Veckan började med att statistiken över familjetragedier med dödlig utgång ytterligare förvärrades, då en ung man kallblodigt skjöt sin pappa i centrum av Helsingfors i måndags. Till den våghalsiga irakier som övermannade honom sa skytten enligt Hufvudstadsbladet att han sköt sin pappa eftersom denne gjort honom så mycket illa. Förra veckans tidningar fylldes av nyheten om den rättegång som pågår i Helsingfors, där en man och hans sambo åtalas för att ha torterat mannens åttaåriga dotter till döds. Här var rollerna ombytta, och det var barnet som via förälderns hand fick sätta livet till.

Redan tanken på att utföra ett mord är för de flesta av oss så främmande att den nästan är otänkbar. Att offret för dådet dessutom skulle vara en familjemedlem, för att inte tala om ens eget barn, lämnar oss handfallna utan medel att förklara eller förstå. Ändå är det något som verkar hända allt oftare i Finland.

Att den höga självmordsstatistiken, alkoholismen, de många skjutvapenbrotten och den hårresande mängden familjevåld går hand i hand är knappast någon slump. Den finländska depressionen brukar lättsamt bortförklaras med den stränga vintern och det mörka vädret, men det är eskapism. Jag skrev i en tidigare ledare om skytten som med sin pappas gevär mejade ner folk på måfå från ett tak, och påtalade då problemet med den finländska mansnormen enligt vilken prat om känslor är omaskulint och handling är att föredra. Det är naturligtvis lätt att leka psykolog från ledarplats, men oundvikligt kommer man fram till att det finns något i den finländska kulturen som gör oss ovanligt benägna till svårmod och våldsbrott.

Vilken förklaringen till fenomenet är, måste man utan psykologisk utbildning nöja sig med att spekulera kring. Men forskning har visat att vissa orsaker fortfarande går att finna Vinterkriget. Avsaknaden av samhälleliga institutioner som kunde ta hand om de traumatiserade män (och kvinnor) som återvände från kriget, gjorde att den mestadels outtalade ångesten tog sig ofta uttryck i självmord, depression, cynism, aggression, misshandel och framför allt tystnad. De barn som växte upp i en dylik miljö, fick ofta ångesten och tystnaden som arvedel, speciellt som de kanske aldrig heller fick en förklaring till varför pappa mådde så dåligt. Det är inte långsökt att tänka sig att det arvet fortfarande lever starkt kvar i dagens generation. Och kanske tar detta sig speciellt tydligt uttryck i ett klimat av ekonomisk depression kombinerat med en politisk atmosfär där trycket på att alla måste vara sin egen lyckas smed blir allt tyngre.

Det är lätt att ställa sig på barrikaderna och protestera mot stening och hedersmord i främmande kulturer, men betydligt mer knepigt att demonstrera mot de våldsamma tendenser som ligger närmast oss själva, i vår egen finländska kultur. Är de islamska hedersmorden så mycket annorlunda än det utbredda familjevåld vi ser i den traditionella finländska kulturen?

Många har slagit larm om familjevåldet i Finland under den gångna månaden, från ministrar och polis till barnskyddsförbund och socialverk. En skärpt vapenlag och en lägre tröskel till olika typer av socialvård och terapi är goda initiativ, men i slutändan åtgärdar de endast symtomen. För att åtgärda de verkliga problemen krävs ett skifte i vår kultur, från glorifierandet av den finländska sisun, med vilken man kniper käft och lider fast världen rasar sönder runt en, till en atmosfär där man öppet kan diskutera, visa känslor och be sin omgivning om hjälp då man känner sig svag och förvirrad. De arbetsgrupper som funderar på hur det skiftet ska åstadkommas lyser med sin frånvaro.

 

Janne Wass

4 kommentarer

Bodil Wadenström 7 september, 2012 - 15:30

Jag tror det hela också har att göra med gammal schamanistisk tradition som gör det till dygd att vara klok gubbe som stirrar framför sig med eller utan flaska utan att vara observant på näromgivningen.
Sen ska vi minnas vad ordet KNAPSU står för i den Tornedalsfinska kulturen, ”kärringaktighet” alltså, typ att tala om känslor, läsa litteratur, plocka blommor, gosa med barn och djur och syssla med annat än jakt, bastu, spiritus eller tillbygge på tomten.

Reply
Ernst Mecke 8 september, 2012 - 19:07

”Är de islamska hedersmorden så mycket annorlunda än …?” Well, I am inclined to say that they are. There was just recently a longish interview in the German weekly DER SPIEGEL (SPIEGEL 36/2012, of 3.9.12, p.54ff – available e.g. in the library in Richardsgatan(Helsingfors) with one Andreas Marneros, titled ”Mordmotiv Liebe”. Marneros has been dealing with cases of family violence since decades, also written a book about it (”Intimizid – Die Tötung des Intimpartners”) – I have not read it, though.
His impression is that such things to quite some degree ”just happen to people” (although one can say at least something about types of persons to whom such happens more easily than to others).
When comparing to ”hedersmord”, where in the extreme case the whole family arrives at the decision that somebody has to die and (in a Western country) the ”job” of killing is given to some under-aged male member of the family (so that the killer cannot be sentenced to the same number of years behind bars as an adult), the difference to Western ”intimizid” should be obvious.
When talking just about the Finnish intimizid, I have already a number of times tried to contribute my observations as a German (i.e. an outsider to the Finnish culture):
(a) I think one should see the differences between between Finnish-finnish and Swedish-finnish culture.
(b) I ascribe a lot of influence on the intimizid-question to the Finnish-finnish matriarchal culture: the impression is that Finnish-finnish males are from early on given to understand by women that they are anyway idiots who do not understand anything, with a resulting strong reluctance to speak about anything at all (especially not about points which would reveal
some weakness about which one could be attacked) plus something like a steadily smouldering resentment against women in general (which can on occasion explode into violence).
And if this now were so, then I should recommend two things about the problem of getting Finnish men to talk more:
(a) cultivate general independence from women: cooking, mending one’s socks, etc. one can learn, and sex may be pleasant but is sometimes not worth the price which one has to pay in quarrels, jealous scenes or even money expenses which are imposed by one’s ”partner”.
(b) For pleasant female company it is not necessary to enter into exclusive relations – one can also cultivate non-exclusive friendships, preferably several, and they do not have to be sexual (and in them even discuss more private matters).

Reply
roger wide 30 oktober, 2012 - 20:57

Jep,det stämmer nog att depressioner och dylikt går i arv men ändå måste vi komma ihåg att vi alla är vår egen lyckas smed.Varje människa har själv ett stort ansvar för sin psykiska och fysiska hälsa.Man får int” släppa sig” (sa fru wallen).En timme joggning varannan dag hjälper mot nästan allt.Ha det så bra.ö.r.w 🙂

Reply
Tuomas Sihvonen 24 november, 2012 - 12:55

”Men forskning har visat att vissa orsaker fortfarande går att finna Vinterkriget. Avsaknaden av samhälleliga institutioner som kunde ta hand om de traumatiserade män (och kvinnor) som återvände från kriget, gjorde att den mestadels outtalade ångesten tog sig ofta uttryck i självmord, depression, cynism, aggression, misshandel och framför allt tystnad.”

Och vad är särskilt finländskt med just detta? Andra världskriget drabbade hela Europa.

Reply

Lämna ett svar till Bodil Wadenström


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.