Världen enligt Anna Lappalainen

När Arto Halonen (Pavlovs hundar, Den heliga bokens skugga) debuterar som långfilmsregissör är förväntningarna höga. Efter att ha gjort en del inspirerande dokumentärfilmer i Tibet, Ryssland och Turkmenistan återvänder han hem till Finland. Även i Prinsessan (Prinsessa) arbetar han med dokumentärt stoff: filmen bygger på ett riktigt öde.

Anna Lappalainen (1896–1988) miste sin far tidigt och bodde på flera fosterhem som barn. I sin ungdom arbetade hon som kafésångerska och massös. Under sina femtio år i psykvården var Anna övertygad om att hon var en prinsessa av kunglig härkomst. Samtidigt var hon en gladlynt person som gjorde livet ljusare för sina medmänniskor. År 1995 fick hon ett eget minnesmärke i Mariefors.
Det finns olika sätt att skildra mentalsjukdom på film. Det klassiska finns i Gökboet och Frances: världen jämförs med ett dårhus, vilket föder starka sociala antiteser. I Girl Interrupted blir sjukhusvistelsen en initiationsrit på tröskeln till vuxenlivet. I Universums änglar framstår schizofreni som en parallell värld och patienterna som ”barn av en annan gud.” Prinsessan försöker hitta en egen väg – lite väl trevande.
Den historiska Anna Lappalainen var gift – dock inte med Mannerheim (något som filmens Anna påstår i sin förvirring) utan med en trädgårdmästare vid namn Svedholm. Efter skilsmässan bodde Anna hos sin mor, men insjuknade och placerades på sjukhus, ett svek hon inte kunde förlåta.
År 1945 var metoderna i Mariefors knappast bättre än på Själö hospital. Psykofarmaka fanns inte ännu, däremot introducerades elchocker och den Nobelprisbelönta lobotomin.
Här har vi en manlig Syster Ratched, läkare Grotenfelt (Samuli Edelmann) som kommer på kant både med Anna och med sina kolleger. En av dem tycker att man ska acceptera Annas vanföreställningar och titulera henne prinsessa: ingen kommer att ta skada av det. Ironiskt nog titulerar Anna sin motståndare ”kandidat” in i det sista, till och med efter att Grotenfelt blivit överläkare.
Precis som McMurphy i Gökboet ändrar Anna (Katja Kukkola) på dynamiken i sjukhusmiljön. Anna besöker banken och försöker syssla med välgörenhet. Hon handarbetar flitigt, men skyr fysiskt arbete som ”inte anstår en kunglighet”. Hon blir vän med en filosofiskt lagd patient (Pirkka-Pekka Petelius) och utnämner den sjuka adelsfröken Christina (Krista Kosonen) till sin hovdam. Tillsammans lyckas kvinnorna att ta sig till Helsingfors som då gästas av det danska kungaparet – och vidare till Stockholm.
Oftast är det just duon Kukkola-Kosonen som står för filmens mest rörande ögonblick. Bakom damernas bisarra beteende skymtar konturerna av riktiga familjetragedier.
Prinsessan är en ensemblefilm med fina skådespelare. Peter Franzén gör sitt bästa som en krigsveteran förtjust i den sköna adelsflickan, men hans rollkaraktär känns lite väl bekant från hans tidigare filmer.
Edelmanns överläkare har en massa repliker, ändå får man inget riktigt grepp om honom. Mindre diffust blir det mot slutet, t.ex. i en begravningsscen där Grotenfelt spelar fiol och Anna sjunger. Likväl tvingas man att anstränga sin fantasi för att lappa de luckor filmmakarna lämnat öppna. Till skillnad från sin franska medsyster Séraphine de Senlis hade Anna tydligen en social talang som hjälpte och piggade upp andra – något som ofta antyds, men sällan gestaltas. Det allmänmänskliga hamnar i skymundan för det absurda, det barocka.
Inte heller som epokskildring kommer Prinsessan upp i samma nivå som Klaus Härös Den nya människan. Tyvärr stannar Halonen upp halvvägs med sitt budskap, det verkar som om han inte vågar visa människoandans storhet. Någon katarsis inträffar aldrig och man lämnar salongen i ett tillstånd av milt reflekterande.

Prinsessan. Regi: Arto Halonen. Manus: Arto Halonen, Pirjo Toikka, Paavo Westerberg. Foto: Hannu-Pekka Vitikainen. Musik: Tuomas Kantelinen. I rollerna: Katja Kukkola, Krista Kosonen, Samuli Edelmann, Peter Franzén, Pirkka-Pekka Petelius.