1,6K

Karl Ove Knausgårds Min kamp ligger med sin närhet till det egna jaget och sitt nedbrytande av det litterära språket så väl i tiden, att det nästan är skrattretande att ingen har skrivit de här böckerna före honom.

Det börjar med döden. Och därefter följer uppväxten, konsten, förälskelsen, kärleken och födseln; kort sagt är det livets väsentligheter som Karl Ove Knausgård berör i Min kamp 1 och 2. Med sådan storvulen tematik kan litteratur bli bra om författaren har språket och intelligensen att behandla, och tygla, den. Det har Knausgård. Och han tyglar det storvulna i projektet genom att skärskåda världen och sitt liv genom ett nålsöga av detaljrikedom och vardag, allt med sällsynt lätt hand.

Det handlar om Knausgård själv (för dem som till äventyrs har lyckats missa det i all mediahysteri), ja, åtminstone om en romanfigur vid namn Karl Ove som bär alla tänkbara likheter med författaren. Men för att klargöra det redan nu: riktiga människor lever inte mellan bokpärmar, de lever mellan människor. För hur kittlande det än kan vara att läsa om en människas innersta tankevärd, om dennes löjlighet och småaktighet, elakhet och tillkortakommanden, så är det ju alltid ur en romanfigurs perspektiv. Min kamp 1 och 2 är således romaner, även om många i Knausgård-debatten tycks ha glömt det. Men i Knausgårds fall är Karl Ove en figur som ligger kittlande nära honom själv, något som också är en förutsättning för hela Min kamp-projektet. Knausgård har velat gå så nära en kärna av autenticitet som möjligt och använder således människor och händelser ur sitt liv för att, så känns det, återupptäcka och väcka både sig själv och litteraturen i stort.

Karl Oves förhållande till fadern är det som första delen cirkulerar kring, och faderns död är utgångspunkten för Min kamp. Första halvan handlar till största delen om några år under Karl Oves uppväxt, där pappan finns med som en patriarkal skuggestalt vars maktbeteende gör sonen spänd och osäker. Den associativa minnesresa, som i mångt utgör de båda böckernas form, och det lätta språket gör det intressant och flödande i denna första halva, men också något torftigt. Man möts av en rad obetydligheter, torra repliker, händelser och detaljer. Detta fram till andra halvan av del 1, som handlar om pappans död, eller rättare eftermälet av hans död. Nu inser man anledningen till första halvans torftiga redovisande stil – den är nödvändig som relief till mötet med dödens stank. Här stannar händelseförloppet upp, och sällan har väl döden varit så grotesk, smutsig och utdragen. Karl Ove och hans bror städar och skrubbar farmoderns hem där pappan dog och levde sina sista år, huset som han låtit förfalla i sin alkoholism och människoskygghet. Överallt står det öl- och spritflaskor, ligger ruttna kläder, halvätna mikromiddagar, kiss och bajs. Och mitt i allt detta en påpissad och förvirrad farmor som undrar om pojkarna har fått något kaffe. Det är smärtsamt att läsa, det är mänsklig förnedring till det nedersta trappsteget, det är ohyggligt och en ohygglighet som når ända ner i det moderna samhällets skitiga byk. Detta bortstädande av den dödas liv pågår i dagar och beskrivs in i detaljer och sekunder, blir till en nekrolog och en ritual och en besvärjelse av den död som skildras.

brydd och äcklad

Knausgård skriver med precision om det allmängiltiga och det allmäntråkiga, ofta redogör han för till synes meningslösa detaljer: ”… skärbrädet bakom var utdraget, på det låg en grahamsfranska halvvägs inne i den rödvita papperspåsen”. Influenserna från Stig Larsson, och särskilt hans Natta de mina från 1997, är här uppenbara och självklara, Min kamp skulle inte existera utan Larssons pionjärverk. Stundtals finns en risk att Knausgård lägger sig för nära det futtiga och ytliga och vissa kan säkert läsa in något patetiskt i detta, själv kan jag tycka att detaljprecisionen ibland irriterar och stör. Men det behöver sannerligen inte vara av ondo att litteratur irriterar och stör, snarare av godo. Självfallet är det medvetet från författarens sida, han har liksom Larsson en ambition att beskriva tänkandet medan det pågår och då går det inte att rygga för obetydligheter. Särskilt som obetydligheterna får en särskild och sällsam kraft då han gestaltar dem, gör dem till levande ting, kanske t.o.m. ger dem en mening.

