1,6K

SFP fick ett viktigt kandidattillskott i jakten på det andra Helsingforsmandatet när Jörn Donner beslöt att ställa upp och därmed förstärka partiet på vänsterkanten. Eller gör han? Är Jörn Donner en vänsterkandidat?

Är väljarna beredda att lägga sin röst på en kandidat som kommer att vara 82 år gammal i slutet av mandatperioden och som redan har två cancerbehandlingar i sin sjukjournal? Jörn Donner vill tro det.

– Trots åldern skulle jag säga att jag fortfarande har en viss ”street credibility”.

Det var Sannfinländarnas framfart – och en viss påtryckning från SFP-rävarna – som fick 78-årigen att ställa upp i riksdagsvalet för fjärde gången. Ja, och så behövde han någonting att göra. Sysslolöshet har aldrig varit Jörn Donners grej.

– Efter min dokumentärserie om Mannerheim stod jag plötsligt som åsnan mellan hötapparna. Jag har ett antal bok- och filmprojekt på gång, men har inte bestämt mig för vilket jag ska satsa på. Nu får jag lite tid att fundera över det.

Han lägger inte ner någon större energi på att föra valkampanj (”alla helsingforsare känner redan till mitt namn”), utan nöjer sig med att genom en del annonser och framträdanden påminna om att han kandiderar. Av de tre tidigare riksdagsval han ställt upp i har han blivit invald i två – eller två och ett halvt kunde man säga.

År 2003 var han som SFP-tvåa i Helsingfors en hårsmån från att bli invald, men fick till slut nöja sig med en suppleantplats. Några månaders riksdagsarbete blev det ändå när röstdrottningen Eva Biaudet i slutet av mandatperioden fick jobb på OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa).

Jörn Donner ställer alltså upp som obunden för SFP. Att hålla reda på vilken partibok som gäller för dagen är inte det lättaste. År 1987–1995 var han riskdagsman för SFP, 1996–1999 EU-parlamentariker för SDP, i riksdagsvalet 2003 var han tillbaka i SFP, i kommunalvalet 2005 åter i SDP och år 2007 gick han igen över till SFP när Biaudet skulle vikarieras i riksdagen.

Vad var det som gjorde att det blev SFP den här gången?

– Det var helt enkelt ingen från Socialdemokraterna som hörde av sig. Kanske var det likaså bra. Det finns flera SDP-kandidater som liknar mig och som knappast skulle ha uppskattat att jag hade ställt upp. Det är inte samma konkurrens i SFP i och med att det främst är finskspråkiga som röstar på mig.

Om det ska bli någon riksdagsplats för Jörn Donner vill det till att SFP gör ett riktigt bra val i huvudstaden. I dag har partiet ett mandat i Helsingfors och med Astrid Thors på listan lär det bli svårt att knipa förstaplatsen. Bakom henne är det däremot betydligt mera öppet.

För Nato
och kärnkraft

Var står då Jörn Donner poltitiskt? I Yles kandidattest deklarerar han att han är för Nato, för kärnkraft och för större personligt ansvar för individen och familjen i socialpolitiken. Största delen av hans åsikter i kandidattestet ligger i linje med partiets. Är Jörn Donner över huvud taget att betrakta som en vänsterkandidat? Vari ligger i så fall det ”vänstra” i honom?

– Jag är en kombination av många saker. I kulturfrågor har jag ofta varit radikal, medan jag i min syn på ekonomin kan ligga rätt långt till höger. Jag är en anhängare av marknadsekonomi. Det är fri företagsamhet som får samhället att rulla, även om jag är medveten om att kapitalismen i en ohämmad form är farlig. Det visade finanskrisen.

Varför ska Finland gå med i Nato?

– Jag har länge varit Natoförespråkare. Jag anser att det är en naturlig del av den västliga värdegemenskapen, precis som EU och euron. EU är ingen militärmakt.

Borde utrikespolitiken då också bli mera interventionistisk?

– Det är en annan sak. Det är ett missförstånd att tro att man skulle vara tvungen att gå med i interventioner till höger och vänster bara för att man är med i Nato. Så är det inte. Det finns en opt-out-klausul som alltid gör det möjligt att avstå från operationer. Jag tycker till exempel att vi borde ta hem vår truppstyrka från Afghanistan, som alltmer börjar likna Irak.

Kärnkraften då, varför ska Finland bygga mera kärnkraft?

– Så länge ingen kommit på hur vi ska lösa våra energiproblem är kärnkraften nödvändig. Det finns alltid risker som är inbyggda i systemet, precis som i trafiken. Vi ska försöka minimera de här riskerna, men det finns ingen orsak att bli hysterisk på grund av det som hänt i Japan.

Hindrar inte närvaron av kärnkraft utvecklingen av alternativa energiformer?

– Det vet jag inte om jag håller med om. Tvärtom kan man säga att de problem vi nu ser i Olkiluoto har att göra med att man inte satsat tillräckligt på kärnkraft i Europa på många år. Vindkraften kan i bästa fall svara för 20–30 procent av energibehovet i Finland och då behöver vi andra energikällor.

Klokare med åren

Väggarna i hans lägenhet på Norra kajen är tapetserade med bokhyllor. Det är mycket historia, mycket Ryssland.

I över sextio år har han rest, läst och betraktat omvärlden. Det har blivit ett femtiotal böcker och över tjugo filmproduktioner. Han tycker att han med åren blivit bättre på att förstå människan och samhället.

– Man måste inse att det inte finns några slutliga lösningar i politiken. Det handlar om en process där man ibland tvingas fatta synnerligen motbjudande beslut. Man kan, som Mauno Koivisto, säga att det bara finns dåliga beslut i politiken, det bästa vi kan göra är att välja de minst dåliga alternativen.

Kärnan i hans samhällsvision handlar om öppenhet. Det är som sagt Sannfinländarnas anti-öppenhet som återuppväckt politikern i honom.

– Finland är som en svans som försöker vifta på hunden. Men faktum är att Europa, inklusive Norden, är livsviktigt för oss – både för vår ekonomi och vår kultur.

Vad beror Sannfinländarnas framgång på?

– En del av förklaringen finns i Timo Soinis personlighet, en del i en djup känsla av utanförskap. De tre stora partierna har haft makten i femtio år. En tredjedel av finländarna tror att SDP fortfarande är med i regeringen. Det är Sannfinländarna mot den anonyma, ansiktslösa makten. Det är ”the have-nots” som protesterar mot ”the haves”.

Det låter som en klassisk klasskonflikt?

– Det är en klassisk konflikt. Det är en konflikt som bara går att lösa om de maktbärande partierna inser att det finns en grupp medborgare som känner sig utanför.

• Parti: SFP
• Valkrets: Helsingfors
• Sysselsättning: Författare, filmproducent
• Valbudget: 40 000 euro
• Valslogan:  Never say never

text&foto Jens Finnäs