Den brittiska komikern och författaren Stephen Fry lyckades för några veckor sedan vända omkring hälften av Storbritanniens befolkning mot sig. Hur? Han påstod i gay-tidsskriften Attitude att kvinnor inte tycker om att ha sex lika mycket som män.
Om kvinnor skulle tycka om sex lika mycket som män skulle de också vandra omkring på Hampstead Heath i norra London på jakt efter anonyma korta ”förbindelser”. Nej, istället använder kvinnor sig av sex för att fånga in män i förhållanden, menade Stephen Fry.
Artikeln citerades av vänsterliberala The Observer och efter det satte sig största delen av landets feminister och frigjorda kvinnor framför sina datorer och ventilerade sin frustration på mikrobloggen Twitter. Stephen Frys reaktion var att kort meddela att han kommer att dra sig tillbaka och radera sin Twitter-profil (där 1,9 miljoner användare prenumererar på hans uppdateringar). Mogen kommunikation hör inte till vardagen på nätet, men Fry framstod plötsligt som den sårade divan på lokalteatern. Inte vad britterna hade väntat sig av sin älskade intellektuella mysfarbror.
Stephen Fry har hittills varit osänkbar. De flesta andra kändisar i Storbritannien styckas regelbundet av tabloidpressen. De släpper någon tårdrypande självbiografi, upplever några gyllene år och landar sedan i nästa skandal. Det tycks nästan finnas en formel för hur kändisskap fungerar i Storbritannien, ett land som inte tycker om sina kändisar särskilt mycket. Men inte för Stephen Fry. Han är av någon anledning älskad av alla. Han är varm, trevlig och ”posh” utan att vara odräglig, ungefär som Mark Levengood i Sverige.
Kolumnerna som följde på Frys kommentarer var bitska. ”Stephen Fry är korkade personers defintion av hur en smart person ska vara”, skrev en kolumnist i tidningen The Independent. 70-talsfeministernas anmoder Germaine Greer anklagade Fry för storhetsvansinne och sade att han inte borde ha rätt att uttala sig om kvinnlig sexualitet. Det är ju inte hans område direkt!
Men det tog inte länge för Fry att komma på fötterna igen.
Bloggare
– Min första reaktion var att han citerats fel, säger Cate Sevilla som driver den feministiska bloggen Bitchbuzz.
– Det var så olikt Stephen Fry att slänga ur sig sådana kommentarer att jag helt enkelt inte kunde tro att det var sant. Kanske han sade det i förbifarten, men jag tror inte att han menade det.
För Sevilla är Fry förlåten.
– Diskussionen har fått oss att ifrågasätta kvinnlig sexualitet och det tror jag är viktigt, det finns fortfarande kvinnor som inte njuter av sex eller tror att det inte är okej att njuta av sex, säger Lori Smith som beskriver sig själv som en sexvänlig bloggare (hon skriver om sex på ett positivt sätt men hör inte till dem som bloggar om sina sexuella äventyr).
– Faktum är att kvinnor antagligen kan njuta av sex mer än män eftersom vi kan få multipla orgasmer, säger Smith.
Enligt henne är det inte så konstigt att kvinnor inte ger sig ut på Hampstead Heath för att släppa loss.
– Kvinnor och män är olika, det är ett biologiskt faktum, kvinnor väljer hellre en partner och har så mycket eller så lite sex med den personen som de vill. Väldigt få kvinnor skulle tycka om att ha anonymt och ofta oskyddat sex med någon de plockat upp i en park, säger Smith.
Mycket att diskutera
Men det faktum att diskussionen blev så aggressiv pekar på att det fortfarande finns mycket att ventilera kring kvinnlig sexualitet, åtminstone i Storbritannien.
– Vi kanske inte alltid har de bästa förebilderna här i landet. Många tjejer växer upp och idoliserar kändisar som glamourmodellen Jordan eller fotbollsstjärnornas flickvänner. På många sätt är det ju kvinnor som använt sig av sex för att bli framgångsrika, säger Smith.
Enligt Smith och Sevilla är det viktigt att vi diskuterar kvinnlig sexualitet.
– Män har kunnat vara bekväma med sin sexualitet i århundraden, medan kvinnor har kunnat säga att de är stolta över att gilla sex i högst 50 år. Det gör att vi ännu kan låta en sådan kommentar uppröra oss. Så klart kan kvinnor njuta av sex lika mycket som män, säger Sevilla.
Offentlig psykoanalys
Då mediekaoset väl hade börjat lägga sig lade Fry upp ett blogginlägg där han förklarar att han blivit felciterad och att han verkligen inte är någon expert på kvinnlig sexualitet.
