1,2K

Boken Som om jag var någons skuggsida är Lotta Näses berättelse. Näse (1977–2008) drabbades av fyra psykoser under en tidsperiod på sju år. Efter den sista psykosen återhämtade hon sig aldrig. Näses berättelse, som hon lämnade efter sig i form av ett opublicerat manus, behandlar den första psykosen hon insjuknade i hösten 2001. Den ger en fängslande inblick i en tankevärld där ingenting är förutsägbart. Förutom Näses manuskript har boken kompletterats med hennes mammas perspektiv på sjukdomstiden – en text som skrivits i samarbete med journalisten och sjukskötaren Patricia Bruun.

Därmed inrymmer Som om jag var någons skuggsida inte en, utan två stilmässigt väldigt olika berättare som turas om att föra ordet. I de kapitel som hör till Näses manus kallas berättaren för flickan. Det är flickans inre värld som beskrivs, på flickans villkor. Den andra berättaren benämns mamman. Mammans kapitel bidrar ofta med att klargöra och förtydliga vad det är som sker omkring flickan och fungerar som en slags verklighetsförankring.

Medan flickans berättelse rör sig under en cirka sex månader lång tidsperiod och enbart håller sig till det som flickan upplever, behandlar mammans kapitel hela sju år och rymmer även ett yttre, samhälleligt perspektiv. I mammans kapitel framkommer sådant som hur svårt det kan vara att få vård trots behov, hur lite anhöriga kan hjälpa, och hur mycket information som måste letas fram på egen hand. Trots den tidsmässiga asymmetrin som flickans och mammans kapitel ger upphov till passar den här strukturen förvånansvärt bra och leder inte till en kronologisk förvirring.

Men det är i första hand flickans berättelse, och en mycket medryckande sådan. Flickans kapitel bär en skönlitterär prägel som tydligt vittnar om Näses känsla för språk. Speciellt fyndiga rubriker och underrubriker (så som Besvärande existentiella frågor, Tankegräl och Amatörmeteorologer) sticker ut och lockar till vidare läsning. Flickans inre värld är ett myller av tankar och associationer som löper kors och tvärs och ofta leder till helt nya, oväntade tankebanor, där en i förbifarten uppsnappad fras kan resultera i en ny vinkel på verkligheten. Flickan tror att andra människor är skådespelare och statister i en iscensatt verklighet. Hon tolkar lösryckta bitar av pågående samtal, nyhetsuppläsningar och tidningstexter som personligt riktade meddelanden. Stundvis är det som om flickan villat bort sig i ett Underland som är betydligt mörkare och snårigare än Lewis Carrolls dito, där hallucinationer och synvillor tränger sig på.

Som om jag var någons skuggsida är en mist sagt uppslukande och omskakande läsupplevelse. Flickans kapitel är så välskrivna att man som läsare formligen sugs in i den del av hennes tankevärld som återges, och klamrar sig fast vid orden. Då mammans kapitel bryter in är det som att komma upp till ytan efter en djupdykning – plötsligt rätas de nyss skildrade underlandsverklighetsintrycken ut och allt blir en aning mer begripligt igen.

Anna von Bonsdorff

Lotta Näse & Patricia Bruun: Som om jag var någons skuggsida. En flickas historia.
Söderströms 2011.