Alla vet hur långa sekunderna kan kännas då man har fruktansvärt skitbrått och ingen toalett finns att tillgå. Som om man bar en sten i magen som bara vill sprängas och man kan inte koncentrera sig på nånting och tankarna löper amok och man känner sig gradvis allt mer desperat, förödmjukad, panikslagen. Lite så känns det att läsa Stefan Hammaréns S:t Största skarabéerboken.

Finlandssvenska Hammarén är en självutnämnd ”neogrammatikens ledande apparatijk, textråd, ärkeförfattare, lyxpoet, mästare på butyrbödtexter fett och framför allt en ordingenjör”. Sedan debuten med Med en burk soppa (2001) har Hammarén förbryllat läsare och recensenter med sitt ohämmade regelvidriga ordflöde, sin associativa mindflow-aktiga prosalyrik och sina kreativa omstavningar och orduppfinningar. S:t Största skarabéerboken är del två i en syndaflodstrilogi som är förlagd till händelserna innan bok ett, Första skarabéerboken, och innehållet är upplagt i en enda poesiprosamening, punkterad enbart av gästskribenters korta bildtexter till skalbaggsmotiv. Här ett utdrag:

/…/ oköpt bok honom berättaren därom mer urin än föreställning är mera, allt innan han stegade in i butiken public pinkande mera skräck från mindre sitt aldrig, han sett på sina dojor från bottna om hålet till, sålt gett den, en Stor Jättevapenfluga verbal vokallik vid (eller vad för konstigare slags är) gör flyga där ute mot skyltfönstret tagit önska fel sida sak, sa det nu först kom, tänkte om betydelsen förkommer, landat, gick ner berättelse på fönsterlisten och lika plötsligt går densamma på samma ställe (ögonposition) på insidan av lokalens om det fönstret av, konstaterade han (han, inte flugan) att det är alldeles tätt och inget skyltfönster öppet stått under tiden /…/

Det finns visserligen kontaktytor till modernister som Gunnar Björling eller William Carlos Williams, och det är lätt att dra paralleller till James Joyce’ Ulysses eller Volter Kilpis Alastaron salissa. Men Hammaréns texter är ändå kanske närmast besläktade med beat-generationens poeter som William Burroughs eller Allen Ginsberg. Alla dessa hade dock, åtminstone i de mer prosaiska verken, en viss respekt för grammatik och språkets uppbyggnad, vilket  gör att Hammarén står som en ganska unik företeelse. Handlingen är snarast en icke-handling. I ett nät av iakttagelser och sidospår får vi följa huvudpersonen som i ovan nämnda butik går omkring och behöver lätta på trycket i urinblåsan för att till sist släppa ut en syndaflod i skyltfönstret, allt medan en symbolisk äggklocka tickar ner tiden till apokalypsen. Det hela blir en pyskotisk, men pedantisk, upptäcksresa runt affären där varenda liten detalj granskas, beskrivs och väcker associationer som i sin tur sänder läsaren ut i ytterligare sidospår som i sin tur väcker nya associationer som ska kommenteras och analyseras. Till slut finner man sig som läsare vårdslöst kastad mellan ett otal olika meta- och subplan som är till synes fullständigt meningslösa, men bidrar till en besynnerligt fascinerande kakafoni av tankelekar.

Hammarén vill dra in läsaren i sin egen tankeström, men problemet är att den tankeströmmen blir så oerhört splittrad att det är svårt att greppa vart man är på väg. Den påhittade grammatiken och de nya orden blir så invecklade att man måste anstränga sig till det yttersta för att förstå vad som egentligen menas och ofta rinner allt ihop till ett fullständigt betydelselöst sammelsurium av ord, bokstäver och underfundiga omskrivningar. I stället för att fascineras av Hammaréns unika vision, blir man trött både i huvud och ögon och tappar koncentrationen. För att till fullo kunna uppskatta S:t Största skarabéerboken måste man nog för det första ha samma omåttliga fascination för språk som författaren, och dessutom besitta en ofantlig motivation för att verkligen reda ut vad Hammarén egentligen menar.

Janne Wass

Stefan Hammarén. S:t Största Skarabéerboken. H:ström förlag, Serie Alfa, 2010

1 kommentar

Lämna ett svar till Stefan


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.