1,4K

Nils Svensson söker förklaringen till varför de sociala medierna och bloggarna lyser med sin frånvaro i samtidslitteraturen.

När jag loggar in på Facebook och Twitter brukar jag drabbas av en gnagande misstanke: vi har ännu inte lyckats formulera det viktigaste om vad de sociala medierna gör med våra liv och hur vi beter oss mot varandra. Det är som att vi hela tiden rör oss kring fenomenets kärna utan att riktigt få syn på den. Kanske beror det på att internet inte har någon kärna, inget centrum, bara tusen och åter tusen förgreningar.

Vad jag längtar efter är naturligtvis att någon ska göra litteratur av våra liv på nätet. För snart tjugo år sedan skrev David Foster Wallace en essä – i tidskriften Review of Contemporary Fiction – om vad han uppfattade som författarnas oförmåga att ta itu med sin tids medium par excellence, televisionen (”E Unibus Pluram: Television and US Fiction”). Författarna borde älska tv:n, påpekar Wallace i sin essä, eftersom de älskar att glo på andra människor.

”Fiction writers as a species tend to be oglers. They tend to lurk and to stare. The minute fiction writers stop moving, they start lurking, and stare. They are born watchers. They are viewers. They are the ones on the subway about whose nonchalant stare there is something creepy, somehow.”

Glor man på tv finns det heller ingen risk att någon glor tillbaka på en.

Den brittiska kritikern Laura Miller tar avstamp i Wallaces essä när hon, i en artikel i The Guardian, frågar sig varför dagens författare har varit så dåliga på att ta itu med sin tids medium par excellence, internet (”How novels came to terms with the internet”). Visst har hon en poäng, särskilt om man tänker på hur stor plats internet faktiskt tar i våra liv i dag – enligt nya siffror är 2 840 000 svenskar aktiva på Facebook varje dag – men hur frånvarande nätet är i litteraturen.

Visst har det talats om sms-romaner – fast jag undrar om du har läst någon – och jag känner till åtminstone två chatt-romaner. Men de sociala medierna är någonting helt annat. Att jämföra dem med sms:ande eller chattande skulle vara som att jämföra ett telefonsamtal med en promenad genom en stad. Det finns så många fler vägar att ta, korsningar att välja på, röster att höra, möten som uppstår.

Miller skriver i början av sin essä att tv och internet ställer författarna inför samma ganska hopplösa utmaning: att på ett dramatiskt och fängslande vis beskriva människor som sitter fastklistrade framför bildskärmar. Men, tillägger hon genast och tar tillbaka sitt inledande påstående, skillnaderna är också milsvida. För i grund och botten är det inte mycket mer än själva bildskärmen som förenar de två medierna; där tv gör oss till passiva betraktare förvandlar internet oss till aktiva medskapare. ”Televisionens kraft är bedövande ogenomtränglig”, skriver Miller och fortsätter: ”Den sköter allt snack och vi kan antingen lyssna eller stänga av. Internet består åtminstone delvis av oss; det är vi som skriver såväl som läser, uppträder såväl som tittar, skapar såväl som konsumerar.” Bland annat författaren Andrew Keen har invänt mot en så idealiserande syn på nätet, och menar, i boken The Cult of the Amateur, att vi är mer intresserade av att framhäva oss själva än att ta del av vad andra gör. Men inte ens Keen kan förneka, att internet möjliggör en helt annan konsumentkreativitet än vad tv gör.

Ändå handskas dagens författare lika valhänt med internet som man tidigare gjorde med tv:n. Man gör det genom att förlägga handlingen till miljöer där nätet inte spelar någon avgörande roll, till epoker där nätet ännu inte existerar, eller till en dystopisk och post-apokalyptisk framtid utanför både tid och rum, som i Cormack McCarthys Vägen. Hur ska man förstå denna diskrepans mellan våra liv och vår litteratur? Enligt Laura Miller har romanen två huvudskaliga och delvis motsägelsefulla uppgifter: att beskriva hur vi lever våra liv just nu men samtidigt också fungera som en slags motkraft till de liv vi lever. Litteraturen blir i det senare fallet en fristad och en tillflykt från allt det som distraherar oss i vår vardag, som kändisskvaller, politiskt ränkspel, arbetsplatsintriger, nya Appleprodukter, reality-program och – kan man tänka sig – all information och skräp som vi dagligen vadar genom på internet. Som Bertrand Gervais skriver i A Companion to Digital Literary Studies (2009): ”We are less concerned with finding texts, and more concerned with stopping the flood of texts coming in.”

Det är alltså i detta spänningsfält mellan en närvaro och en frånvaro i samtiden som romanens ambivalenta förhållande till ett fenomen som internet kan sökas, enligt Miller. Det påminner också om en passage ur Wallaces essä, där han berättar om en gammal skrivarkurslärare som avrådde sina studenter från att skriva om nya former av teknik. Att göra det daterar lätt romanen, menade läraren, och placerar den i det ”frivola nuet” istället för i ”tidlösheten” där den i själva verket hör hemma.

