När Kristoffer Triumf intervjuade Johanna Koljonen i sin podcast Värvet i somras frågade han lite försiktigt om hennes pappa är finne. Koljonen i sin tur förklarade att hennes pappa är finsktalande, och tillade att begreppet finne ofta kan uppfattas som nedlåtande på svenska. Triumf svarade då en aning förvånat att det hade han ingen aning om.

När svenska vänner ska vara roliga brukar de ibland imitera finsk brytning. Med några hårda b:n och runda u:n säger de sedan något om alkohol och slagsmål. Sedan tittar de mot mig med förväntansfull min som om de väntar sig att jag ska skratta tillbaka. Men jag tycker sällan att det är speciellt roligt. Ett fåtal gånger har jag försökt förklara, fast oftast känns det inte bekvämt att tala om för bekanta att ”ursäkta, nu stampade du faktiskt på min identitet som den var en skrynklig papperslapp”. Det är inte något man säger när kvällen börjar bli sen, vinflaskan sinat, och ”kom igen, det var ju bara på skoj”. Fast några säger som Triumf: ”Förlåt, det hade jag ingen aning om.”

Vad de inte förstår är att när jag hör finsk brytning på svensk mark, hör jag det genom ett raster av sextio år av svensk-finsk invandrarhistoria. Jag hör finska industriarbetare i Trollhättan som tar stapplande steg på svenska. Jag hör Susanna Alakoskis föräldrapar som försöker finna sig tillrätta i lägenheten i Ystad. Jag hör Tanja Lorentzons familj som byter namn från Koukonen till Svedjeström i åttiotalets Tumba i hennes monolog Mormors svarta ögon. När jag hör finsk brytning på svensk mark uppfylls jag av ömhet för de människor som kommit hit och ilska över att de lärt sig skämmas över
varifrån de kommer. Och det som möjligtvis gör mig ännu argare är människor som säger att de inte har någon aning om vad som skedde för en eller två generationer sedan.

När jag tänker på den mentala bilden av finländare i Sverige är det just osynligheten och historielösheten som slår mig. Finländare bosatta i Sverige har assimilerats in i det svenska samhället tills de knappt märks längre. Fastän vi är den enskilt största invandrargruppen klassas vi knappt ens som invandrare. När jag titt som tätt ser felstavade finska namn i svenska medier tänker jag att det beror på just det. Journalisten har knappast tänkt på att om det är något främmande språk man borde se till att få rättstavat är det väl just finska, eftersom risken att bli påkommen för slarv är stor.

På sätt och vis är det här kanske ett mått på en, om inte lyckad så i alla fall fullföljd, integrering. Men graden av assimilering gör också att priset för integreringen glömts bort. De som liksom familjen Koukonen tvingats byta namn för att slippa hånet glöms bort. De som stått ut med att kallas finnjäveln och finnpajsaren glöms bort. Kanske är jag känslig. Kanske är finländare bosatta i Sverige överlag lite känsliga. Kanske är det bara jag, Koljonen och andra finländare som ännu idag hör ett skällsord eka i ”finne”, men jag undrar ändå om alla andra är så aningslösa som de utger sig för att vara.

Ronja Boije

1 kommentar

Marie 23 maj, 2014 - 17:30

Tack för att du sätter ord på mina tankar!

Talade precis med TV4 om saken och de viftar bara bort det.

Reply

Lämna ett svar till Marie

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.