserierna i Kalle Anka försåg min fantasi med råmaterial: med serierutornas hjälp seglade jag till vilda boreala kuster och vulkanöar i Söderhavet, jag gav mig ut på jakt efter kung Salomos glömda gruvor och Cibolas sju städer, jag seglade under Nordpolen i en ubåt och följde andlöst kampen mellan farbror Joakim och hans rival Guld-Ivar Flinthjärta (vilket underbart namn!) om vem av dem som hade rätt till den åtråvärda titeln Världens rikaste anka.

Och ankorna har aldrig riktigt släppt greppet om mig. Jag lärde mig så småningom läsa, till min fars stora lättnad. I tonåren skämdes jag en smula över att läsa Kalle Anka och prenumerationen sades så småningom upp. Men så fort jag hittade gamla tidningar läste jag dem. Det har jag fortsatt med som vuxen. Nu står ett par hyllmeter med Kalle Anka i nytryck i min bokhylla, och samlingen växer i takt med att jag gör nya fynd på antikvariat och realisationer …

Jo. Jag är nog beroende.

Nästan som vi?

Kalle Anka har rötter i en litteraturform med anor från antiken: djurfabeln. Dess uppgift är att hålla upp en skrattspegel för oss via djur som imiterar mänskligt beteende. Figurerna i Kalle Anka är förmänskligade djur, vi kan fortfarande känna igen deras ursprung i ankor, möss, hundar och vargar. Men Walt Disney (eller rättare sagt, hans tecknare och manusförfattare) har tagit djurfabeln ett steg längre. Kalle Anka och de andra gestalterna i hans värld har definitivt lämnat sin djuriskhet bakom sig. Ankorna liknar inte längre särskilt väl sina verkliga släktingar, de har blivit ett slags arketypiska sagoväsen med egna, lätt igenkännliga attribut – i Kalles fall den distinkta sjömanskostymen, medan Farbror Joakim utmärks av sin höga hatt, käpp och yllerock (enligt uppgift inhandlad i Skottland 1905). Figurerna i Kalle Anka kör bil, tittar på TV, åker flygmaskin, ger sig till och med ut i rymden. De tänker, talar och agerar som moderna människor – de är helt enkelt våra samtida.

Och ändå är de inte riktigt som vi. De är karikatyrer. Vi kan identifiera oss med dem som vi vill, skratta åt Kalles fiaskon och Farbror Joakims omåttliga girighet. De är lätt igenkännbara inte bara till sin yttre habit. Alexander Lukas lever på sin eviga tur, Oppfinnar-Jockes påfund blir så fantastiska att de inte fungerar (som när han uppfinner en brödrost som slungar brödskivor ända till månen) och Farmor Anka lever ungefär som i början av 1900-talet (fast hon kör elbil, vilket i dagens läge framstår som synnerligen progressivt).

Kalle Ankas storhetstid inföll på 1950-talet och under det följande decenniets förra hälft, och för oss äldre läsare är moderniteten i serierna förknippade med denna period. Det är efterkrigstidens amerikanska konsumtionssamhälle som återspeglas i de klassiska serierna. Speciellt de långa äventyren med Kalle, Knattarna och Farbror Joakim som skrevs och tecknades av Carl Barks och Paul Murrys (bild) samt Carl Fallbergs (manus) Musse Pigg-serier präglas av en säregen visuell realism. Serierutorna vimlar av detaljer, bakgrunderna är omsorgsfullt genomarbetade (Barks använde sig till exempel gärna av färgbilderna i tidskriften National Geographic som inspiration för sina exotiska miljöer).

Denna särskilda Kalle Anka-realism ligger långt från den närmast filmiskt exakt återgivna verklighet man möter i samtida serier som exempelvis Rip Kirby och Agent X9 och till och med i superhjälte-berättelserna om Stålmannen, Spindelmannen och Läderlappen. Realismen i Kalle Anka tänjs ständigt till trovärdighetens gräns och bildar avstamp för de mest fantastiska äventyr. I Ankeborg är nästan allt möjligt – men bara nästan. I några av de bästa Kalle Anka-serierna från den klassiska perioden förekommer, som de mest naturliga sakerna i världen, flygande mattor, marsmänniskor som utvinner järn från gamla skeppsvrak på havets botten, tibetanska snömän, häxor och – förstås – Björnligan, som med hjälp av en miljon dresserade sorkar försöker komma åt Joakims pengabinge. För att inte tala om den gången Joakims vetenskapsmän uppfann en krympmaskin vilket ledde till att ankorna och Björnligan (samt Joakims pengabinge) hamnade i ett myrbo … (Farbror Joakim och dyrbarheter i myrhåligheter, KA 1–2/1963.)

