Om vi idag befinner oss i en ny epok så befinner vi oss antagligen också inför en situation där våra gamla visioner om framtiden, liberalismens om den oreglerade marknadsekonomin och socialismens om det jämlika samhället, borde omprövas eller i varje fall uppdateras. Personligen tror jag att det är precis där vi befinner oss.
Det är två personer som under de fyra senaste dagarna hjälpt mig på traven att se sakerna tydligare än förut. Den ena är Ele Alenius, som i början av nästa år kommer att publicera sin nya bok Maailman suuri käänne (Den stora världsomställningen). Det är av allt att döma ett monumentalt verk, ett försök att dela in mänsklighetens historia på ett nytt sätt.
Den andra är den för mig tidigare okände Ilkka Tuomi som i Helsingin Sanomats söndagsdebatt 26.9 publicerade en artikel om nödvändigheten att omformulera våra grundläggande ekonomiska begrepp så att de motsvarar kunskapssamhällets verklighet.
Alenius menar för sin del att vi kan dela in historien i tre epoker. Den första epoken utgörs av jordbrukssamhället, den andra av industrisamhället i dess olika varianter och det tredje, i vars begynnelse vi nu befinner oss, det vetenskapligt-teknologiska samhället (som jag personligen föredrar att kalla kunskapssamhället). Alla dessa tre epoker kännetecknas av att de utnyttjar naturen på olika sätt och att deras samhällen är anpassade till de olika epokbestämda utnyttjandeformerna av den organiska och oorganiska naturen.
Jordbrukssamhället utnyttjade den organiska naturen på ett för jordbruket anpassat sätt; det industriella samhället utnyttjade den oorganiska naturen, t.ex. de fossila resurserna och elkraften, på ett för agrarsamhället främmande sätt. De var helt enkelt okända resurser. Det industriella samhället kom därför att som samhälle och stat se helt annorlunda ut än jordbrukssamhället.
I den tredje epoken utnyttjas – vid sidan av naturen och den oorganiska naturen – framförallt de så kallade starka energikällorna, atomkraft och så småningom de ur väte utvecklingsbara energikällorna, som kommer att spela en roll som tillsvidare är mer eller mindre okänd.
I detta tredje skede, som enligt Alenius såg sin början i Hiroshima och som sedan dess sakta men säkert smugit sig på oss, har kunskapen, framförallt den naturvetenskapliga, börjat fungera som en allt mer dominerande produktivkraft i de postindustriella samhällena. Det betyder bland annat att arbetskraften i dess traditionella betydelse har åsidosatts.
Allt detta låter vettigt och är det säkert också. Vi kan inte längre utgå från våra djupt rotade föreställningar om det industriella samhället med alla dess inrotade idéer om hur samhället bör se ut och hur ekonomin bör skötas. Men det finns också andra problem: kunskapssamhället bär på nya hotbilder, vilkas effekter vi inte ens kan förutspå. Vi lever i ett samhälle som lever vind för våg. Vi har t.ex. kärnkraft vars användning vi ännu inte kan kontrollera. Vi har de i den nyliberala marknadsekonomin inbyggda anarkiska krafter som för närvarande ter sig så sakrosankta att vi överhuvudtaget inte kan gripa in för att begränsa deras negativa konsekvenser.
Dessutom har globaliseringen blivit ett honnörsord utan något egentligt innehåll. Den har blivit ett slagord för dem som i sina egna intressen vill globalisera den nyliberala marknadsekonomin. Och marknadsekonomin fortsätter att följa sin egen maxim: Ingenting är fast, allt flyter. Metoden är en självdestruktion som sker i den ekonomiska vinningens namn. Riv och bygg upp.
Den epok i vars början vi nu lever kan inte bygga på de visioner som industrisamhället och ännu mindre agrarsamhället byggt på. Men än så länge vet vi inte i vilken riktning den nya epoken borde utvecklas. Det är här Tuomi kan komma oss till hjälp. Han ritar för all del inte upp någon ny vision, men han pekar på några väsentliga saker. De mätare vi använder för att bestämma ekonomisk utveckling och de grundläggande begrepp vi använder inom nationalekonomin tillhör en epok som inte längre är dagens. De är alla anpassade för ett samhälle som bygger på massproduktion.
Industrisamhällets problem var att utnyttja naturens råmaterial och att förädla produkterna på ett optimalt effektivt sätt. Som mätare på ekonomisk och samhällelig utveckling användes därför förbättringar i produktiviteten. Mängdens tillväxt betraktades som ”utveckling.”
Det är där vi står ännu. Tillväxt, effektivitet och produktivitet är marknadsekonomins nyckelbegrepp. Men de är alla farliga begrepp, därför att de gör oss blinda för de ekonomiska och samhälleliga, för att inte nämna de politiska alternativ, som kunskapssamhället i verkligheten erbjuder oss. De utesluter till exempel sådana värdemätare som njutning, mera fritid, ökad trivsel, hälsa, en kvalitativt annorlunda välfärd och så vidare. De begreppen faller i det traditionella nationalekonomiska tänkandet utanför nationalekonomins gränser. Måste inte också dess gränser förskjutas i och med att såväl teknologin som kunskapens omfattning och kvalitetet radikalt förändrats och förnyats under de gångna decennierna?
Innovationerna på alla livets områden har accelererat i en aldrig tidigare skådad takt. Idag ses de framförallt som effektivitetsbefrämjande. De facto har innovationerna blivit en allt mer betydelsefull produktivkraft. Kunskapen och vetenskapen har börjat spela en roll i och för samhällsutvecklingen som vi inte kunnat ana.
Det är mot bakgrunden av dessa tankar vi borde diskutera den nu så aktuella nerväxtproblematiken. Nerväxtekonomin kan ses som tillväxtekonomins antites i den meningen att den i stället för produktivitet och effektivitet (ekonomisk profit) uppställer helt andra värdemätare för vad som skall ses som nationalekonomins målsättningar. Det är målsättningar som inte bara gäller ekonomin i strikt mening utan både samhälle och stat/politik.
Om de alltmer tandlösa politiska partierna är beredda att förnya sig, måste de börja ägna sina kvarvarande krafter åt att formulera svar på de frågor som ett nytt och tidsenligt ekonomiskt tänkande ställer.
Lars D. Eriksson