Mycket av kringsnacket om, och fascinationen för Min kamp, har handlat om att Knausgård i princip skriver om det liv han lever nu. Min kamp 2 är i detta hänseende både radikalare och kontroversiellare. I romanens inledning har Karl Ove flyttat från Stockholm till Malmö, där han lever med sina tre barn och sin fru Linda. Han beskriver sitt nu och skildrar händelser som hände för några veckor sedan, det är som att kika över axeln på någon som skriver i sin dagbok. I autencitetens tjänst och under den stora konstens flagg lämnar han ut sina barn och deras namn, om hur jobbiga de kan vara när de skriker och protesterar. Det är lätt obehagligt att läsa, nära osmakligt. Ännu värre blir det när han, detaljrikt och närgånget naturligtvis, skildrar ett barnkalas och skriver skit om ett visst barn, och även om vissa föräldrar. Och längre fram lämnas namngivna vänners alkoholistföräldrar ut; är det skillnad på att snacka skit om folk och skriva skit om folk? Som läsare blir jag brydd, ja äcklad, vet inte hur jag ska förhålla mig till detta utlämnande. Det är ju bra skrivet, Knausgård är en förbannat driven berättare, men att dessa delar skulle vara ”nödvändiga” för helheten kan jag inte se, samtidigt som äcklet jag känner blandas med fascination och beundran. Det som irriterar, kränger och skaver i konsten är ju också det som ifrågasätter våra vanor och föreställningar, och Min kamp 2 är en roman som utmanar, som får en att tänka och reflektera – och polemisera.

Del 2 är förutom att vara mer utmanande också den brokigare och mer mångfacetterade av de två. Karl Ove flyttar efter ett flerårigt förhållande i Norge till ett närmast okänt Stockholm, där han lär känna sin vän och trätobroder Geir, och så småningom Den Stora Kärleken, Linda. På något annat sätt är det svårt att beskriva det, han trånar och trånar, skär sig i ansiktet (i ett laddat och frustande skede i boken) när hon väljer en annan, han suktar och suktar; det ångar av romantik. Hjalmar  Söderbergs Den allvarsamma leken springer ikapp och blåser Min kamp 2 i örat, inte minst i Stockholmsskildringen som flätas in i kärleken påminns man om föregångaren. I en standardroman slutar det ju i regel tragiskt, men här är det ju ”på riktigt”, det är ”livet” som skildras, och Karl Ove lever fortfarande med sin Linda. I Min kamp 2 finns det inte heller en berättelse i vanlig mening, utan många skeenden flätas in i varandra till något som skall efterlikna livets, och tankens, böljande. Det är det som gör Min kamp 1 och 2 så kittlande, Knausgård gör litteratur av livet, lyfter upp det i ljuset och manifesterar euforin i att leva.

skrivrusets pris

Det som händer många människor händer även Linda och Karl Ove, de går på partyn, de flyttar ihop, de håller middagar, de får barn, de är föräldralediga. Men aldrig har jag sett denna vardaglighet beskriven med en sådan precision och ett sådant öga för detaljer. Karl Ove går på barnrytmik med sin dotter, och han får det att framstå som att himlen ska ramla ner över hans huvud, han blir intervjuad av en journalist och känner sig fullkomligt tillintetgjord, han skäms in på skinnet när han glömmer att köpa en kasse för matvarorna. Karl Ove vill till varje pris vara en god människa, men han är en rätt skröplig och sorglig person. Han känner sig ibland ”avmaskuliniserad”, känner en ”förödmjukande feminitet”, på ett sätt som gör honom kokett. Och ständigt är han inkapslad i sitt språk, i sin tankes bojor, i sin litteratur – för det är ju om en Författare Knausgård skriver. Men hur mycket man som läsare än kan irritera sig på Karl Oves koketteri och löjlighet, får man väl tro på Knausgård när han säger sig vilja visa allt. Att Karl Ove och hans syn på världen rymmer smärtsamt lite fantasi och humor för min smak, är således ohjälpligt.

