Jag vill låna mitt spaltutrymme till Gazas barn, till två texter skrivna av ungdomar strax efter kriget. De här berättelserna och många fler översattes och spreds efter kriget. De lästes bland annat i Stockholm vid en manifestation för Gaza i höstas och på en Amnestykonsert i Mariehamn i julas.
Mahmoud Albalaawi, född år 1995 skriver: ”Jag önskar att jag kunde skriva de vackraste orden om Gaza, men jag kan inte. Jag kan inte se annat än rädslan, fattigdomen, blockaden och hungersnöden.
Havet är det enda som hjälper mig att drömma. När jag står vid stranden kan jag föreställa mig hur det ser ut på Cypern, hur det är att resa till Paris och flyga till Rom. Jag åker runt hela världen men hamnar till sist på min madrass hemma hos oss i flyktinglägret. Jag återvänder till Gazas verklighet. Jag vänder tillbaka till den smutsiga marknaden, till de översvämmade avloppen, till den kvävande stanken och alla tysta människor.
Varje gång jag tittar på klockan och ser att den är 11.55 så börjar jag skaka och mitt hjärta slår hårt. Jag känner att kriget har börjat på nytt. Det är inte bara klockslaget som skrämmer mig utan allt som flyger, till och med flugorna. Jag vill inte berätta för någon om min rädsla eftersom de kan säga att jag har komplex eller kalla mig fegis. Så fort jag ser en fluga vid någon av mina syskon så tror jag att den kommer att döda dem, då skriker jag och flyr. Därför är jag allt mer sällan hemma – vi har gott om flugor.”
Yasmine Jaarour, född år 1996 skriver: ”Vår framtid i Gaza ligger på en djävuls handflata. Det är ett ordspråk som betyder att situationen liknar en vulkan vars utbrott kan ske när som helst.
Jag har hört att barndomen är helig i andra länder och att barn kan leva utan problem och rädsla. Men Gazas barn är bortglömda och har på ett konstigt sätt hamnat utanför bilden. Gazas barn lider, eftersom samhället inte behandlar dem som barn. De flesta behandlar barnen som om de vore kroppar utan hjärnor. När jag ser ett barn sälja saker på gatan eller arbeta i en butik så tänker jag att världens andra barn leker, att de har roligt och lever i säkerhet. I Gaza finns inga barn. Pojken föds som vuxen karl och ett flickebarn föds som brud.
Innan kriget var min pappa mycket snällare mot mig. Jag önskar innerligt att han skall komma och ta mig i sin famn, som han gjorde förr. Han förlorade fem hektar mark på en enda sekund under kriget. Bondgården var sextio år gammal. Ockupationsarmén sköt en missil, som brände alla våra apelsiner. Vi hade tur då jag och min far höll på att bli dödade eftersom vi stod nära fönstret. Hade inte pappa kastat mig mot golvet så skulle splittret trängt in i min kropp.
Efter kriget besökte jag Rafahs gränsövergång. Jag såg Palestinas flagga och Egyptens flagga vaja på var sin sida med taggtråd emellan. Stängslet är gränsen till det stora fängelset som vi lever i. Hur kan världen vara så nedrig och orättvis? Jag önskar att jag kunde ta bort alla gränser mellan etniciteter och religioner, att alla människor på jorden skall förbrödras. Min dröm är att leva i ett land där det råder säkerhet, även om det bara skulle vara en liten by eller på en liten ö, längst bort i världen.”
