Det är inte lätt att vara finländare idag. En stor del av oss har trott att upplysningens ideal slutligt hade befäst sina tidigare rätt skrangliga ställningar i republiken, men så märker vi helt plötsligt att det trots allt är lite si och så med den saken. På det ena efter det andra hållet märker vi att rappningarna i grundstrukturen börjar vittra bort.Låt mig börja med romerna som under de senaste åren börjat göra sig allt mer synliga i stadsbilden, åtminstone i Helsingfors. Det är knappast många som upplever dem som nya och fräscha inslag i den urbana miljö vi varit vana vid. Men också romerna är människor som vi; också romerna är bärare av mänskliga rättigheter.
Det har därför varit intressant att ta del av våra ledande politikers förslag till hur ”tiggarfrågan” borde lösas. Matti Vanhanen, som är en pliktmedveten medlem av vår lutherska kyrka, har uppmanat oss att sluta ge allmosor åt våra utländska gäster. Det är det enda effektiva sättet att bli av med dem. Förslaget är kanske i någon bisarr politisk mening motiverat, men ur moralisk synpunkt är det helt huvudlöst. Vår statsminister vill få oss att på ekonomiska och miljömässiga grunder upphöra med att hjälpa människor i nöd.
Mycket klokare var inte heller Kimmo Sasis förslag att staden borde besluta att romerna skulle tilldelas ett visst område, bortre Tölö såvitt jag minns, där de kunde be om ekonomisk hjälp av Tölöborna. I praktiken skulle vi alltså inrätta ett modernt ghetto i Helsingfors centrum. Om vi tar i beaktande att Sasi är ordförande för riksdagens grundlagsutskott, ter sig lösningen fullständigt grotesk. Det är just grundlagsutskottet som ska se till att grundrättighets- och människorättsskyddet är tryggat i vårt land.
Det tredje förslaget kom från stadsdirektör Pajunen som helt enkelt ansåg att vi på ett eller annat sätt borde göra oss av med tiggarna. De är för dyra för hufvudstaden och dessutom störande. Också detta är ett mycket evangeliskt förslag även om det förstås står i strid med EU:s regler om fri rörlighet.
Enligt det fjärde förslaget kan bara en kriminalisering av tiggeriet rädda oss från en invasion (ordet har igen börjat dyka upp) av rumänska och andra östeuropeiska romer. Förslaget vore i och för sig enkelt att förverkliga. Problemet är bara det att det skulle återföra oss några hundra år bakåt i tiden, det vill säga till 1500-talet och 1600-talet, då tiggarna slängdes i olika typer av fängelseliknande hålor. Det var brottsligt att vara fattig. Kanske den tanken ändå inte går att genomföra i vårt s.k. välfärdssamhälle?
Frågan är naturligtvis hur vi på ett humant och människovärdigt sätt kunde bidra till att förbättra romernas ställning. På europeisk nivå kan vi inte göra så mycket annat än att via EU och vår egen biståndspolitik kanalisera bistånd och tekniskt och liknande kunnande till de länder där romerna har det svårast ställt. Rimligtvis är det där de stora satsningarna behövs. På hemmaplan är det akutaste problemet de eländiga och oacceptabla bostadsförhållanden romerna tvingas leva i. Fiskhamnen som de mest utstöttas hemvist står nog inte i någon som helst överensstämmelse med våra ibland ädla socialpolitiska målsättningar. För att uttrycka det milt.
En stor del av fördomarna mot romerna bygger på massmediala uppgifter om deras påstådda kriminalitet och om deras organiserade brottsligor. Polisen har tyvärr än så länge inte redovisat för omfattningen och den praktiska betydelsen av den olagligheten. Om påståendena faktiskt håller streck, vore det till allas fördel om polisen också skulle skrida till konkreta åtgärder för att komma till rätta med den. Som det nu är bidrar ovissheten enbart till att förstärka de negativa attityderna. Men kanske det varit meningen?
Min egen uppmaning: Ge för all del åtminstone allmosor!
Mitt andra exempel gäller de två äldre kvinnor, den ena från Ryssland och den andra från Egypten, som trots ålder, sjukdom och familj i Finland förvägrats uppehållstillstånd på grund av bland annat att de inte är familjemedlemmar i den mening utlänningslagen avser; enligt finsk lag utgörs utlänningars familj endast av man och hustru samt deras barn (”kärnfamiljen”). Andra familjemedlemmar göre sig icke besvär utom under speciella omständigheter.
Båda kvinnorna fick avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd av alla i saken kompetenta instanser: först förstås Migrationsverket, som vi vant oss vid att – enligt lagen – saknar naturlig medkänsla, sedan förvaltningsdomstolen och slutligen också Högsta förvaltningsdomstolen. Och har man inte uppehållstillstånd så utvisas man, såvida inte hemlandets president lyckas lösa problemet på ett mera diplomatiskt sätt.
Jag kan inte här gå in på alla aspekter på fallen utan nöjer mig med att diskutera en för Finland typisk företeelse som troligtvis hänger samman med vår långt utvecklade legalism, det vill säga den totalt tafatta inställningen från såväl allmänhetens som massmediernas sida till hur de två ärendena behandlats. Ingen hörbar kritik av Migrationsverkets beslut, ingen storm av kritik efter Förvaltningsdomstolens och Högsta förvaltningsdomstolens beslut. Alla röster i offentligheten har konstaterat att ”detta är nu beklagligtvis lagens ord”. Här står vi och kan inte annat. Lagen måste vi följa. Punkt och slut.
Skicka hem tanterna!
Tack och lov är saken inte såhär enkel. Utlänningslagen tillåter vid den helhetsbedömning som ska göras vid beslut av det slag som det här är fråga om, att de beslutsfattande bör beakta t.ex. vad som är uppenbart oskäligt, vad som bör innefattas i mänskliga skäl och vad de berördas band till Finland i praktiken betyder. Den rättsliga bedömningen av dessa frågor är och kan inte vara, såsom var och en inser, något annat än entydig och klar. Den gör det möjligt att argumentera för flera acceptabla beslutsalternativ. Talet om att ”lag är lag” är här ingenting annat än att sticka huvudet i busken.
Det är därför ingen tillfällighet att det i Högsta förvaltningsdomstolen förekom tre beslutsalternativ av olika innehåll i fallet Eveline Fadayal från Egypten. Det beslutsalternativet, som bl.a. domstolens president Pekka Hallberg omfattade, hade givit Fadayel fortsatt uppehållstillstånd. Majoritetens beslut var däremot negativt och resulterade som vi vet i ett utvisningsbeslut.
Men därom har det varit tyst. När för en gångs skull en liberal tolkning av utlänningslagen görs i en av våra högsta rättsinstanser håller alla tyst.
Är det de konservativa som säger och bör säga vad lagens mångtydiga ord betyder i fall där humana värden står på spel? Varför kan inte domstolarna vara bålverk för humanitet?
Lars D. Eriksson