Knausgård gör sig mest rättvisa när han stannar vid ett längre skeende, låter det få plats och djup. Ett sådant, som verkligen sticker ut, och känns in, är när Karl Ove och Linda får sitt första barn. Först all vånda före och sedan hela den oändligt långa förlossningen, som är absolut mästerligt skildrad. Återigen åskådliggör han det förunderliga i existensen, jag fäller en tår. När barnet är fött och Karl Ove gjort sin pappaplikt i några månader är det dags för honom att föda fram sitt barn, det som skulle bli hans andra och föregående roman, En tid för allt. Karl Ove blir helt upptagen av skrivruset, författar sig genom dygnen och struntar i familjen. Då kan man inte låta bli att reflektera över om Karl Ove inte skulle ha passat bättre på medeltiden, med en mecenat, med sina älskarinnor, och med sin förskjutna hustru och sina förskjutna barn. Men Knausgård vill ju också skildra skapandets och litteraturens rötter, och skrivrusets obarmhärtighet levandegör han på ett storstilat sätt.

dokusåpa i tiden

Dialogen är i första delen ofta bara ren konservationsyta, men i den andra tillåter han Geir och Linda att föra intelligenta och lärda samtal med Karl Ove; något Knausgård har gott öra för. Och om någon fortfarande tror att Knausgård skriver uteslutande självbiografiskt, är dialogen om inte annat ett påtagligt argument för motsatsen, för ingen kan ju ordagrannt komma ihåg samtal man fört genom åren. I båda delarna är essäistiska avsnitt insprängda i det associativa flödet, även det en möjlig influens från den sene Stig Larsson, och de är de enda som skulle kunna kallas svårlästa. Knausgård behandlar verkligheten, konsten, litteraturen, döden och Dostojevskij på ett sätt som skulle stå sig väl som enskildheter, och som i helheten breddar och fördjupar böckernas tematik. Han placerar sig i ett bestämt litteraturteoretiskt sammanhang när han skriver att tematiken och stilen ”måste brytas ner innan litteratur kan uppstå”, ett uppdrag han fullföljer genom böckerna. Min kamp och Min kamp 2 med sin närhet till det egna jaget och sitt nedbrytande av det litterära språket, passar så väl in i en nutida litteraturhistoria att det nästan är skrattretande att ingen har skrivit de här böckerna före honom. De hade inte existerat utan Maurice Blanchots Orfeus blick eller Roland Barthes Litteraturens nollpunkt, eller som sagt Stig Larssons hybridverk Natta de mina.

Karl Ove Knausgård har i Min kamp och Min kamp 2 skapat något kittlande, förbjudet, och nytt. Ibland är han sadistisk mot läsarna och masochistisk mot sig själv när han visar upp all sin skröplighet i naken dager – likt en offentlig avrättning eller en dokusåpa i tiden, eller ett litterärt självmord, som Knausgård själv kallat sviten. Han ikläder sig urtypen för en parasitförfattare som intill självutplåning dissekerar alla i sin omgivning och alla tänkbara motsträviga tankar och idéer, men allra mest sig själv. Av detta blir det briljant litteratur när författaren behärskar sina uttryck så väl som Knausgård gör.

Andreas Holmström

Karl Ove Knausgård: Min kamp. Norstedts, 2010. Min kamp 2. Norstedts, 2011. Översättning: Rebecca Alsberg.