I dagens unga generation finns en växande grupp sanna internationalister.

För dagens unga generation är världen global på ett helt annat sätt än vad den var för bara några årtionden sedan. Är det rentav en grupp globala medborgare som håller på att växa fram?
I en tvådelad serie berättar Ny Tid-veteranen och tidigare chefredaktören Peter Lodenius om sina samtal med unga, finländska internationalister.

Lotta hade alltid varit nyfiken på New York. En dag satte hon sig därför vid datorn och gick in på webbsidan idealist.org och skrev in New York i ett sökfält. Snart hade hon hittat något som intresserade henne: ett fackförbund inom tjänstesektorn som sökte en volontär för att hjälpa till med ett projekt som gick ut på att föra samman stadens invandrade muslimer. Med det projektet jobbade hon sedan i fyra månader.

Hon är förvånad över att jag är förvånad. Många i hennes generation, de som är kring 30, är världsvana på ett sätt som vi i tidigare generationer aldrig kunnat föreställa oss. Jag talade med henne och ett par andra globala medborgare och började fundera på hur det påverkar Finland att så många unga återvänder hit efter att ha studerat och arbetat i utlandet. Kommer det att göra Finland öppnare, närmare världen, mindre främlingsfientligt?

Nätverk  för resten av livet

Man kan säga att Annukka Kurki fick en flygande start som internationalist. Hon gick nämligen gymnasiet i United World College (UWC) i New Mexico i USA.

UWC är en internationell rörelse som fick sin upprinnelse i Europa och har som syfte att skapa internationell förståelse genom att samla elever från många länder för tvååriga studieprogram. Det finns numera tretton IWC-skolor på olika håll i världen. Den första och mest kända, Atlantic College i Wales, invigdes 1962. Nationella kommittéer i mer än 130 länder förmedlar elever och beviljar stipendier för deras studier. UWC:s hederspresident är Nelson Mandela.

Studierna i dessa skolor avslutas med en internationell studentexamen (International Baccalaureate eller IB-examen). UWC har spelat en central roll vid utvecklandet av IB-programmet, som numera följs av mer än en halv miljon elever i 125 länder. IB-programmet betonar, enligt UWC:s hemsida, ”breda akademiska studier och utvecklandet av de intellektuella, personliga, emotionella och sociala färdigheter som behövs för att leva, lära och arbeta i en alltmer splittrad värld”. Programmet är intensivt, så helst ska man ha gått på en IB-klass i hemlandet innan man åker iväg.

UWC i Montezuma hade när Annukka gick där 200 elever från 88 länder. Det är naturligt att en sådan upplevelse präglar ens livssyn.

– Vi levde ju som i en bubbla, sedan märker man att världen kan vara hård. Nog var det ju en verkligt stor chock att åka dit utan föräldrar, jag saknade min familj länge och mycket starkt. Men när där finns 200 elever blir de en andra familj. Nu har jag vänner lite överallt. Om det händer något i till exempel Uganda kan jag ge landet ett ansikte. Jordbävningen i Chile kändes också nära.

Till UWC-skolor väljs elever inte enbart utgående från betygen, utan också på basen av sin personlighet. Skolorna strävar också efter att påverka elevernas attityder. I Annukkas skola tog man till exempel upp homofobi och konflikten mellan israeler och palestinier. Annukka säger att skolan gjorde henne mycket tolerantare.

– Fastän IB-skolan var krävande förberedde den en på ett otroligt sätt för kommande studier. Att skriva akademiska texter på engelska är inget problem för mig.

I IB-skolans program ingår också CAS, som står för Creativity, Activity & Service. Kreativiteten innebar för Annukkas del mest att hon tillverkade smycken, aktiviteterna bestod av olika sporter och samhällstjänsten innebar att eleverna arbetade utanför skolan med något samhällsnyttigt, för hennes del på en gård för övergivna djur. Hon är mycket glad över de två åren i UWC-skolan.

– Om jag någon gång får barn kommer jag att försöka sätta dem i ett United World College. Det är ju i det livsskedet som ens värderingar tar form, säger Annukka.

UWC har också gett Annukka ett globalt nätverk, som hon tror att håller för resten av livet.

– Du har vänner överallt, du får tak över huvudet. I UWC-skolan präntade man i oss: du kan göra vad som helst. Bara himlen är gränsen. Du är viktig. Du har stor potential. Var inte rädd att ta risker.

Annukka medger ändå att det i en del fall leder till att man tar på sig för mycket arbete och att man oftast har tusen järn i elden.

Mellanår och intensiva studier

Efter tiden i USA tog Annukka ett mellanår när hon bland annat tillbringade tre månader i Östeuropa och i ett halvår jobbade som städerska för att tjäna in pengar till sina studier. Pengarna räckte för det första året, men senare har hon haft deltidsjobb vid sidan om studierna. Under året i Bradford hade hon bra stipendier, men jobbade ändå vid sidan om.