häxor och våp

Paradoxalt nog lyckas serierna på en gång tilltala läsarens fantasi med sina överdrifter och fortfarande bibehålla ett mått av trovärdighet. Många av de mest fantastiska fenomenen får – särskilt hos den store mästaren Carl Barks – på slutet mer eller mindre ”naturliga” förklaringar. Kalle Ankas värld är i grunden präglad av en materialistisk filosofi. Döden är i stort sett frånvarande, likaså all religion (även om Ankeborg har en katedral med fantom och allt, se KA 42–44/1967). Pengar är ofta den viktigaste drivkraften för både hjältar och skurkar. Björnligan hemfaller åt vällustiga drömmar om vad de ska göra med Joakims förmögenhet när de väl lägger händerna på dem, Magica de Hex vill stjäla Joakims första krona för att smälta ner den till en lyckobringade amulett som ska ”göra henne till den rikaste anktjejen i världen” för att ordagrant citera fröken de Hex.

Hon tycks för övrigt vara en ganska usel häxa, som mer eller mindre regelmässigt misslyckas med sina dekokter och tvingas ty sig till hemmagjorda ”foff-bomber” för att blända ankorna och göra dem yra. När hon vid ett tillfälle av misstag hittar Circes trollstav lyckas hon dock förvandla Knattarna till griskultingar – men förtrollningen hävs när Joakim slår sönder staven. Därmed återupptas verkligheten och naturlagarna återgår till att gälla. Serien slutar med att den rasande häxan kastar de mässingssmycken och glaspärlor made in Hongkong som hon försökt lura Joakim med efter de flyende ankorna.

Magica är för övrigt en av de få verkligt självständiga kvinnogestalterna i Kalle Anka. Det har ofta påpekats att serierna återger en mansdominerad världsbild: huvudaktörerna är alla av hankön och ägnar sig åt manliga sysselsättningar – om det sedan är skattjakt eller att tjäna pengar eller spåra upp brottslingar. Kalles fästmö Kajsa och Musses flickvän Mimmi framställs i allmänhet som våp, vilkas huvudsakliga sysselsättning verkar vara att shoppa, prova hattar och skvallra med de andra flickorna. De verkar sällan arbeta – även om Kajsa vid några tillfällen har varit sekreterare åt Farbror Joakim och en gång rent av avancerade till chefsdesigner på hans bilfabrik (hon konstruerade en mycket feminin modell, som blev en succé bland kvinnliga bilister). Kajsa vill gärna umgås i Ankeborgs societet och har till yttermera visso ett mycket eldfängt temperament, och det drabbar den arme Kalle på olika sätt.

bovar och rasister

Att mansbilden i Kalle Anka återspeglar den rådande könsmaktsordningen i 1950-talets USA är självklart. Efter andra världskriget drabbades de amerikanska kvinnorna av en backlash. Under kriget hade många kvinnor arbetat i rustningsindustrin, men när freden kom skulle de förvisas tillbaka till spisen. Återtåget avspeglas tydligt i populärkulturen, där en blond, storbystad Doris Day med förkläde över den elegant plisserade kjolen blev själva symbolen för kvinnan – svalt sexig men ändå oskuldsfull och rent av kysk. Samma kvinnobild, liksom puritanismen, går igen i Kalle Anka. Dubbelmoralen präglar de egendomliga släktskapsförbindelser som råder mångenstädes i Ankeborg: ankorna är ju inte befryndade med varandra i rakt nedstigande led, utan liksom snett åt sidan. Kalle är Joakims brorson, Knattarna i sin tur Kalles brorsöner. Vart föräldrarna i familjen Anka tagit vägen förklaras aldrig. Nåja – bland många fågelarter är det vanligt att avkomman tidigt lämnas att klara sig på egen hand. Möjligen kan serieankornas fortplantingsstrategier ha en parallell i vissa and- och vadarfåglars motsvarande beteende.

