En av de mest respekterade samhälleliga institutionerna är lönearbetet. Att ifrågasätta lönearbetets ställning, betydelse eller behaglighet leder oftast till en omedelbar motreaktion, där man beskylls för att vilja leva på andras bekostnad och för att vilja nedmontera välfärdsstaten.

Då prekariataktivisten Eetu Virén i mitten av 2000-talet översatte termen McJob till “paskaduuni”, skitjobb, tog det hus i helvete i många finländska medier. “Allt arbete är värdefullt”, skanderade man från höger till vänster, och beskyllde den unga vänstern för moraliskt förfall och lättja.

Arbetets förändring är kanhända en av de största generationsfrågorna. Fortfarande strävar man efter att övertala oss unga att tro på fullsysselsättningssamhället, på att det finns ett jobb för alla efter sex år av studiestöd och -lån, att vi också ska hitta en yrkesidentitet, en arbetsgemenskap att gå till varje morgon.

Ett skitjobb är inte ett visst yrke. Det är ett beroendeförhållande. Ett arbete kan ha skitvillkor, skitlön eller vara skittungt. Lönearbete ser inte längre ut som det gjorde för 30 år sedan. Idag är det visstid, deltid, uthyrt eller projektbaserat. Traditionella yrkesidentiteter och uppdragsbeskrivningar ger vika för en generation mångsysslare, som är kreativa nätverkare och vana att byta såväl bransch som arbetsuppgifter inom en vecka.

Arbetstiden är inte längre 8-16 på en viss plats, utan flyter ut till att uppta våra tankar under kvällar och veckoslut. Vissa byter arbetsgemenskap och -plats flera gånger i veckan. Allt fler tvingas bli företagare. Enligt Statistikcentralen har självsysselsättande arbete ökat mest av alla typer av snuttjobb mellan år 2000 och 2010. Denna växande grupp människor befinner sig i en gråzon mellan företagande och lönearbete, själva ansvariga för inkomster och socialskydd.

En majoritet av anställningarna i Finland är visserligen fortfarande av den traditionella sorten. Men inte är lönearbetet så hävt då heller. Arbetsillamåendet har ökat stadigt under de senaste åren. Folk är stressade och mår dåligt, många känner att man inte har tid för sin familj, sina vänner eller sig själv. Allt för många upplever snarast att arbetslivet ger upphov till en känsla av ständig stress och att lönearbetet tränger sig in på allt fler livsområden.

I en finsk fabrik där man jobbat i treskifte, gick man in för förkortad arbetstid och fyraskiftesarbete. Produktiviteten ökade, de anställda mådde bättre och man hade möjlighet att anställa fler.

I Sverige har Vänsterpartiet kört hårt på kravet om sex timmars arbetsdag. Kombinerat med den finländska vänsterns tanke om grundinkomst får man ett förslag om en tryggad utkomst för såväl snuttjobbare som heltidsanställda, och samtidigt en möjlighet att korta ner på den individuella arbetstiden utan att inkomstnivån störtdyker. Då skulle fler få arbete, och alla kunde arbeta mindre.

Kanske kan ordet skitjobb öppna upp för en diskussion om vad arbete egentligen betyder för oss. Socialskyddet och arbetsmarknaden borde ordnas så att alla har rätt till en lite långsammare vardag och mera tid för sig själv.

1 kommentar

Skitarbete | Li Andersson – Röda tankar och gröna idéer 4 maj, 2012 - 14:22

[…] Kolumn i Ny Tid […]

Reply

Lämna ett svar till Skitarbete | Li Andersson – Röda tankar och gröna idéer


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.