”I en afrikansk stad är folkmassorna inte på väg någonstans: det finns ingenstans att gå och ingen orsak att gå dit … De har inget att göra. Ingen väntar dem. … Deras situation karakteriseras främst av rotlöshet. De kommer inte att återvända till landsbygden och i staden finns ingen plats för dem. De uthärdar. På något sätt existerar de.”
Så skrev den polska journalisten Ryszard Kapus´cin´ski i sin reportagebok Ebenholts (The Shadow of the Sun) om de så kallade bayaye – gatufolket – som samlas i tiotals miljoner i Afrikas svullna städer utan att ha jobb eller tak över huvudet. Många har flytt krig, torka, fattigdom. De är ofta unga – hälften av Afrikas befolkning är under femton år.
Kapus´cin´ski ser dem som ett av Afrikas största problem, för vad ska man göra med alla dessa människor? ”Med deras oanvända energi? Med den dolda makt de givetvis har?” Man kan inte lova dem en framtid, för de har ingen sådan, åtminstone inte inom dessa länders gamla korrumperade system. Det finns inga jobb, ingen mat, ingen utbildning, ingen socialvård. De har varit billig arbetskraft, överlevnadskonstnärer, flyktingar, slöddret från vilket rebelledare har rekryterat barnsoldater och kolonialmakterna diktatorer.
Men det vi nu har sett i Egypten och Tunisien är kanske delvis just vad de här mänskorna kan göra. Vad mänskor kan göra som inte har något att förlora, som allt för länge tvingats leva utan det allra mest nödvändiga, som inte utlovats ens det minsta hopp. De kan göra revolution. För de är inte rädda.
Så kanske Kapus´cin´ski hade fel. Kanske de är Afrikas största resurs. Kanske uthålligheten, insikten om kompromissers nödvändighet, erfarenheten av att leva på samhällets botten ger mod och styrka att förändra. För i ett rättvist samhälle borde ingen ha de erfarenheter de har.
När egyptierna efter trettio år med Hosni Mubarak slängde ut honom lyckades det tack vare kombinationen av en enorm massfattigdom och en utbildad ung medelklass med tillgång till internet, Twitter, Facebook och nyhetskanalen Al-Jazeera. Nästan hälften av befolkningen på 82 miljoner lever på mindre än två dollar per dag, en tredjedel är analfabeter. De hade ingenting och Mubarak och hans familj hade mer pengar än Bill Gates. De ville ha grundläggande mänskliga rättigheter. De ville få slut på korruption, tortyr och förtryck, ekonomisk frustration. De ville ha skolor och utbildning.
De hade ingen ledare. Det behövdes kanske inte en intelligentia med ideologier och teorier om samhällsstrukturer. Det räckte med grundläggande begrepp om rättvisa och vanlig hygglig anständighet. De hade helt enkelt fått nog.
I tältbyn i Tahrir som spontant upprättades mitt i Kairo sade de tillräckligt. Om tillräckligt många helt enkelt vägrar finna sig så faller statens legitimitet, utan att man behöver ta till mer våld än självförsvar. Alla sorters människor möttes i Tahrir: arbetare, bönder, studenter, muslimer, kristna kopter, arbetslösa. Det var ett sekulärt och universellt rop på frihet och rättvisa, också en social och ekonomisk sådan. Helt vanliga mänskor startade också Östeuropas revolutioner år 1989. Redan nu verkar det nästan otroligt att det kunde ske igen. Som en erfaren journalist i Helsingin Sanomat skrev: ”Det är ett mirakel. Mirakel.”
Ingen vet vad som ska hända nu. Under en övergångstid har militären makten (och när har den glatt gett den ifrån sig?). Omar Suleiman som USA nu låter vara kvar med hänvisning till ”ordningen”, har som ledare för hemliga polisen varit ansvarig för masstortyr. Ju mera Israel oroar sig för att dess grannländer blir demokratier, ju mera Amerikas retorik om folkstyre och frihet avslöjas som tomma ord, desto smutsigare och mer självisk ter sig västvärlden. Cynismen kommer att testas i Bahrain, Jemen, Libyen …
Frihetsdrömmen är så stark, den mänskliga värdigheten så vacker, rättvisebehovet så brinnande. Men vi vill nästan inte tro att det går att förverkliga. För varför gör vi då själva inte mer här hos oss?
Sara Ehnholm Hielm
är förlagsredaktör
Översättning av citat: Red.