I England studerade hon först tre år vid Essex-universitetet i Colchester, som enligt henne har en av landets bästa institutioner för politologisk forskning. Där blev hon kandidat i internationell politik och mänskliga rättigheter.

Efter detta tog Annukka ytterligare ett mellanår. Hon jobbade ett halvår som praktikant vid FN:s byrå i Peru i ett projekt för att motarbeta illegal vapenhandel.

Följande etapp var Bradford-universitetet i norra England. Universitetet är specialiserat på fredsforskning. Den största fakulteten ägnar sig faktiskt åt detta och därför drar man till sig studerande från hela världen.

– I Bradford omges du hela tiden av mänskor som är fruktansvärt intresserade av det de ägnar sig åt.

Året i Bradford gav Annukka en magisterexamen. Kandidatavhandlingen hade handlat om ursprungsbefolkningens rätt till jord i Malaysia. För magisteravhandlingen ville Annukka göra fältarbete, ”inte bara sitta i bibliotek”, så förra våren sökte hon sig till Östtimor där hennes äldre syster Johanna jobbade för Unicef. Systrarnas föräldrar har inte protesterat mot dessa expeditioner långt bort.

– Min mamma har tvärtom ofta varit med ute i världen. Hon är hälsovårdare och mycket omtyckt, hon har ett väldigt stort hjärta. Familjen har alltid stött oss mycket, var i världen vi än befunnit oss. Det är en orsak till att jag nu bor i Finland: för att vara nära familjen.

Hinder för fred

I Dili i Östtimor kunde Annukka diskutera utvecklingssamarbete med sin syster och det bidrog till hennes beslut att ägna studiernas sista del åt detta. Hennes magisteravhandling handlar om de mänskor som begått allvarliga övergrepp före landets självständighet. Bara få av dem har dömts i efterhand. En orsak till detta är att också det självständiga Östtimor är starkt beroende av Indonesien och måste undvika konflikter. Men när våldet i det förflutna förblir obestraffat påverkas situationen i dag.

– Och hur påverkar det i framtiden att våldsutövare fortfarande går på fri fot i Östtimor? Hur påverkar det polisen och ungdomsgängen, hur påverkar det mänskors trygghetskänsla? När man bygger upp freden i ett land efter en tid av våldsamheter är det viktigt hur detta sköts.

Annukka hoppas att en demokratisering av Indonesien gör det lättare att ta itu med dessa frågor. Största delen av de personer som det rör sig om befinner sig på den indonesiska sidan.

– Freds- och konfliktforskning är min passion, säger hon också.

Finland en chock

Förra sommaren tillbringade Annukka i Finland. Det var första gången på många år som hon var här så länge. Den första månaden var svår och Annukka var rätt nere.

– Det var en ganska ordentlig chock. Jag hade ju lämnat Finland efter mitt första år i gymnasiet i Joensuu och det fanns inte mycket kvar av de gamla umgängeskretsarna. De jag träffade var inte nödvändigtvis intresserade av samma saker som jag. Sedan fick jag ett kampanj-jobb för de Hundras kommitté. Vi åkte omkring i Finland för att diskutera handeldvapen och det kändes meningsfullt.

Men till en början kändes Finland enformigt – det är ju inte precis ett mångkulturellt land och Annukka saknade stämningen från metron i London. Men när hon sedan började studera utveckling och internationellt samarbete i Jyväskylä kom hon på nytt till en internationell miljö. Till gruppen hör 25 studerande från alla världsdelar och bara fyra är från Finland. Det passar henne.

– Jag skulle vara rädd för att hamna i en helt homogen grupp, med till exempel bara finländare.

Den magisteravhandling Annukka
ska skriva i Jyväskylä handlar om konfliktsensitivt utvecklingssamarbete i Somalien. Frånvaron av centralförvaltning och det instabila läget medför speciella problem för utvecklingssamarbetet och det humanitära biståndet: hur kan man minimera riskerna och undvika att indirekt bidra till våldsspiralen? Hur kan man öka medvetenheten för orsakssammanhangen och skapa redskap för att öka konfliktsensitiviteten?

Jag frågar till slut vad Annukka skulle vilja förändra i Finland.

– I Finland är mänskorna individualister. Man bor ensam. I bussar undviker man ögonkontakt. Jag skulle vilja att man brydde sig om varandra mycket mer. Jag skulle vilja ha mera tolerans och vilja att bygga upp fred. Flyktingdiskussionen är fruktansvärd.

– De offentliga medlen borde användas vettigt. När man börjar privatisera hälsovården är man inne på fel spår. Jag vill inte att den är beroende av pengar. Den psykiska sjukvårdens tillstånd i Finland är uselt, depressioner är alltför vanliga.

Peter Lodenius

I nästa nummer av Ny Tid intervjuar skribenten två andra internationalister, Veera Jansa och Lotta Staffans.

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.