Sata-kommittén och sjunkande skydd

Jämfört med lönerna har grundskyddet sjunkit med närmare 40 procent de senaste åren. I artikelserien om välfärdsstaten granskar Peter Lodenius nu Sata-kommitténs eftermäle, två år efter dess slutrapport.

De senaste åren har socialskyddet varit mer omdiskuterat än de sociala tjänsterna. Speciellt har debatten gällt de lägsta stöden, som halkat efter i utvecklingen. Till exempel har grundskyddet sjunkit med närmare 40 procent i jämförelse med lönerna de senaste åren.

När regeringen år 2007 tillsatte Sata-kommittén för att göra en översyn av nätverket av olika stödformer hoppades många att något skulle ske också beträffande grundskyddet. Enligt uppdraget var allt möjligt: ”Syftet med totalreformen av den sociala tryggheten (SATA) är att göra arbetet mer sporrande, minska fattigdomen och garantera en tillräcklig grundtrygghet i alla livssituationer. Regeringen vill dessutom göra hela systemet för den sociala tryggheten enklare och tydligare.” Social- och hälsoministeriet trumpetade på sina webbsidor stolt ut att man nu skulle ”reformera den sociala tryggheten för ett hundraårigt Finland”.

Med tanke på resultatet av kommitténs arbete skulle en pessimist kunna säga att det är just så det kommer att vara i Finland 2017: finansministeriets och arbetsgivarnas värderingar styr ännu starkare än i dag och inkomstskillnaderna fortsätter att växa. Det var åtminstone vad processen signalerade. Social- och hälsoministeriets kanslichef Markku Lehto var kommitténs ordförande och Martti Hetemäki från finansministeriet var dess viceordförande. Det berodde knappast på deras personliga tyngd att det sedan var finansministeriet som satte störst prägel på slutrapporten som presenterades i januari 2009. Vissa specifika reformer kunde kommittén enas om, men någon totalreform av socialskyddet blev det inte. Några lappar i lapptäcket byttes bara ut.

När uppdraget var slutfört i december 2009 hade alla stora ord försvunnit. Som kommitténs generalsekreterare Lauri Pelkonen formulerade det hade huvudmålet varit att förlänga yrkeskarriärerna: ”människor skulle träda in i arbetslivet tidigare än i dag, gå i pension senare, vara sjuka och arbetslösa så lite som möjligt och även partiellt arbetslösa skulle få arbete”.

Professor Susan Kuivalainen vid Åbo Akademi undrade i en teveintervju varför kommittén inte utformade den genomgripande reform av socialskyddet som ingick i uppdraget. Det nuvarande systemet är ju otydligt och skapar mycket byråkrati, men samtidigt sparar staten pengar eftersom många inte söker de stöd de är berättigade till. Varför valde kommittén att upprätthålla ett system som är både ineffektivt och byråkratiskt?

– Det borde diskuteras om det är meningsfullt att göra systemet så komplicerat att ingen söker stöden. Vill man förödmjuka och göra livet besvärligt för dem som söker utkomststöd? undrade hon.

SFP:s representant i kommittén Margareta Pietikäinen konstaterade i en intervju att hon under arbetets gång fick erfara att den finländska sociallagstiftningen innehåller fullkomligt vansinniga lagar:

– Det finns sådana luckor och missförhållanden att man inte tror att det är sant. Det handlar ofta om saker som har lappats på där det har behövts, men slutresultatet har blivit fel. Många av missförhållandena har vi redan lyckats ändra på, resten får fungera som väckarklocka för beslutsfattarna.

Att höja de lägsta stöden,

som många sett som kommitténs viktigaste uppgift, lyckades inte. Kommitténs eftermäle har ungefär blivit ”upp som en sol, ned som en pannkaka”. Lite orättvist kanske, för uppdraget var väl nästan omöjligt.

Men med tanke på att det största missförhållandet – den dåliga grundtryggheten – kvarstår är det ändå skäl att försöka få ett grepp om vad som gick snett. Det är inte lätt – resonemangen och åsikterna divergerar starkt. Sata-kommittén blir lyckligtvis en fallstudie inom ramen för det stora forskningsprojekt om maktförskjutningar i Finland som projektledaren Helena Blomberg-Kroll talade om i en intervju i Ny Tid 17 december 2010 och det blir spännande att se vad forskningsgruppen kommer fram till (Anu Kantola, en av landets främsta maktforskare, deltar i projektet, vilket känns lovande).

Ett av problemen var väl kommitténs personsammansättning. I anslutning till kommittén verkade fyra sektioner. En av dem var finansierings- och motiveringssektionen (jmf finskans kannustus – det handlar väl om att hitta sätt att sporra till arbete) och den leddes av Skattebetalarnas chef Teemu Lehtinen, en man som benhårt representerar överklassen och knappast kan förmås att avstå en cent åt underklassen.

Lika absurt var inte valet av Osmo Soininvaara till ordförande för grundtrygghetssektionen. Han kan området och har idéer, men är inte den bästa förhandlaren och sammanjämkaren. Han har senare lagt skulden för misslyckandet på nästan alla andra i kommittén och i synnerhet har han skurkförklarat arbetsmarknadsorganisationerna.

Den långa versionen av hans förklaringar hittar man i hans färska bok SATA-KOMITEA. Miksi asioiden päättäminen on niin vaikeaa. Boken är 300 sidor lång, men en kortare version kan man hitta på nätet i en lång intervju i Voima nr 1/2009, där han inte är fullt så arrogant som han ofta är, utan nyanserar sig och visar upp mänskligare sidor.

