1,5K

Björn Wahlroos, mannen som enligt egen utsago skriver fortare än han lever, målar i sin bok upp en nyliberal solskensvärld där det enda som hotar framgången är demokratin, skriver Janco Karlsson

Medan jag petar i dillglassen och tycker att den märkvärdiga norska delikatessen borde ha krönts med en kokt kräftstjärt fortsätter chefen för kommunikationsavdelningen med sitt tal: Vi får inte glömma moder Teresa, vi måste ta hand om varandra, älska varandra … Ja, han gör sig till och med lustig över Teresas sätt att gå, vilket väcker en hel del munterhet bland kollegorna. Jag tycker inte att det är så lustigt, snarare patetiskt, en konstig blandning av sentimentalitet och ironi. Tänker att det bara gått några månader sedan många fick foten på grund av de nya avkastningsmålen och att vi var den ivrigaste saneraren. Men nu ska vi alltså ta hand om varandra, krama varandra, älska varandra. Nåja, det må vara som det är. Men när chefen sedan stoppar ännu en prilla under läppen och säger att han älskar oss, får jag nog och går ut på terrassen för att röka. Sätter mig på en stol under taket och stirrar på det norska duggregnet och det grå landskapet. Fattar inte varför vi ska fraktas ända till Voksenkollen på seminarium för att lyssna på den nya kommunikationsstrategin, i synnerhet då jag inte fattat nåt om vad den handlar om. Och inte vill jag heller bli älskad av chefen, det räcker med att han lämnar mig i fred så mycket som möjligt och inte säger ett ord om avkastning på eget kapital. Efter en stund kommer två spanjorer ut på terrassen. De sätter sig vid bordet bredvid med varsin ölflaska. Fattar att de är i Voksenkollen för att fixa nåt byggprojekt, har säkert tröttnat på att vara arbetslösa i sitt hemland. Och Norge lär ju ha bra löner. Fast prisnivån är därefter.

Jag fimpar cigaretten och går in. Middagen börjar vara slut. Men baren lär vara öppen. Och gratis. Försöker mingla lite med kollegorna, fast jag känner mig trög. På dansgolvet spelas det Clash. Chefen dansar som på den yttersta dagen. Själv känner jag mig bara trött, så jag dricker upp ölen och går till hotellrummet över leriga gräsmattor i det ihållande duggregnet.

Väl på hotellrummet kastar jag mig i soffan och öppnar styrelseordförande Björn ”Nalle” Wahlroos bok Marknader och demokrati som jag lämnat på bordet. Hoppas bara att inga moder teresor ska dyka upp. Misstänker att det inte är någon vidare medryckande läsning, fast det spelar inte någon större roll. I förordet får jag veta att Wahlroos tenderar att skriva fortare än han lever. Funderar lite på logiken i det där, d.v.s. om det är möjligt att skriva fortare än man lever, men konstaterar sedan att det antagligen är mycket litet som är omöjligt för Nalle. Man behöver bara ta en titt på omslaget för att se att det här är en man som vet vad han gör och tar för sig utan ursäkter. Och alldeles säkert skriver han också fortare än han lever. Men jag läser långsammare än tiden går.

Folket måste tyglas

Huvudtesen i boken är att samhällen kan betraktas utifrån tre funktioner, nämligen hierarki, demokrati och marknader och att varje tid har en egen optimal mix. I Nalles samhälle ska man låta de här funktionerna sköta det som de är bäst på, fast det är demokratin som blir det största problemet, i synnerhet möjligheten att demokratin urartar i majoritetens tyranni. Skräckscenariot i Nalles värld är nämligen att den där oformliga biomassan till populas ska tillskansa sig den vinstmaximerande individens förmögenhet genom att rösta för skattehöjningar och mer bidrag. Ja, man kan nästan se honom sitta i fåtöljen med älgstudsaren i högsta hugg och vänta på att horden av zombies ska välla in över hans ägor och roffa åt sig allt i sin omåttliga hunger. Samtidigt är det lite ironiskt att den människobild som ekonomisk teori utgår från liknar en zombie, en omåttligt hungrig hjärndöd varelse som skövlar allt den kommer över. Dess frihet att maximera sin nytta måste följaktligen tyglas: ”Vi kommer fortfarande att behöva se till att enkla majoriteter inte kan ägna sig åt en närmast obegränsad omfördelning av inkomster.”

Lite ironiskt är det också att Nalle efterlyser starkare motvikter mot risken för majoritetens tyranni, eftersom inkomstfördelningen sedan tjugo år tillbaka justerats åt det motsatta hållet. De som redan har, har hela tiden fått behålla en större bit av kakan samtidigt som välfärdstjänster nedmonterats. Kanske Wahlroos har sett tecken på kärvare tider? Och nu skulle det alltså vara dags att cementera de uppnådda fördelarna, till exempel genom att föreslå krav på lite mer än enkel majoritet om riksdagen vill justera skattelagstiftningen.

