2,7K

”This freakshow is the best in town, this freakshow is the worst around”, skrålar Martyn Jaques med sin kännspaka falsett, iklädd en clownmaskering som ur någon fobikers värsta mardröm. The Tiger Lillies sjunger om missfoster, horor och sociopater med brutal ärlighet och nattsvart humor.

Jag hörde första gången Tiger Lillies på en hemmafest för tio år sen. Ballader om familjevåld och folkmord, valser om missfoster och psykopater, klezmer-inspirerade folkvisor i furioso om Jesus som spikas upp på korset, om sadomasochism, prostitution och förfall. Allt kryddat med en så svart humor att måste skratta åt de dystopiska bilder som lyriken målar upp. Det är enkelt, så brutalt, men genialt.

I december 2009 firade den engelska trion sitt 20-årsjubileum med en konsert på Kulturfarbiken Korjaamo i Tölö, Helsingfors och salen var fullsmockad. Många hade klätt sig i svart med inslag av burleskt, och medelåldern var omkring trettio. Det skapade en känsla av att vi, de riktiga fansen, utgjorde en alldeles särskild generation. Som vid en klassisk konsert lyssnade publiken andäktigt till balladerna, kvävde skratten för att inte missa ett ord av sångaren Martyn Jaques’ groteska historier. Medan Jaques grimaserade i sin clownmaskering, växlade från dragspel till gitarr till piano, kompades han såväl musikaliskt som teatralt av Adrian Stout på kontrabas, såg och theremin, och Adrian Huge på en vansinnig mängd cymbaler, trummor och andra leksaker. Konserten belönades med stående ovationer.

De teatrala inslagen har alltid varit en del av Tiger Lillies musik. Bland annat har de skrivit operetten Shockheaded Peter, baserad på sagan Drummelpetter av Heinrich Hoffmann, samt gjort och musik till Edvard Goreys dystra barnhistorier och arrangemang till en teaterversion av H.C. Andersens Flickan med svavelstickorna. Kärnan i musiken och lyriken finns alltid i olyckan hos de förtryckta, de förtappade och de vanmäktiga.

The Freakshow, som först sattes upp i Aten och i höstas på varietéteatern Wintergarten i Berlin, blandar Tiger Lillies musik med element av cirkus och spex. Vi får möta ormkvinnan, de siamesiska tvillingarna, de lobotomerade brudarna och mannen med sex armar. Som föreställningens drivande krafter, ”maskinister”, fungerar två dvärgar som än dansar, än trummar och ibland styr de scenografiska elementen. Det är visuellt, det är vackert och ibland t.o.m. rörande. Men någon dramatisk helhet blir det inte, för cirkusens olika stjärnor får aldrig mötas. Två sekvenser blir riktigt rörande – den första är de siamesiska tvillingarnas dans, där frustrationen över att aldrig vara ensam blandas med den kärleksfulla tillförsikten som finns mellan de två systrarna. Den andra scenen är ett svindlande trapetsnummer, där samma duo – nu som åtskilda systrar – leker med och stundvis trotsar det livsviktiga beroende de har av varandra, av att inte släppa taget om den andra. I övrigt fungerar föreställningen mera som en (ibland lite klumpig) visualisering av Tiger Lillies kändaste låtar.

Men visst funkar det. I den snofsiga salongen på Wintergarten är jag till en början lite frustrerad över den överklassattityd som verkar råda bland publiken. Jag saknar de svartklädda fansen på konserten i Helsingfors, bevis på att jag inte var den enda ”införstådda”. Men även den välbärgade medelåldern i Berlin låter sig dras med när Tiger Lillies blottar den sunkiga, undre världens tillkortakommanden. Och när konserten slutar, i en vacker ballad om att acceptera sin fulhet, med de normallånga skådespelarna valsande på knä i jämnhöjd med dvärgarna, blir man faktiskt riktigt rörd. Jag kommer att tänka på slutrepliken i Terry Gilliams filmatisering av Hunter S. Thompsons kultroman Fear and Loathing in Las Vegas:  ”Just another freak – in a freak kingdom”.

Jesper Karlsson