Tanken om oändlig utveckling och ekonomisk tillväxt har gett upphov till svältkatastrofer, konflikter och utarmning av naturen. Ändå vägrar vi att överge tanken om att vi måste framåt, uppåt mot något förutbestämt mål, pådrivet av marknadsutveckling. Teppo Eskelinen vill se ett slut på utvecklingen.

Teppo Eskelinen talar mycket, och han talar snabbt. Det finns ingen chans att jag ska hinna skriva ner allt han säger, det är jobb tillräckligt att försöka tränga in allt i skallen på en gång. När vi har snackat i ungefär 40 minuter och jag tackar för intervjun, ser han snopen ut och frågar:

– Va? Var det slut ren? Jag som just började komma upp i varv.

Doktorn i samhällsvetenskap Eskelinen är författare till pamfletten Kehityksen loppu (Utvecklingens slut), som gavs ut tidigare i år. I den granskar han kritiskt begreppet utveckling och tanken om den oändliga tillväxten.

– Begreppet utveckling är problematiskt då det används i samband med produktivitet och ekonomi därför att det är ett uttryck som kommer från naturen.

Enligt Eskelinen användes uttrycket till en början endast för att beskriva den naturliga utvecklingen bland biologiska organismer, men sedermera har det överförts till att beskriva också samhälleliga fenomen. Problemet med den här kopplingen är att utveckling i en överfört samhällelig betydelse ses på samma sätt som till exempel en växts utveckling, som ett naturligt förlopp som inte går att stoppa. Den framstår inte bara som något förbehållningslöst positivt, utan också som något oundvikligt. Idén tar sig uttryck i att vi i västvärlden tycks tro att den väg vi har valt är oundviklig också för u-länderna. För att nå vår levnadsstandard måste de följa samma ”naturliga” process som vi har gått igenom.

– Men utveckling är inte bara en naturlig process, utan det är också en politisk ideologi.

Inga likhetstecken

Vi måste sluta sätta likhetstecken mellan ekonomisk utveckling och en god levnadsstandard, säger Eskelinen. Även om ekonomisk tillväxt kan föra med sig positiva resultat, betyder det inte automatiskt att utveckling för med sig höjd levnadsstandard, medan platser utan kraftig ekonomisk tillväxt är utarmade. Som exempel tar han den indiska delstaten Kerala, där man genom socialistiska politiska reformer lyckats skapa förutsättningarna för Indiens mest jämlika delstat, med minst relativ fattidgom och spädbarnsdöd, och den högsta läskunnighetsprocenten (se t.ex. Mikko Zengers artikel i Ny Tid (5/2010).

Dessutom har vi genom historien sett hur ekonomisk utveckling också för med sig misär och elände, speciellt för dem som redan är mest utsatta i samhället. Ett praktexempel är hur fattiga människor körs bort från sina hem för att marken ska användas till exempel för odling, industri eller skogsskövling.

– I utvecklingens namn berövas dessa människor sina hem och ofta också möjligheten att utöva sin näring eller möjligheten att skaffa mat, till exempel genom egen odling eller fiske.

Och då har vi ännu inte nämnt de arbetsförhållanden som åtföljer ideologin om att alltid göra så mycket vinst som möjligt, till varje pris. Eller på vilket sätt naturen skövlas för att ge plats för utvecklingen.

– När man talar om naturen å ena sidan och den mänskliga utvecklingen å andra sidan, har jag alltid frågat mig vad den här abstrakta naturen är för något, på vilket sätt människan inte är en del av den. Över lag tycker jag inte om att man konstgjort separerar dessa två.

Ideologi inte svaret

Kort och gott, förklarar han, betyder Utvecklingens slut att vi nu har nått en punkt i tiden och samhället då jordens resurser inte längre klarar av att offras på utvecklingens altare, och då vi måste frångå tanken om den eviga utvecklingen som mänsklighetens frälsare.

Men hur vi i praktiken ska kunna svänga om våra hjärnor från utvecklingstänkandet vill han inte ge några absoluta svar på.

– Liksom alltid då det gäller den här typen av nedärvda kulturella modeller, är det väldigt svårt att förändra vårt synsätt. Men i grund och botten är det ju en politisk fråga. Så länge som vi har en politik som domineras av marknadskrafternas intressen, kommer vi att ha kvar utvecklingstanken.

Förändringen måste komma ur de vardagliga, till synes små politiska besluten och valen vi gör.

– Jag tror inte på att någon politisk ideologi är svaret. Däremot har jag alltid trott på en stark demokrati. De som drabbas hårdast av utvecklingens baksida är de som redan har det sämst ställt och som har svårast att göra sina röster hörda. Det finns till exempel undersökningar som visar att det under de senaste 50 åren inte har uppstått hungerskriser i ett enda land med en någorlunda fri press. Nyckeln här är att vi måste förbättra möjligheterna till demokrati för de mest utsatta i samhället, och det kan vi tyvärr inte göra genom att sända pengar till u-länder, utan initiativet måste komma inifrån. Och det här är ju ett dilemma för biståndsorganisationerna, för det enda de kan göra är ju att pumpa in pengar i länderna.

Degrowth?

Många anhängare av degrowth, eller nedväxt, delar Eskelinens tankar om utveckling, men själv förhåller han sig ambivalent till degrowth-rörelsen.

– Haha, jag har haft många diskussioner om det här. Jag har flera vänner som är med i degrowth-rörelsen, men jag har själv aldrig gått med i den. I och med att utveckling är ett så mångbottnat uttryck, tycker jag inte att man kategoriskt kan ta ställning till det varken för eller emot. Jag vill inte säga att all utveckling per definition är av ondo, utan man måste kunna välja vad som är nyttig och vad som är destruktiv utveckling.

Men till sist, utan utveckling blir ju också den tekniska utvecklingen lidande. Hur svarar man då dem som påstår att teknologin en dag kommer att rädda mänskligheten?

– Jag kan ärligt sagt inte se vilken teknisk innovation som skulle skapa ett sådant överflöd av välstånd och resurser att den skulle frälsa mänskligheten. Men å andra sidan är det ju så med innovationer, att man kan ta en stenåldershistoria som illustration. Två stenåldersmän sitter och diskuterar. Den ena säger ”Jag slår vad om att hjulet kommer att uppfinnas inom tio års tid”. Den andra frågar ”Vad är ett hjul för något?” Så bygger den första ett hjul och sätter det på en korg och så har han en vagn. Men det betyder ju att han redan har uppfunnit hjulet. Vad jag menar är att de verkligt stora innovationerna kan vi inte förutspå, om vi kunde göra det, hade vi ju redan uppfunnit dem.

Janne Wass

Teppo Eskelinens pamflett
Kehityksen loppu (2011) ges ut av Into Kustannus.

1 kommentar

Arkisto: Kirja-arvioita | teppoeskelinen 6 augusti, 2014 - 11:31

[…] Elias Krohn: Kehitysmaiden kehityksestä tuli tyhjä hokema (Kansan Uutiset) Marko Korvela: Kehitys on kirosana (Tiedonantaja) Jouko Kämäräinen: Kehityksen loppu (Elonkehä) Peik Johansson: Kehitysapu ennen ja nyt (Pintaa syvemmältä -juttu) Marjatta Bardy: Ahneus on kehityksen loppu (Yhteiskuntapolitiikka) Leo Straniuksen blogiteksti Ett farväl till utvecklingen (haastatteluni Ny Tidissä) […]

Reply

Lämna ett svar till Arkisto: Kirja-arvioita | teppoeskelinen


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.