I detta spänningsfält kan man också ana det klassiska motsatsparet storstad och landsbyggd. Som Miller mycket riktigt påpekar är det slående hur många romaner som utspelar sig på landsbygden – i småstäder eller avlägset belägna bergstrakter – trots att så många författare bor i storstan. Det här är för övrigt någonting som debatterades i Sverige i mitten av 1990-talet, under den så kallade novellboomen i svensk litteratur, då det allt tydligare framstod att småstaden var den scen där litterära verk skulle utspela sig; den miljö som gav texten dess särskilda patina och så att säga gjorde den till litteratur. Denna scenförflyttning från storstaden till landsbygden kan mycket väl tolkas som en flykt bort från den distraherande samtiden. Det är romanen som reningsverk, litteraturen som ögonbad.

 

***

 

Romanen avbildar naturligtvis inte bara verkligheten utan i lika hög grad andra romaner och andra språk. Personligen ser jag skrivandet som en imiterande handling, ett sätt att återskapa läsandet. Innan vi ger oss i kast med att skriva har vi läst hundratals romaner och rört oss genom Flauberts, Austens, Kafkas och Woolfs språkvärldar. Den person som aldrig har läst en roman i hela sitt liv kommer sannolikt inte att skriva någon heller. Är det då så konstigt om vi genom skrivandet vill återupprätta någonting av det som först fick oss intresserade av litteratur? Bor det inte en Don Quijote i varje författare? Det är därför som romanen, trots att så mycket har hänt i vårt samhälle sedan 1800-talet, är sig påfallande lik.

Dessutom tror jag att läsandet i sig kan upplevas stå i opposition till den nya informationsteknologin, och att tekniken därför, mer eller mindre omedvetet, stöts ut ur litteraturen. När den nya tekniken gör det möjligt för oss att hela tiden klicka vidare – på läsplattorna är nätet hela tiden en knapptryckning bort – ligger romantexten fast på sidan, för alltid fixerad i sin arkaiska form.

Detta är förklaringar men inga ursäkter till varför romanförfattarna inte på allvar tagit sig an de sociala medierna och vårt digitala dubbelliv på nätet. I själva verket finns det ju här ett material som bjuder in till de mest intressanta diskussioner kring identitet och integritet. Och som dessutom erbjuder en spännande form: man skulle rentav kunna säga att Facebook redan förvandlat våra liv till text. En lekfull kommentar till detta dök upp på nätet för ett par år sedan, när några personer på ett kreativt sätt hade förvandlat Vergilius’ epos Aeneiden till en Facebookprofil:

”Dido changed her relationship status to Married”

”Aeneas changed his relationship status to It’s complicated”.

Och så vidare.

Jag vet inte hur långt tillbaka i tiden som Facebook sträcker sig, om det finns en bortre gräns för vad som är möjligt att återse, men jag har följt min egen historia ända tillbaka till våren 2007, då jag registrerade mitt konto. Det är en märklig upplevelse att se delar av sitt förflutna rullas upp på skärmen framför sig. Jag påminns om att den första person som någonsin skrev något på min ”vägg” inte var någon nära vän, inte någon som jag fortfarande har kontakt med. Och jag ser lite till min förvåning, att många av dem som har lämnat de mest personliga meddelandena på min vägg är personer som jag aldrig haft särskilt mycket kontakt med. Flyktiga bekanta i vissa fall. Och en av mina absolut närmaste vänner lyser helt och hållet med sin frånvaro. Är det så att Facebook ger en skev bild av mitt liv? Eller är det i själva verket så att det är mitt minne som skevar? Att jag hela tiden skriver om min historia efterhand och att Facebook tvärtom berättar hur det egentligen var? Om man drar det till sin spets: är inte också detta – som jag ser på skärmen – mitt liv?

Att det sedan inte bara är jag som kan spåra min historia tillbaka genom åren, som man gör när man skummar igenom sin mailbox, gör det hela en aning skrämmande. I händerna på fel person – som den svartsjuke maken, den försmådda älskarinnan eller den hänsynslösa karriäristen – måste Facebook vara djävulens redskap.

På internet finns det inget centrum, skrev jag tidigare, och dessutom, verkar det som, inget förflutet. Och till den som tycker att livet har gått i stå: gå in på Facebook; det kan hända att du måste tänka om.

Enligt Laura Miller har de sociala medierna och bloggarna nu äntligen tagit plats i samtidslitteraturen, och som vanligt kommer väl de svenska författarna att ta efter sina kollegor i USA om ett par år. Att ingen gjort det hittills kanske beror på att det känts för självklart, närmast banalt, och att man, som Wallaces skrivarkurslärare påpekade, varit rädda för att bli daterade. Men är det inte alltid risken man löper om man vill skriva om den tid vi lever i just nu? ”The new rebels might be the ones willing to risk the yawn, the rolled eyes, the cool smile, the nudged ribs, the parody of gifted ironists, the ’How banal’”, skriver Wallace i slutet av sin essä och det gäller kanske fortfarande. Frågan är: vem vågar misslyckas?

Nils Svensson