Journalisten och teologen Ulf Särs är aktiv inom den globala degrowth-rörelsen.
Han har nyligen tagit initiativ till fastesamlingar för att uppmuntra sparsamhet och en hållbar livsstil.

– På fastesamlingarna funderar vi på vad som är verkligt viktigt i livet. Degrowth vill skapa en ekonomisk politik som inte bygger på ständig tillväxt. I längden står vår jord inte ut med det, säger Särs.

Degrowth kritiserar tillväxtekonomin och vill se ett slut på överkonsumtionen. Rörelsen har rötter som kan spåras tillbaka till exempelvis Leo Tolstoj, Henry David Thoreau och Mohandas Gandhi. Idén är besläktad med begreppet hållbar utveckling, men betyder inte samma sak.

– Talar man om hållbar utveckling accepterar man fortsatt ekonomisk tillväxt. De aktiva inom degrowth-rörelsen tror inte att det här är möjligt. Hållbar utveckling behövs för den tredjedel av jordens befolkning som kämpar för sitt uppehälle. Den tredjedel som överkonsumerar borde satsa på nerväxt i stället.

Särs, som numera är pensionerad, har tillbringat största delen av sitt yrkesliv inom kyrkan. Under de femton sista åren i arbetslivet var han utbildare och informatör vid kyrkans utlandshjälp. Han har hunnit vara med i många freds- och medborgarorganisationer, senast bland annat i återvinningsrörelsen, Emmaus och tidningen Fredsposten.

I Bibeln uppmanas människan att utnyttja naturen efter eget tycke och Max Weber har till exempel påvisat sambandet mellan kalvinismen och kapitalismen.

Hur passar nerväxttanken ihop med din kristna tro?

– I Bibeln hittar man motiveringar till allt från våld till ickevåld, från framgångsteologi till att man bör avstå från rikedomar. Den nordiska välfärdsstaten bygger ändå ganska mycket på ett lutherskt tänkande – att rättvisan förverkligas och att man tar omsorg om dem som har det sämst.

Konkurrensens evangelium

Särs upplever det som en stor utmaning att hålla de här idealen levande i dag. Konkurrenskraften betonas i alla sammanhang och konsumtionskarusellen snurrar i ultrarapid. Pengarna ska räcka till för södernresor, stigande elräkningar och amorteringar på lånet för egnahemshuset. Barn och släktingar ska ges den ena gåvan efter den andra.

Hur motiverar du degrowth-tanken för någon som jobbar häcken av sig för att få sin dagliga ekonomi att gå ihop, och som säger att nerväxt och ekologiska val är lyx som bara förmögna människor har råd med?

– I Finland har vi ungefär 500 000 människor som kämpar för sitt uppehälle, men i själva verket lever de ofta mera ekologiskt än andra. Till exempel studerande som bor i kollektiv hittar ofta på både ekologiskt och ekonomiskt fungerande modeller genom att hjälpas åt. Viktigast är att den rikaste tredjedelen slutar slösa på onödiga saker. Lyckan bor inte i ett företags stigande vinst eller i leksak nummer 538.

Tillväxttänkandet genomsyrar ändå hela vår kultur. Inga politiska partier motsäger sig det.

Hur skulle ett så stort paradigmskifte kunna äga rum i praktiken?

– På kort sikt kan det innebära stora problem om man direkt skulle överge tillväxttanken. Men jag tror på exemplets makt, att vi med vårt förnuft, vår förmåga och vårt samvete kan så frön som i framtiden kan skördas. Ett bra sätt är lokala samfund som fungerar enligt nerväxtprinciperna och visar vägen.

Katastrofer som läxa

Sedan blir Särs lite mer pessimistisk. Han befarar att det enda som egentligen väcker människor är katastrofer, i stil med den färska kärnkraftsolyckan i Japan. Enligt Särs är den ett bevis på hur det kan gå om man till varje pris producerar mer energi utan att bry sig om riskerna. Men Japan är för långt borta för att verkligen tränga in i européers medvetande.

– Globalt sett hade det varit bättre om olyckan hänt till exempel i Lovisa. Då skulle färre människor ha drabbats och insikten om tillväxtens avigsidor hade slagit oss med större kraft.

Är vi helt enkelt för själviska och navelskådande nuförtiden?

– Kanske. Solidariteten verkar ofta ta slut i den stund då man själv inte längre kan vinna på den. Det är en svår nöt för mig att knäcka som kristen och vänstersinnad.

Särs nämner biskopen Ambrosius som verkade i Milano på 300-talet. Han var en av de första som talade om att jorden finns till för alla, och att den som har en för stor rikedom i praktiken stjäl av den fattige. För den unge Särs, en eldsjäl inom 68-rörelsen, var sådana tankegångar en ledfyr.

– Nu verkar det ibland som om det där på något sätt runnit ut i sanden, som om kärleken till nästan förlorat mot det materiella tänkandet.

Särs tror ändå inte att dagens ungdom är lat eller anemisk jämfört med hans egen generation.

– Ungdomar är fortfarande mer redo än vuxna att ge avkall på sin livsstil om de kan vara säkra på att det gagnar miljön. Stora kristna ungdomsrörelser som kommuniteten Taizé i Frankrike och Sojourners i USA talar för en enkel livsstil och samlar hundratusentals människor. De är samtidigt en nödvändig motvikt till den kristna högern.

Temavecka mot slöseri

För tillfället är Särs med om att ordna Sluta slösa-veckan, en årlig temavecka för förnuftig konsumtion som arrangeras av flera olika medborgarorganisationer. Sluta Slösa-veckan har ordnats i närmare tjugo år och har enligt Särs haft en lyckad opinionsbildande effekt. I år går den av stapeln första veckan i maj.

– I år skulle det handla om finländska hjärtesaker som sommarstugor och bastur, om hur man kan minska den miljöbelastning de orsakar. Men vi fick inget understöd för det projektet. Kanske det var en för öm punkt. Nu blir det i stället information om återvinning och hur man ordnar större evenemang på ett hållbart sätt.

Särs understryker att tillväxt i sig ingalunda är negativt. Som långvarig bistånds- och fredsarbetare hoppas han att välfärden överlag ska växa, särskilt i tredje världen. Men att just ekonomisk tillväxt blivit måttet på all tillväxt är enligt Särs precis det som försvårat utvecklingen i tredje världen.

– Den för i-länderna så lönsamma produktionen i syd skulle inte alls vara så lönsam om arbetarna där började kräva sina rättigheter. Biståndsrörelser kan ge människor resurser att ta hand om sina egna liv. Det behövs en global solidaritetsrörelse och på lång sikt en global lönepolitik. Fröna finns, men det är en lång, lång väg dit.

text&foto Tobias Pettersson

 

Lämna en kommentar