Och så klart följer det gamla infantila hotet om att de välbärgade kommer att rösta med fötterna och lämna landet om de inte får en ännu större slickepinne. Som exempel anges romanen Och världen skälvde av Ayn Rand, där de framgångsrika, kreativa och vackra människorna går i strejk och flyr till en hemlig ort för att skapa det nya Atlantis. Medan deras gamla hemland går åt helvete ”börjar medborgarna i det nya ’Atlantis’ att blomstra när de inte längre är underkastade överdriven reglering eller beskattning”. Den här infantila önskedrömmen med sina sentimentala undertoner är ju rätt bisarr. Och orealistisk: blomstringstiden skulle nog inte bli särskilt långvarig eftersom de snart skulle drunkna i sin egen skit. Snarare tror jag att det är de andra som skulle börja blomstra.

Små anomalier

I bästa nyliberalistiska anda vill Wahlroos att marknaden ska ta hand om det mesta, om än inte allt. Rättsväsendet, ordningen och försvaret ska staten ta hand om. Och centralbanken ska fungera som sista långivare när finansvärldens raketingenjörer och propellerhattar än en gång strulat till det hela efter att först ha cashat in rejäla bonus. Själv bidrar jag gärna till att gamlingarna får vänta på döden i torra blöjor men finansvalparnas sportbilar, champagneflaskor och kokainstreck har jag ingen som helst lust att finansiera, även om jag fattar att man inte kan låta banker falla hur som helst. Men för Wahlroos är ekonomiska kriser bara små anomalier i marknadens framgångsberättelse, som han berättar lite väl omständligt, fast en man som skriver fortare än han lever måste väl få briljera lite med sin historiska beläsenhet. Men det är småpotatis om någons firma går omkull eller om någon skjuter en kula för tinningen för att den förlorat jobbet. Sådant är bara lite smolk i ögat på de stora visionärerna.

Men en sak förbigår Nalle i denna solskensstory, och det är de fossila bränslenas betydelse för att vår värld ser ut som den gör i dag och med varierande framgång mättar så otroligt många munnar. De fossila bränslena har gett världen ett otroligt tillskott av (lagrad) solenergi. Men de kommer omöjligen att räcka hur länge som helst. Och när man undrar vad som ska hända sen, börjar det nog pirra lite i magen. Kan de ersättas med nåt annat så att sex, sju, åtta miljarder ska bli mättade ens ibland? Och kunna surfa på nätet?

Jag lägger boken ifrån mig. Jag läser långsammare än tiden går. Borde gå och lägga mig för att orka stiga upp till seminariet, men har inte riktigt lust. Får sedan syn på minibaren och får en oerhörd lust att sänka aktieägarnas vinst med en skitdyr norsk bärs med stor humlebeska. Medan jag läppjar på, om inte den godaste, så i varje fall den dyraste bärsen nånsin stöter jag på ännu ett bisarrt uttalande av styrelseordföranden, nämligen att marknadspriset på en vara inte bara är en funktion av efterfrågan och utbud utan också återspeglar den inneboende kvaliteten hos till exempel en tavla av Cézanne eller en väska från Louis Vuitton. På den här punkten tycker jag att vi seglar ut på alltför metafysiska vatten. Lättare vore det att se att det överpris som mänskor är beredda att betala för ett konstverk eller en väska bara är en fåfängans premie som inte gör konstverket eller väskan bättre eller sämre.

Som en vän av böcker borde ju dessutom Nalle fatta att en ny bok alltid kostar ungefär trettio spänn vare sig den är bra eller dålig, vilket innebär att kvalitet inte har nåt med priset att göra åtminstone i böckernas värld. Så nånstans far det åt skogen med de fina premisserna i Marknader och demokrati, nånstans slår tanken knut på sig själv även hos världens snabbaste skrivare. Men jag är för trött för att reda ut detta, så jag tar ännu en cigg på balkongen. Det duggar i Voksenkollen. Festen pågår ännu. Det slår blå blixtar från festlokalen och det vrålas helt ohyggligt. London Calling again. Chefen dansar säkert fortfarande som en kommunikationsschaman. Det är okej. Det är minst lika viktigt att dansa som att kommunicera. En dag är det slut på oljan i Norge. Fast då är nog spanjorerna klara med sitt projekt.

Janco Karlsson

Björn Wahlroos: Marknader och demokrati. Översättning Gunnar Jakobsson och Linn Sandin. Atlantis förlag 2012.