– Jag vet att kvinnor tycker om sex … men det är synd om de är lika patetiskt beroende av sex som män, skriver Fry i sin ursäkt.
Vilket har gett feministerna ytterligare lite vatten på sin kvarn.
– De här kommentarerna pekar mer på Frys egen ambivalens och självbild då det gäller sex, skriver en bloggare som menar att britterna har blivit offer för sin puritanska kultur. Det är med andra ord inte över för Fry ännu, han kommer att fortsätta psykoanalyseras på bloggarna ända tills britterna hittar någon ny skandal att hugga tänderna i.
Enligt Sevilla och Smith är Fry ändå ett ganska dåligt exempel på brittisk puritanism, om nu något sådant överhuvudtaget existerar längre (det är svårt att tro om man någon gång gått på nattklubb utanför London).
– Jag tror att Fry är tillräckligt kunnig om den mänskliga naturen och sig själv för att inte falla offer för gamla stereotyper, säger Sevilla.
Bra på PR
Till största delen var Frys ursäkt ett sätt att ge oss alla en vänlig knäpp på nosen ”för att vi överhuvudtaget kunde föreställa oss att han hade så misogyna åsikter”. Det är alltså vårt eget fel om vi tycker illa om honom. Åtminstone vet Stephen Fry hur han ska sköta sin egen PR.
Det omöjligt att läsa hans fyra sidor långa ursäktande blogginlägg, där han beskriver hur mycket han hatar att bli intervjuad, utan att tycka synd om honom. Det är ju allas vår Stephen, han som inte skulle skada en fluga, han skulle ta hem den och mata den med sockerbitar och föda upp en flugfarm och lära flugorna att uppföra en liten dans därför att han är så smart och trevlig.
Det kanske är ett gott tecken att det åtminstone finns en person som den ilskna brittiska pressen inte kan sänka. Stephen Fry har lyckats förolämpa kvinnor världen över (felciterad eller ej), men han har till och med fått feministernas förlåtelse.
– Egentligen borde vi bara ha insett att han inte vet så mycket om kvinnor och ignorerat hela diskussionen, säger Lori.
text&foto Charlotta Hedman
1 kommentar
Ursäkta nu, men vad är det här för ett vansinne? Jag trodde att det var uppenbart för alla, isynnerhet feminister, att fenomen som trafficking, sexuella trakasserier, nätporren, som enl. dagens Hbl leder till ökande antal våldtäkter i Storbritannien och är den största ekonomiska verksamheten på nätet samt miljoner kvinnors och barns slaveri i sexindustrin – allt detta är det tragiska och uppenbara tecknet på att män är ute efter mera sex än kvinnor är intresserade att servera – frivilligt!
Det måste vara det Fry sade. Och det har alltså blivit skandalöst att säga högt.
Mäns och kvinnor sexualitet ser olika ut. Det kan vara besvärande men det går inte att förneka.
Sen kan vi naturligtvis mäta ”kvaliteten” på den subjetiva upplevelsen och påstå ( oj herregud, vad ni är naiva flickor) att kvinnor har ett FINARE sexliv än män för att de upplever orgasmen multipel eller på ett högre plan. Vad är det för en seriös diskussion?
Den politiska korrektheten ( dvs att påstå män och kvinnor är precis lika i förh. till sexualitet) leder i så fall till att vi verkligen aldrig kommer att kunna ifrågasätta det våld som manlig sexualitet utövar mot kvinnor.
Men det som om en massa unga kvinnor ( och män med ) har tappat tråden.
Madonnas form av exploatering av kvinnlig sexualitet som det begav sig när hon låtsades spränga gränser är tydligen sinnebilden för den fria kvinnans begär? Strunt! Madonna är en kommersiellt producerad prydhet, ett magnifikt exempel på den katolska, oemanciperade bakgrund hon kommer ifrån. Madonna är backlash, precis lika frigjord som Silvio Berlusconis små väninnor och representant för samma ideologi.
Jag kom in på denhär web-sidan för att jag eg. sökte en några veckor gammal teaterkritik för att jämföra med en nyare, den om Ultraljud som resc. tycks ha skrivit i nån form av raserianfall. Den pjäsen berör kvinnlig sexualitet men det är äckelfaktorerna som tycks ha tagit överhanden för kritikern.
Jämför med Nya Rampens föreställning om manlig sexualitet, som man bugar och bockar för. Det är – intressant – är det minsta man kan säga.
Att tala om en mogen kvinnas sexbehov är vulgärt och banalt, unket medan
pjäsen om Joseph Fritzl tycks vara fräsch som en föhnvind där den vältrar sig i manliga sexiualfantasier.
Det sitter liksom mycket djupare än man skulle tro, detdär med – ni vet vad.