En huvudorsak till misslyckandet var enligt Soininvaara det avtal som kom att kallas social-inpo, den socialpolitiska inkomstuppgörelsen i januari 2009.

Arbetsgivarna

var missnöjda med diskussionerna inom Sata-kommittén och beslöt förekomma resultatet av dem. Direktör Lasse Laatunen på arbetsgivarnas EK fick sin idé hemma under de lugna juldagarna (sådär som Matti Vanhanen fick sin idé om höjd pensionsålder i skidspåret i Ruka).

I en intervju i tidningen Ulkopolitiikka berättade han senare att det såg ut som om det i kommittén fanns stöd för att stärka grundtrygghet, vilket skulle hota det lönebaserade socialskydd som arbetsmarknadsparterna byggt upp. I den mellanrapport som skulle ges till regeringen i slutet av januari fanns det en risk att en majoritet inom kommittén skulle föreslå försämringar i det lönebaserade socialskyddet. Detta förslag hade regeringen sedan med sin riksdagsmajoritet kunnat driva igenom, vilket enligt Laatunen varit en stridsförklaring mot facket och kunnat leda till en öppen konflikt.

Arbetsgivarna hade redan fått grönt ljus från finansministeriet för sitt gamla krav på att slippa betala folkpensionsavgifter. I stället kom Laatunen tillsammans med FFC:s, FTFC:s och Akavas ledare överens om att föreslå att arbetspensionsavgifterna skulle höjas med sammanlagt 1,6 procentenheter under åren 2011–2014. Arbetsgivare och -tagare skulle betala hälften var. Löntagarna skulle få kompensation genom sänkt inkomstskatt i alla inkomstklasser.

Parterna i dessa förhandlingar, som genomfördes på tre dagar, enades också om att föreslå höjda åldersgränser för arbetslöshets- och deltidspension, förhöjd dagpenning för arbetslösa som aktivt söker sig till utbildning och några andra åtgärder. De kom också överens om att hålla fast vid det gällande systemet där staten svarar för grunddagpenningen för alla arbetslösa, också för dem som dessutom får ett inkomstrelaterat påslag från sin arbetslöshetskassa, som ju finansieras av arbetsgivare och -tagare, hälften var.

Efter detta avtal ansåg Laatunen att Sata-kommittén borde nöja sig med att föreslå en reform av boendestödet. ”Kommittén borde absolut inte börja bygga upp några modeller för en framtida förbättring av grundskyddet, eftersom vi inte vet något om framtiden”, förklarade han mycket kategoriskt i en intervju i arbetsgivarnas Prima.

”Fackets girighet”

när man inte gick med på att avstå från grunddagpenningen för arbetslösa a-kassemedlemmar har av Soininvaara och andra utmålats som det stora sveket mot de sämst ställda arbetslösa. Men man kan undra hur rimligt det hade varit att låta andra arbetslösa betala tilläggspengarna till de sämst ställda. Det hade väl funnits andra möjligheter? För Lehtinen skulle det förstås ha varit en utmärkt lösning, men nog är det märkvärdigt att kommittén i övrigt inte hittade en rimlig utväg.

Soininvaara klumpar ihop arbetsmarknadsparterna till ett enhetligt block som bl.a. saboterat förbättringen av grundskyddet. Visst agerar de i vissa situationer tillsammans, men nog borde han ha märkt att de mestadels kämpar mot varandra, att det var EK:s Laatunen som var den pådrivande parten i detta fall och att det var han som var kategoriskt mot en förbättring av grundskyddet, medan facket var för en förbättring för alla arbetslösa.

Soininvaara har nu målat upp en situation där Finland delas i två klasser och där medelklassen förhåller sig kallsinnigt till underklassen. Den bilden har stärkts av Heikki Hiilamos översvallande recension av Soininvaaras bok i HS under rubriker som hävdade att ”vänstern delade folket itu” och kallade boken ”vår tids klassiker”. Hiilamo är själv en bättre socialpolitiker än Soininvaara, men borde ha avhållit sig från att höja boken till skyarna eftersom han själv medverkat till den och avtackas i bokens förord. Men Soininvaaras och Hiilamos beskrivning av läget har redan blivit vedertagen i vida kretsar (jag var själv präglad av den när jag mer ordentligt började sätta in mig i frågan).

Rätt absurt blir det när det är de arbetslösa med inkomstrelaterat stöd som utmålas som de samvetslösa utsugarna. Enligt FFC:s socialchef Sinikka Näätsaari är den genomsnittliga inkomstrelaterade arbetslöshetsdagpenningen 1 070 euro i månaden – vilket knappast gör en särskilt privilegierad.

Thomas Wallgren har reagerat mot Soininvaaras klassanalys och påpekat att den glömmer bort överklassen som växer snabbt, blir allt rikare och borde ta sin del av ansvaret för samhället. Soininvaara har svarat att han i sin bok inte alls räknar med de rika – de betalar så lite skatt att det inte räcker långt. Enligt Wallgren verkar Soininvaara ta det för givet att man inte kan vänta sig någon solidaritet av överklassen och den övre medelklassen, de som dragit den största nyttan av de senaste årens ekonomiska politik. Visst ska man kräva solidaritet av den lägre medelklassen, av arbetarna, men då av dem som faktiskt har arbete. Om man som Soininvaara lägger skulden på hela vänstern gynnar man närmast högerns marknadsfundamentalistiska fraktion, som vill öka ojämlikheten.

Peter Lodenius