År 1755 skakades Lissabon, då Europas fjärde största stad efter London, Paris och Neapel, av en förödande jordbävning. Katastrofen blev startskottet för en modernisering av Portugals statsapparat, mycket tack vare markisen av Pombal, som skickligt spelade ut kyrkan och de mäktigaste adelsfamiljerna mot varandra i samband med återuppbyggnadsarbetet.

Förutom konkreta politiska och ekonomiska förändringar ledde jordbävningen också till en livlig debatt om hur den gudomliga försynen kan tillåta sådan arbiträr ondska. Den dominerande opinionen höll fast vid att katastrofen drabbat oskyldiga. Det berättades anekdoter om fullsatta kyrkor som rasat samman, jordbävningen inträffade på allhelgonadagen, och om fullsatta bordeller som gått oskadda genom förödelsen. Hur var det möjligt att Gud, om han är både god och allsmäktigt, kunde tillåta något sådant? Också vårt sekulariserade Finland såg spår av en lite liknande debatt efter tsunamin på annandag jul 2004. Problemet är genuint kristet. Ur ett gammaltestamentligt perspektiv är det lättare att acceptera att Gud i sin allsmäktighet gör vad han vill också med oskyldiga.

I mitten på sjuttonhundratalet riktades kritiken framförallt mot den optimism Gottfried Wilhelm Leibnitz harmoniska världsuppfattning utstrålat. Leibnitz tänkte sig som bekant att Gud valt den bästa av möjliga världar och att vi därför bör ha en absolut tillit till hans försyn. Voltaire var en av de tongivande kritikerna med en dikt, Poème sur le désastre de Lisbonne (1756), där han i pessimistiska ordalag förnekade Guds möjlighet att välja bort det onda och betonade att både det onda och det goda är nödvändiga aspekter av verkligheten. Jean-Jacques Rousseau svarade med ett brev, Lettre à Monsieur de Voltaire, där han tog försynens parti.

Rousseaus svar bygger på den civilisationskritik som utmärker hans filosofiska gärning. Han betonar att Guds försyn inte bör beskyllas för onda ting som i själva verket orsakats av civilisationen, av mänskans egna handlingar. Ondskan har sitt ursprung i mänskans frihet och fullkomlighetssträvan. Förödelsen i Lissabon blev så omfattande eftersom mänskorna levde tätt sammanpackade och ogärna övergav sin egendom. Rousseau räddade med andra ord försynen på civilisationens bekostnad, en strategi som mot slutet av 1700-talet väckte Mary Wollstonecrafts ilskna protester.

Wollstonecraft höll med Rousseau i hans kritik av den rådande civilisationen, men hon var övertygad om att just försynen ger oss en möjlighet att genomskåda korruptionens dimmor och bygga en ny sann civilisation. För Wollstonecraft, liksom för hennes lärofader Richard Price, gick revolutionen och försynen hand i hand.

Ser vi på dagens rådande civilisation kan vi inte undgå tanken att Rousseau hade rätt och Wollstonecraft samt Price fel. Det blir allt mer uppenbarat att också många naturkatastrofer ytterst orsakats av mänskan och försynen lyser med sin frånvaro när det gäller att hålla en vakande hand över världens revolutionärer. Samtidigt är nog all strävan att bygga en bättre värld i någon bemärkelse beroende av en mer eller mindre irrationell tro på att detta är möjligt. I sekulariserad form innebär Wollstonecrafts tro på försynen en tro på att mänskan kan vara rättvis och förnuftig bara hon riktigt försöker. Denna tro är en nödvändig motivationsfaktor för de flesta som sysslar med politik, men vi måste också inse att förnuftet är en ytterst bräcklig grund att stå på. Politiska lösningar, må det sedan gälla beskattning eller serviceutbud, måste utformas så att det gemensamma goda inte är beroende av att den enskilda mänskan alltid handlar rättvist och förnuftigt.

Martina Reuter 

2 kommentarer

Ernst Mecke 27 augusti, 2012 - 19:13

I should agree with Martina Reuter that ”förnuftet är en ytterst bräcklig grund att stå på”, and add that this is anyway so if one uses the term ”förnuft” in the way it is nowadays very often used in the public discussion. E.g. it is my impression that the economists feel that they have this förnuft on their side when they eagerly make their calculations – the fact that their idea of a ”homo oeconomicus”, on which their calculations are based, has been disproven by psychology already a number of times does not seem to disturb them in their belief. And I have similar impressions about even other groups of professional number-crunchers (especially some groups who cultivate a certain disdain for psychology).
I do think that the belief ”att mänskan kan vara rättvis och förnuftig bara hon riktigt försöker” contains at least some helpful possibilities. Just to try hard may not be enough, but it could be helpful to develop/be taught some ideas HOW TO try. To pick up some opinion from some authority is not enough, one should also test this opinion by comparing it to one’s own experience and to information which one is already reasonably sure about. In one of my papers (abvailable on request) I have called this activity ”rat think”. A very good example of it is Nora Hämäläinen’s discussion (in this very issue of Ny Tid) in her kolumn ”Två tusen pund”. If there were more of that in the public discussion one could even hope to shake off the near-absolute rule of our economists (while still avoiding beliefs that ”den enskilde mänskan alltid handlar rättvis och förnuftigt”).

Reply
Martina Reuter 30 augusti, 2012 - 07:57

Jep,

Ernst Mecke har helt rätt gällande det ekonomiska förnuftet. Det var lite den frågan jag var inne på i min föregående kolumn i Ny tid, i maj.

Reply

Lämna ett svar till Martina Reuter


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.