3,2K

År 1937 målade Pablo Picasso sin berömda målning Guernica som en protest mot tyskarnas bombardemang av den baskiska staden med samma namn under det spanska inbördeskriget. Tavlan blev den första manifestationen av Picassos politiska engagemang, som fortsatte till hans död år 1973.

En ny tematisk utställning, Picasso, fred och frihet på Louisiana, museet för modern konst utanför Köpenhamn, fokuserar med ett urval av cirka 50 oljemålningar och ett stort antal teckningar, litografiska tryck, keramik, brev och annan dokumentation på just den här mera okända sidan hos den spanska mästaren. Detta är för övrigt den femte Picasso-utställningen i Louisianas 50-åriga historia.

Idén till fokuseringen på Picassos politiska engagemang kommer från Lynda Morris, professor vid Norwich University, som leder ett forskningsprojekt om ämnet ifråga och som också var kurator för denna utställning på konstmuseet Tate i Liverpool.

Picassos politiska engagemang var motiverat av hans upplevelser av både spanska inbördeskriget och andra världskriget. Han stödde Spaniens demokratiskt valda republikanska regering, som också utnämnde honom till direktör för Prado-museet i Madrid år 1936. Efter det ödesdigra bombardemanget av Guernica gick krigets brutalitet på allvar upp för Picasso, och när han skulle representera den Spanska Republiken på Världsutställningen i Paris år 1937, målade han Guernica som en hyllning till de oskyldiga offren. Efter Francos seger år 1939, var han tvungen att leva i exil i Frankrike resten av sitt liv och fick aldrig uppleva sitt hemlands övergång till demokrati.

För Picasso blev andra världskriget inte mindre fasansfullt. Under Hitlers ockupation av Frankrike inspekterade Gestapo Picassos ateljé i Paris. De fick syn på ett stort fotografi av målningen Guernica och frågade Picasso om det var han som hade gjort den. Picasso svarade: ”Nej, det har ni gjort”. På grund av sin internationella berömmelse blev han emellertid inte förföljd trots sin anti-fascistiska hållning. Bland de miljoner offren för nazisternas förföljelser fanns däremot Picassos goda vän, den fransk-judiska författaren Max Jacob, som dog i ett av deras förintelseläger.

fredens duva

Dessa traumatiska krigsupplevelser var troligen huvudmotivet till att Picasso år 1944 skrev in sig i det franska kommunistparitet, som han var medlem av till sin död. Efter Paris befrielse sommaren 1944, blev åtskilliga konstnärer och intellektuella frestade att ansluta sig till partiet på grund av dess insats i motståndsrörelsen. Men Picasso satte alltid sin konstnärliga frihet högre än de dogmatiska partipolitiska kraven, och blev stundom också kritiserad för att han inte övertog den socialistiska realismen som stil. Han protesterade också mot det sovjetiska undertryckandet av Ungernrevolten 1956, och invasionen av Tjeckoslovakien 1968.

Picassos politiska engagemang riktade sig först och främst mot krigets mänskliga tragedier och oskyldiga offer. Som inledning till Louisiana-utställningen hänger målningen Likhuset (Le Charnier), som Picasso målade i Paris 1944–45. Målningen, vars motiv är inspirerat av en dokumentärfilm om en republikansk familj som blev mördad hemma i sitt kök, är en fortsättning på Guernica-motivet. Den är målad i samma gråa nyanser och offren för massakern ligger utspridda på marken med lidandet uttryckt i sina förvridna anletsdrag.

Efter kriget blev Picasso starkt engagerad i 50- och 60-talets fredsrörelser och i samband med den första fredskonferensen år 1949, valde man hans duva som motiv för sin affisch. På Louisiana-utställningen visas flera av Picassos affischer för olika fredskongresser och hans duva blev snabbt en internationell fredssymbol.

Picassos reaktion på konkreta väpnade konflikter manifesterar sig  i de seriemålningar han gjorde på 50- och 60-talet, till exempel målar han Kvinnorna från Alger under Algeriets självständighetskamp. Serien Våldtäkten av sabinskorna från det tidiga 60-talet består av moderna tolkningar av de klassiska franska målarna Nicolas Poussins (1594–1665) och Jaques-Louis Davids (1748–1825) målningar med krigets fasor som huvudmotiv. Katt och hummer är i sin tur en humoristisk allegori över Kubakrisen 1962, där den stora katten nästan blir rädd för den aggressiva hummern, som givetvis är en metafor för Kuba.

Utställningen avslutas med serien Krig och Fred, som Picasso målade 1952 i Fredskapellet i Vallauris i Frankrike.

Under presskonferensen påpekade Louisianas direktör Poul Erik Tøjner att vår tid verkar ha behov av ett större politiskt engagemang hos konstnärerna. Kanske är Picasso, Fred och Frihet startskottet till en ny trend efter nyliberalismens långa era.

Viveca Tallgren

Picasso, fred och frihet. Lousiana. Till den 29 maj 2011.