Jag har alltid tänkt mig att kapitalism per definition är något dåligt. Ett exempel: jag kommer från ett kristet hem och i tonåren skrev jag tidningsartiklar om Jesus som den perfekta socialisten. Ändå har jag alltför sällan verkligen begrundat vad kapitalism är och innebär. Jag läser på och försöker utbilda mig när det gäller det kapitalistiska systemet. Här och där finner jag stycken som på ett kortfattat sätt åskådliggör det för mig, t.ex. då Slavoj Zizek i boken In Defense of Lost Causes skriver att: ”Om kapitalismen utlämnas åt sig själv hotar den att undergräva sina egna fundament”. Zizek fortsätter med att räkna upp vad de här fundamenten består av: ett starkt utbildningsväsende, ett välmående kulturfält etc. Han konkluderar sedan att kapitalismen endast kan florera i en miljö där det råder en grundläggande social stabilitet. Allt väl så här långt, alltså.

Det som dock verkar ske på bred front i Europa och Norden just nu är en nedmontering av allt det som en gång har byggt upp den sociala stabilitet som, om man utgår från Zizeks slutsats, har tillåtit kapitalismen att växa till sig och bli det system den är i dag. Vad vi ser nu är nedskärningar av de resurser som utbildningssektorn har till sitt förfogande, av stöd till kultur och konst, av resurser inom vården – allt sådant som de facto behövs för att individer i en samhällsgemenskap (åter igen enligt Zizek) ska kunna ”inte bara acceptera ansvaret för sitt eget öde utan också kunna lita på systemets grundläggande rättvisa”.

Det kapitalistiska systemet verkar ständigt nagga på den sociala – och ekonomiska – trygghet som är dess grund och ursprung. Ett samhälle som styrs fritt kapitalistiskt kan sägas hela tiden arbeta mot den extrema punkt där vinsterna maximeras medan utgifterna minimeras. Samtidigt vidhålls det ofta att kapitalism i dagens värld är det enda gångbara alternativet för att upprätthålla samhälle och kollektiv. Vad ska man kalla det här? Kapitalismens skenhelighet, kapitalismens kontraproduktiva dimension? Eller bara gammal god kortsiktighet i politiken? Man kan också, som den amerikanska sociologen Daniel Bell, kalla det för ”kapitalismens kulturella motsättningar”.

Vem vet vad det här på sikt leder till. Kanske till framväxten av ett ekonomiskt system som kommer att ta vid där kapitalismen biter sig själv i rumpan. Det mest frustrerande för mig personligen i den veritabla soppa av ideologi och politik som är vårt samtida Europa, är att jag inte längre kan avgöra om jag tycker att det vore bättre att gå vidare, ständigt framåt, eller att börja blicka bakåt och ta babysteg i den riktningen.

Jag minns en gång i gymnasiet då jag tillsammans med en vän diskuterade kapitalism. Han frågade: ”Tycker du om pengar, eller det man kan göra med dem?” Jag svarade att jag visserligen tycker om att ha pengar men inte pengarna i sig, utan den frihet de medför. ”Där ser du”, svarade min vän, ”då är du inte kapitalist. För kapitalister älskar pengar.” Jag önskar att det vore så enkelt. Vad är kapitalism? Definitionen lyder: Samhällssystem där produktionsmedlen befinner sig i enskild ägo. Tämligen enkelt, men när man sedan börjar nysta i det, och speciellt då eller om man börjar föreställa sig vad det innebär att vara ”kapitalist”, inser man att det minsann är allt annat än det.

Mathias Rosenlund

2 kommentarer

Andreas Forsberg 3 september, 2012 - 09:16

Kapitalism = djungelns lag

Reply
Ernst Mecke 4 september, 2012 - 22:11

”Samtidigt vidhålls det ofta att kapitalism i dagens värld är det enda gångbara alternativet …”. Correct, just this is (at least was) often said, and not only by Paavo Lipponen. But this is just one of the consequences of the ruling form of capitalism, where not only the means of producing concrete and solid goods are in private hands but also the media (at least to a large extent). The idea that kapitalism were det enda gångbara alternativet is produced by capitalist-owned media in support of capitalist prejudice (and never mind that this is the same as ”gammal god kortsiktighet i politiken”, which would, if left to itself, result in a state of society which I sometimes have called a ”scramble”, i.e. everybody trying to get somehow ”up” while those below are trampled to mash in the process).
Journalists and economists are playing along with this partly because they are brainwashed, partly because they are afraid of losing their jobs (plus any chance to get a job elsewhere). How such looks like was, e.g., nicely described by Robert Fisk in his book ”The Great War for Civilisation”, pp. 321-333: at the time he was writing for ”The Times”, and after the paper had been taken over by Murdoch, suddenly his reports were censored, everything which could make the USA look bad being cut out. We know that Murdoch is/was not the only one. Also Axel Springer, Berlusconi, and even A. Erkko (spelling?) had a very strong position on the media market, and we also know what consequences this has had, e.g., on the public version of the events on 11 September 2001: nothing was published which could have made a Republican president of the USA look bad (his policy, e.g. concerning taxation, was after all SO GOOD for, among others, media owners – who will call such a suggestion of course ”a conspiracy theory”, and presumably this was not either the media’s only reason for doing as they did …).
Enough. Anyway, if public and politicians let themselves be brainwashed by the capitalist employers of economists and journalists, the society will in the long run degenerate into a scramble. Capitalism may have some good sides (being very productive and good at looking after the needs of at least those who can pay), but it has to be controlled and reined in by people who are neither capitalists nor brainwashed by them.

Reply

Lämna ett svar till Andreas Forsberg


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.