Ankorna är barn av sin tid också i ett annat avseende, som kanske inte uppmärksammats lika mycket som kvinnobilden. Serierna vimlar av ”infödingar” som ofta skildras ur ett lätt nedlåtande, odisputabelt kolonialt perspektiv. Infödingarna är ofta barnsliga, oupplysta och låter sig luras av bovar – och blir vänliga och tacksamma när de tack vare hjältarnas ingripande räddas från Svarte Petters ränker (se till exempel ”Träguden på Klagoön” (KA 48–50/1960). Ibland blir infödingarna hjälplösa offer för den västerländska livsstilen. När Farbror Joakim hamnar i Trala-La, vars innevånare inte känner till pengar och därför lever ett lugnt och lyckligt liv, tar det naturligtvis en ände med förskräckelse. Joakim lyckas nämligen med hjälp av en bortslängd kapsyl till en flaska nervmedicin införa penningekonomi i Trala-La och invånarnas lyckliga liv får ett abrupt slut.

Ännu mer kolonialt blir perspektivet en serie som ”Kalle Anka i Vulkandalen” (KA 21–24/1963), där Kalle och Knattarna hamnar i ett outvecklat sydamerikanskt land där invånares största och enda intresse är att hålla siesta. Ankorna blir persona non grata i republiken när de lyckas med konststycket att från ett flygplan fälla en last popcorn i den största vulkanen, gamla Bom-Bom, vilket får synnerligen vittgående följder.

Ordet ”inföding” införlivades tidigt i min vokabulär tack vare Kalle Anka, och med det svårutrotliga associationer: jag ser fortfarande för mig den tjockmagade hövdingen från ”Träguden på Klagoön”, med bastkjol och en trasig stormhatt på huvudet.

glädjen att berätta

Mycket av Kalle Ankas attraktionskraft ligger i kopplingen mellan text och bild. Teckningarna är många gånger oerhört suggestiva, in i minsta detalj. Översättningarna i svenska Kalle Anka & Co var genomgående välgjorda och ofta språkligt mycket uppfinningsrika, inte minst tack vare P. A. Westrin och hans hustru Maibrit, som under många år svarade för tidningarnas svenska språkdräkt. Makarna Westrin bearbetade originalmanusen för svenska förhållanden och gav många av figurerna de namn vi svenskspråkiga läsare känner dem under – Joakim von Anka, Oppfinnar-Jocke, Björnligan, Magica de Hex är några exempel på lyckade westrinska namn. Begrepp som ”läskeblask” och bilmärket ”Schalbillac” torde fortfarande klinga välbekanta för de flesta av oss med svenska som modersmål (åtminstone om vi är tillräckligt gamla). Och vem skulle inte vilja inmundiga en lyxmiddag på Ankeborgs ledande gourmetkrog Gyllene gaff-eln?

Jag är övertygad om att mina tidiga intryck från Kalle Anka verksamt bidrog till den lust till berättande som följt mig nästan så länge jag kan minnas. Carl Barks, Paul Murry, Tony Strobl var några av mina tidigaste favoritförfattare, fast jag kände inte till deras namn då ännu, även om jag förstod att Walt Disney knappast själv ritade alla serierna i Kalle Anka. Mina föräldrar läste goda barnböcker för mig när jag var liten, men jag minns just ingenting av dem. Det är Kalle Anka jag minns. Det säger mycket om kraften i serierna.

Min sonson, som är nio, känner till mitt Kalle Anka-beroende och skänkte mig det nyaste numret av tidningen när han senast var på besök (under resans gång hade den förlorat pärmarna, men vad gjorde det?). Nästa gång han kommer ska jag visa honom ”Skeppsbrott i Valviken” i min inbundna årgång från 1959, och berätta för honom hur det kändes att krypa upp i pappas famn och höra honom läsa medan han pekade på bilderna med ett oljefläckigt finger. Jag ska berätta för min sonson om känslan av lycklig trygghet som jag erfor i det ögonblicket.

För det är ju det allt sist och slutligen handlar om.

Lars Sund